När den oändliga rymden

öppnar sin famn för mig

tvekar jag

tar ett steg tillbaka och

lägger armarna i kors

Jag vill, jag vill, jag vill!

Vill kasta mig ut i tomheten,

men mina fötter håller mig kvar

limmar mig fast i parketten.

Med tomma ögon står jag

menlös
medan alltet fortsätter snurra.

Idag ska de komma, precis som han alltid har fruktat, idag ska De komma. I reklampausen ska dörren slås in och De ska kasta sig över honom. Men den planen vet han än så länge ingenting om.

Det är unket i lägenheten och överallt står dagstidningar och nummer av Hänt Extra upptravade. Från läderfåtöljen där Kenneth sitter luktar det av gammal mikromat och svett. Hans vita linne bär fläckar av ketchup och brunsås, men han har inte vågat gå ner i tvättstugan på tre månader.

Duschen använde han tills han kom på att De kanske avlyssnade honom genom avloppen och badrummet blev en förbjuden domän. I köket pluggade han igen vasken genom att trycka ner en gul trasa och sedan hälla över tapetklister. För all annan avlyssning och för tankeläsning, man måste alltid passa sig för tankeläsning, finns foliet. Långa remsor fastklistrade på väggarna, virade runt döende yuccapalmer och tejpade över fönstren.

På TV:n går en repris av Babylon 5 och utanför, bakom foliet, smattrar regnet hårt mot rutan. Klockan är halv nio och om bara några timmar kommer De vara här och föra bort honom, men ännu halvsover Kenneth i fåtöljen.

Idag ska De komma, precis som De planerat, idag ska De komma. Klockan tolv ska dörren öppnas och de ska föra bort honom. Det är så planen ser ut.

En av Dem sitter vid ett vitt skrivbord i plywood. Det är fortfarande några timmar kvar till de ska ge sig av, och på grund av sin ordningsamma natur föredrar han att börja med pappersarbetet innan själva aktionen. Det är ett standardformulär för de individer de hämtar upp och han kryssar i ”man” i rutan för kön, fyller i födelsedatum på dess designerade plats och skriver sedan Kenneth Person på en svart linje avsedd för individens namn.

Han trivs med pappersarbetet och finner nöje i att skriva vackert och välformulerat, han har till och med tagit en kurs i kalligrafi. Men att åka ut och hämta objekt, att spänna fast individer i vadderade läderband och ge dem injektioner, faller honom inte alls i smaken. Ändå är det precis det han kommer göra med Kenneth Person inom en snar framtid. Han suckar när han tänker på dagens uppgift och återgår till formuläret.

Det hörs dova steg utanför Kenneths lägenhet och han vaknar ur sin halvdvala. I fem minuter sitter han spänt och väntar på att någon ska börja rycka i dörrhandtaget, på att något ska kräla in genom brevinkastet. Han borde tejpa igen det mer noggrant. Efter ett tag går han in i köket och hämtar lite mer folie, bara för att vara på den säkra sidan.

Hyresvärden var och knackade på för en tid sedan, bankade och stod i och krävde att få komma in, men Kenneth visste bättre än att bjuda in en av Dem. Men då hade det börjat bulta och skava inne i huvudet och han kände hur De försökte nå in, försökte greppa hans tankar och göra honom till en viljelös drönare. Magen vändes ut och in och ögongloberna hotade att ploppa ut ur deras hålor. Skrikandes flydde han in i vardagsrummet och skruvade upp TV-bruset på högsta volym. Då slutade det. Sedan dess står TV:n alltid på.

Medan han tänker på den tidigare episoden med hyresvärden lindar han nya remsor kring krukväxterna. Det går långsamt, för han har suttit stilla så mycket på sistone. Suttit stilla och tittat på repriser, på Arkiv X, på Medium, på Ally McBeal. På Glamour och Våra Bästa år.

Vid sitt vita skrivbord har mannen som ska föra bort Kenneth Person fyllt i blanketten så långt det är möjligt utan att ha den intagna individen i förvar. Han reser sig upp och rätar till sin vita uniform innan han går in på toaletten, en nervös vana han utövar allt för ofta dagar som denna.

När han har spolat tvättar han sina händer noga medan han tittar sig själv i spegeln och ifrågasätter varför han tog det här jobbet och försöker intala sig själv att det är för studiernas bästa, för allmänhetens bästa. Vattnet rinner över hans händer och han blir lite lugnare i takt med att de värms upp.

Ute i korridoren möts han av en kollega. Hon tittar irriterat på honom och säger att han inte borde gömma sig på kontoret, att de faktiskt har fullt upp idag och att de kommer att bli hemskt sena till upphämtningen av den nya patienten om han inte hjälper till lite på avdelningen.

Några timmar senare sitter de i bilen, på väg mot Kenneth Persons hus, och mannen som ska föra bort Kenneth har en klump i magen. Att ta hand om de redan intagna hela dagen, att höra deras jämranden, eller att se deras letargiska kroppar, att känna deras odör och möta deras bleka ansikten; det gör honom illamående. Att hämta upp dem, bevittna deras missär, deras döda krukväxter och högst osanitära diskberg; det är ännu värre.

I mannens knä, på framsidan av en ljusbrun folder, finns en bild av Kenneth: en yngre man med stora polisonger och tjocka glasögon. Han ska visst vara tre år äldre nu och grövre, det är i alla fall de upplysningar de har fått från hyresvärden. Kenneth ser ganska rejäl ut redan på bilden, men inte mer än att mannen inte kan klara av honom. Han har trots allt en ganska rejäl fysik själv.

Ljudet från regnet kamouflerar motorn och ser till att Kenneth, som lyckats slumra till i fåtöljen igen, fortfarande är ovetