Vi breddar och flyttar och gör om det här till ett arkiv!

Häng med!

Nu när det gått nästan en vecka har upplevelsen smält lite bättre och jag kan berätta om den. På alla hjärtans dag höll Salong Ariadne premiärsalong hos Drottninggatans Bokhandel. Temat var relationer, som en tanke att bredda relationer på den dag när det monogama parförhållandet firas som mest intensivt. Gästerna var Maria Margareta Österholm och Moa Homqvist (båda doktorander id Uppsala universitet) och kvällen blev fantastiskt fin. Allt jobb och gäster med förhinder i sista minuten kändes ganska överkommligt tillslut. (Vi fick möjligheten att bjuda in Moa Holmqvist när Hanna Hannes Hård tyvärr inte hade möjlighet att komma längre, därav den felaktiga affischen).

Vi som anordnade kvällen tänkte att det vore fint om tjugo personer kommer, då är vi nöjda. Vid klockan sex var det så fullt i bokhandeln att det inte fanns stolar åt alla och hälften av publiken hörde eller såg säkert inte vad som hände framme på scenen. Efter att vi hade haft paus lugnade det sig dock lite och det blev ett mer samtalsvänligt klimat där också publiken kunde delta.

För den som är nyfiken på vad det samtalades om så har jag en rätt så lång boklista, de tre första är nog de böcker som behandlades mest ingående.

Maria Margareta Österholm - Den unga F:s bekännelser
Mare Kandre - Aliide, Aliide 
Gun-Britt Sundström - Maken
Monika Fagerholm - Diva
Monika Fagerholm - Den amerikanska flickan
Monika Fagerholm - Glitterscenen
Lars Molin - Lasse-Majas besynnerliga öden
Hanna Wikman - Lift
Åsa Maria Kraft - Självpornografi. Akt 1: Pastoral prosa
Carl Jonas Love Almquist - Drottningens juvelsmycke
Skamlöst - erotiska noveller
Aidan Chambers - Dance on my grave
Eli Levén - Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats
Suzanne Brögger - Ja
Malin Lindroth - Flickorna
P.C & Kristin Cast - House of Night-serien

Jag älskar hennes leende, hennes mun. Jag älskar hennes runda höfter och fylliga lår. Jag älskar orden hon använder när hon svarar i telefon. Jag älskar hennes darrning på rösten. Jag älskar att se henne gå omkring i bara underkläder. Jag älskar sättet hon låser dörren på, alltid överlåset först.

Jag älskar hur hon böjer på nacken när hon knyter sina skor, jag älskar hennes nagellacksnyans. Jag älskar att hon doppar sitt finger i såsen när hon ska smaka av. Jag älskar hennes sätt att dansa till låtarna på radio, de släpiga rörelserna. Jag älskar hennes schampo och hur det får hennes hår att lukta. Jag älskar hennes hår.

Jag älskar soporna hon slänger, jag älskar hennes använda tamponger. Jag älskar hennes torkade blod. Jag älskar näsdukarna med hennes underlagskräm. Jag älskar bitarna av hennes naglar och hur de rispar mina kinder.

Jag älskar ljudet från hennes klackar när hon småspringer fram längs gatorna på väg hem efter jobbet. Jag älskar hur hon tänder lampan i hallen efter att ha fäst säkerhetskedjan. Jag älskar hur hon hänger av sig ytterkappan och slappnar av. Jag älskar ljudet av hennes andetag.

Jag älskar hur mina armar omfamnar henne, jag älskar hur hennes muskler spänner sig.  Framför allt älskar jag smaken av hennes svett.

Jag skriver på en essä. Letar relevant information om fan fiction. Jag har en så fantastisk utbildning att jag kan ägna min studietid åt att surfa runt bland fan fiction-sidor (för er som inte vet vad fan fiction är så är det när ett fan av ett fiktionsverk skriver en berättelse baserat på detta verk). Jag har gjort klart hemtentan också. Nu är det bara essän och en artikel till en föreningstidning kvar innan det är lov.

Det är lite pyssel med salongen på gång också. Har jag berättat om salongen? Ariadne - en litterär salong med queer intersektionell grund. Vi tänkte husera i källaren på en bokhandel och bjuda in författare, professorer etc för att samtala kring olika teman. Kanske blir det webTV av det också. Roligt är det i alla fall och jag ser fram emot att arbeta med det och se till så att det blir det rum för litteratur som saknas.

Salongen tillhör universitetets litteraturförening, som också har en tidning som jag ska göra lite redaktionellt arbete för. Möte nu på måndag och jag ser framemot att välja texter till det nya numret. Bara dags att sätta igång med min text snart nu, så att den blir klar tills det är dags att välja...

Litteraturföreningen hade Spökdiné förra veckan, jag kom inte på något bra litterärt att klä ut mig till utan valde att bara komma tjusigt blodig.

Precis som varje vecka så kom det ett paket från Adlibris till mig idag. Jag gick till ICA innan seminariet och hämtade ut det, ställde mig vid närmaste soptunna och slet av de där förbaskade vita plastbanden som de alltid ska fästa runt kartongen. En extremt liten version av Eugene O'Neills Long Day's Journey into Night och en extremt snygg upplaga av Susan Sontags On Photography hamnade i min hand och jag kunde glatt trava vidare mot universitetet.

O'Neills bok är för studiernas räkning, men Sontags köpte jag för att jag varit så extremt sugen på att läsa något av henne. Äntligen är det dags! Nu ska man bara hitta någon tid för det... Problemet är att det är så många andra böcker som ska läsas. Just nu håller jag exempelvis på att läsa Bränt Barn av Stig Dagerman till ett seminarium om filmiskt berättande. Den är inte trögläst eller så, men det är svårt att befinna sig i den. Gång på gång stöts man liksom ut av den rätt så distanserade berättarrösten. Men det ska i alla fall bli roligt att diskutera den, för den är väldigt bra på att skapa just scener och bilder.

Och på tal om böcker (det här ska vara någon slags smidig övergång), och skrivande, har jag blivit bjuden till invigningen av Sophies nya skrivateljé! Så imorgon bär det av med vinflaskan under armen, och förhoppningsvis någon piffig invigningspresent, bort till andra sidan järnvägen. Jag förväntar mig litterärt umgänge av bästa sort... eller i alla fall fint sällskap och en trevlig kväll!

Inuti dig finns det något

som öppnas och sluts

öppnas och sluts

som en hemlighet

en musslas skal över pärlan

 

Man talar inte om det

det bara syns i kråksparkarna

när de veckas och slätas ut

som för att ömsa bort

för att ömsa fram

 

Och när du rätar ut fingrarna

med handflatan uppåt

så ligger de där

öppnas och sluts

musselskalet och pärlan

Och havet reste på sig

släppte ut sina tångsalta lockar

i stormande virvlar

 

och havet reste sig

över sjömännen

segelbåtarna oceanångarna

över fiskmåsarna

upp mot land

 

havet reste på sig högt

rullade mot den väntande stranden

omfamnade hårt vart enda korn

som legat där

och väntat

 

räknat minuterna

i fuktiga grå andetag

i eremitkräftsteg

i antalet strandade valar

 

och havet krossade

varenda badbrygga

varenda uttorkad sjöstjärna

kastade sjöskum

 

som konfetti på kalas

”Det var när vi gick i gymnasiet, den där vårterminen du vet. Typ i tvåan. Jag var så jävla borta då, hela tiden bara borta. I alla fall så var det en fest då, Jenna fyllde arton och hennes föräldrar var bortresta så vi hade hela lägenheten för oss själva. Jag vet inte om du var hemma hos henne någon gång, men det är jävligt stort för att vara en lägenhet. Etage heter det, va? Två våningar hade dom i alla fall…

Hur som helst, det var fest och jag hade väll suttit och förkrökat och rökt tillsammans med Ekan och Anton. Jag var ju ihop med Johannes då, men han brukade aldrig vilja vara med när vi höll på, så det var bara jag och Ekan och Anton och vi tänkte väl inte riktigt på hur mycket vi fick i oss så jag var ganska borta redan när jag kom till den där festen jag och Anton. Anton var ju ihop med hon Jenna så naturligtvis följde han med men Ekan stannade kvar hemma istället för att spela WoW eller något annat värdelöst spel. Vi försökte få med honom, men han var så envis med att han skulle spelandet där jävla spelet, tydligen hade han levlat som fan sist, så nu var han sugen på att testa de nya funktionerna eller något sånt, jag lyssnade inte så noga på honom för jag var tvungen att bättra på sminket.

 

I alla fall. På festen så var det väl mest folk från klassen och några från Borlänge som Jenna hängde med när hon bodde där. Friberg var också där, naturligtvis eftersom han gick i vår klass, och det var ju soft för mig för då hade jag någon att hänga med medan Anton strulade med Jenna. Utan honom, Friberg alltså, var jag liksom ganska obekväm med klassen. Jag vet inte riktigt varför, kanske för att jag började senare än alla andra eller för att alla var så jävla duktiga och hade bra betyg och nystrukna kläder. Alltså, ta inte illa upp, men det var lite väl ordentligt ibland och det passade liksom inte mej…

 

Ella var på den där festen också. Hon stod i dörröppningen till köket och snackade med en av Borlängekillarna, hennes hår var utsläppt och hon hade på sig den där blommiga klänningen som hon alltid hade på sig då. Det var säkert gräset eller smultronvinet, eller så kanske jag bara ville jävlas med Borlängekillen, men hur som helst så gick jag fram till henne och kysste henne. Det var ju inte första gången vi hade hånglat så jag tänkte att det var lugnt och hon visste ju att jag hade pojkvän så hon borde förstå att det bara var en grej liksom…

 

Vi hånglade väl ett tag och killarna runtomkring var ganska töntiga och visslade och sånt, men det är ju kul också att få lite uppmärksamhet. Eller, nej, det var inte vad det handlade om. Men det var en kul grej bara, att visa de där Borlängetyperna vem som hade makten… Sedan gick jag iväg för att se om Anton fortfarande höll på med Jenna och det gjorde han nog, för det var låst till Jennas rum och jag kunde inte hitta dom någon annanstans. Typiskt Anton att gå på fest och knulla istället för att vara social.

 

Så jag gick ut på balkongen för att röka cigg istället. Hanna och Sofie var där och jag satte mig bredvid Hanna och lyckades väl sitta där i tio minuter och snacka om allt möjligt innan jag kände att jag behövde gå och spy.

 

Kommer du ihåg smultronvinet? Det smakar fan jäst saft, men spyorna blir alldeles neonrosa. Riktiga popspyor! Inte för att det här var under min popparperiod, men ändå.

 

När jag gick ut i köket för att se om det fanns någon öl att sno stod Ella där fortfarande, tydligen ville inte Borlängekillen lämna henne ifred så jag tog tag i hennes arm och sa någonting om att hon skulle hänga med så jag kunde visa henne en grej. Jag drog med henne ut i trapphuset och ut genom porten. Vi satte oss ner på marken och tände våra cigg och sedan delade vi på ölen jag fått med mej. Hon har hemskt upprörd över att jag hade stulit någons öl, men jag sa åt henne att det säkert inte var någon som skulle bry sig så fulla som dom var däruppe. Sedan hånglade vi väl lite till och hon smekte mina bröst genom klänningstyget, själv skulle jag nog inte palla att ta på hennes. Hångla funkar, men inte att börja ta på en annan brud sådär. Dessutom hade jag ju Johannes…

 

När vi kom in igen var det ett jävla liv om den där ölburken som var försvunnen. Ella blev alldeles röd i ansiktet men hon var schysst eller kanske snarare skraj och sa inget. Men alltså det blev ändå mycket sämre stämning så jag pallade inte utan gick ut på balkongen.

 

Ella måste ha följt efter mej för helt plötsligt kände jag en hand på min rygg och någon som andades i mitt öra sådär så att man blir alldeles jättekåt. ’Ska du inte följa med hem?’ undrade hon och för en sekund var jag nästan nära på att säga ja. Sedan sansade jag mej, jag visste ju vad det var hon ville skulle hända om jag följde med henne, så jag sa att jag kan inte. ’Varför inte?’ envisades hon utan att fatta att det bara inte gick. ’Jag har lovad Fridman att han ska få sova hemma hos mig’, sa jag.

 

’Men kan han inte sova där själv eller hitta någon annan att slagga hos?’

 

’Men då kommer han ju att fatta och hän är så jävla nojig kring brudsex, eller ja, du fattar’.

 

’Han bryr sig ju inte om att jag är lesbisk’. Hennes röst började typ spricka som att hon skulle kunna börja gråta när som helst.

 

’Men det är ju en annan sak, ni är inte lika bra kompisar’.

 

’Jag klarar inte av att vänta på dig hur länge som helst’, sa hon samtidigt som tårarna började falla ner för hennes kinder och det var så typiskt att jag skulle behöva vara den som var the bad guy och jag kände mig så jävla seg efter all dricka och det där gräset men jag försökte vara schysst och torkade bort hennes tårar medan jag sa att jag vet, men jag kan inte ikväll.

 

Sedan hånglade vi väl lite till innan Fridaman började ropa efter mig och jag var tvungen att dra. Hanna och Sofie stod i hallen och såg jävligt kryptiska ut men de kramade bara om mig och sa god natt, Anton stod i trappen med armen om Jenna som fortfarande tjafsade om den stulna ölen…

 

Jag vet egentligen inte riktigt vad mer jag vill berätta, det blev liksom struligt för mig och Ella att umgås sen, hon sa att hon fick dåligt samvete för att jag vara med Jonatan. Sen blev hon ihop med någon brud från Stockholm, det höll nog inte så länge men det kändes som om det var någon slags markering. När vi tog studenten ett år senare så visste jag att vi inte skulle höras av mer… Hur är det med eran relation, har du hört av henne något? Jag hörde att hon flyttade till Frankrike, men det skulle bara vara kul att veta om hon har det bra…”

Först det sura och sedan den där mjuka

oformligt

svampiga

klumpen

som du inte riktigt känner förrän den når

svalget

kräkreflexen

och sedan

allt ut i diskhon

Först det sura och sedan den där mjuka

 

tömma mjölkförpackningen

skölja rent

 

Sophie har lånat ut glömskans bok av Clara Diesen till mig och jag läser och tänker på fiskar och havet och allt annat som får plats där. Själv har jag varit inne i någon form av havsperiod i snart ett år nu. Ritat sjödjur, skrivit om dem, läst om dem, klätt ut mig till fisk... Jag tror jag ska avsluta det här inlägget med att citera en gammal text av mig själv.

"Vi brukade gå längs stranden.

    Det blåste ganska mycket och lukten av tång var stark; här och var fanns mjukslipade glasbitar i grönt, blått och vitt och små snäckskal som vi inte visste vilket djur de kom ifrån. Vi roade oss med att gissa. Vi kom överens om att de nog måste komma från något kräftdjur.

    Ibland låg det några småfiskar uppspolade; matta och gröngrå. Om man gick på dem kunde de åka in i foten så att man började blöda. De hade mycket vassa fenor.

 

Det var nästan höst.

    Solen var mycket mildare och vindarna mycket kallare. Sanden hade blivit blek och grådaskig, som om den var sjuk. Ofta kunde vi se stora molnsjok på himlen.

    Det krasade ibland när vi gick längs havsranden. Våra fotsulor hade blivit nästan läderartade, så vi märkte knappt när vi råkade kliva på de där fiskarna. Bara efteråt, när vi vände oss om och såg de röda fotspåren i sanden, kom vi att tänka på att se var vi gick."

Ibland har man så tur. Jag stod utanför biblioteket tidigt igår morse och väntade på att de kunde öppna så att jag kunde läsa den bok jag redan borde läst till ett seminarium. Då tittar jag lite åt höger på de affischer som hänger där och Herta Müllers ansikte tittar tillbaka på mig. En föreläsning. Jag tittar på mobilen och ser att jo, det är idag.

Jag får med mig två kursare och på eftermiddagen beger vi oss dit för att lyssna.

Tråkigt nog var hela föreläsningen på tyska, men det gjorde inte så mycket för det var fantasktiskt fint att bara vara i samma rum som henne. Dessutom finns det någonting i språket som går att förstå även om man inte förstår ordet. Rytmen, tonen, asonansen... Müller läste en hel essä från Alltid samma snö, alltid samma farbror (2011) och det var bara fantastiskt fint att lyssna på hennes röst.

Nu ska jag bara vänta på att essän kommer ut på svenska så att jag får förstå den mer fullt ut än genom den sammanfattning som pressenterades för oss på det A4 vi fick vid dörren.

Jamal sitter på en av de bruna hästarna i cirkuskarusellen och sensommarsolen lyser honom rakt i ansiktet när han snurrar förbi mig. Den lyser så starkt att jag inte ens tror att han ser mig när jag vinkar och ler. Det är första gången som han vill åka den själv. Tidigare har jag alltid fått sitta bakom honom och känna hans varma rygg mot min mage. Lukta med näsan i hans krulliga hår. Men nu har han blivit stor och protesterade högljutt när jag ställde mig i kön tillsammans med honom. Det värkte faktiskt lite i hjärtroten, men jag antar att det är någonting som man får vänja sig vid, han kommer inte alltid att vara liten.

    ”Vilken är det som är din?” undrar en blond kvinna som står bredvid mig och nästa gång Jamal snurrar förbi pekar jag och säger att det är den lille pojken på den bruna hästen. Hon ler och frågar om jag och min man fick stå i kö länge för att adoptera. Jag svarar att det alltid känns som en evighet när man väntar på att få barn och undrar sedan vilket av barnen som är hennes. ”Filippa, den blonda på giraffen”, svarar hon och vinkar när flickan åker förbi oss, ”vad är det din son heter?”.

    ”Jamal”, svarar jag och låter ögat följa med Filippa tills hon försvinner runt på andra sidan. Hon är som en liten miniatyr av sin mamma, något år äldre än Jamal, med färgmatchande kläder och tjocka flätor. Solen måste ligga på ganska så bra för svetten börjar rinna ner längs ryggraden på mig.

    Kvinnan fortsätter att ställa frågor om Jamal: ”Jaha, så ni behöll hans afrikanska namn? Var han gammal när ni fick honom?” Jag stoppar ner händerna i jeansfickorna, men tar ut dem nästan på en gång igen för att lägga armarna i kors istället. Säger att han inte var så gammal, men att han redan fått sitt namn och det var ju synd att ändra på det; lägger till att man vill ju inte ändra barnets ursprung och identitet bara för att det kommer till Sverige. Kvinnan nickar och ler med en förstående min medan jag väger fram och tillbaka på hälarna och försöker komma på någonting att fråga om Filippa.

    ”De växer ju upp fort, bara nyss ville han att jag skulle åka med i karusellen med nu åker han själv, men jag antar att det är så för alla?” Kvinnan nickar och ler igen, sedan stannar karusellen och barnen börjar springa mot oss, där vi står vidutgången. Jamal och Filippa kommer nästan samtidigt.

    ”Kan vi inte köpa sockervadd innan vi åker hem till mamma och pappa”, undrar Jamal medan han rycker mig i ärmen. Svetten rinner fortfarande längsmed ryggraden. Jag trycker hans huvud och ansikte mot min tröja medan jag äger att självklart ska vi köpa sockervadd, men det är någonting med rösten som inte riktigt går att kontrollera och på slutet blir den liksom gäll.”Vill ni också följa med och köpa sockervadd?”, frågar jag kvinnan och Filippa medan jag fortfarande trycker Jamal mot mig.

    ”Ja, snälla mamma”, ber Filippa och rycker kvinnan i hennes ärm.

”Jag trodde att du ville åka nyckelpigan, ska vi inte göra det först innan vi går och köper några sötsaker”, säger kvinnan med ett leende som är långt ifrån lika genuint som de tidigare, och leder bort sitt barn medan hon kastar en blick över axeln mot mig.

    ”Jag vill gå hem”, säger jag till Jamal och släpper taget om honom, ”det är ändå inge kul när du ska prata om dina föräldrar hela tiden, då kan jag ju lika gärna åka och umgås med dem istället”.

    ”Nej, snälla Sara, inte gå”, säger han och sträcker ut händerna för att ta tag i mig, men jag flyttar mig åt sidan så att han inte kommer åt, ”snälla, kan vi inte köpa sockervadd? Jag lovar att inte prata mer”.

    Tårarna börjar rinna ner för hans kinder och jag skyndar att sätta mig ner på huk och krama om honom. Hans huvud är alldeles mjukt när jag stryker med handen över det och säger att inte ska lilla gubben gråta, självklart ska vi gå och köpa sockervadd.

    En man går förbi med sin son och ler medlidande mot mig.

I

löven väser torra

 

susas

              blåses bort

                        kastas

      studsas

              flängs

                    och hängs

 tippas

 

i

vassa

hårda

vattensvärtan

 

 

II

Hälen skaver

Stövelskaftet

Hål i sulan

Fukten i tjocksockan

Den tjocka sockan

Tjock och seg

Lukten av fukt

Mot hälen

Tjock i sockan

Du går genom parken     håller hela tiden ögonen på stigen     passar noga för att trampa utanför stigen     märker inte hur de tittar på dig     hur de inte alls tittar på dig     hur de ser rakt igenom     bort mot skogen    floden     ängen     den egentliga formen     bäcken     gläntan    märker inte hur de     hela tiden     ligger runt omkring dig     pressar     lejongapet     asplöven     trädstammarnas mörkna fibrer     dina gummisulor     hudflagor

 

ut ur parken

Sorgeränderna

hans svettiga hand

som fuktig jord

fuktigt sval

 

jag försöker att inte

tänka på maskarna

alla de små

tusentals maskarna som

krälar runt där

bleka

smala

ständigt

krälande

 

gnagandes under nagelbanden.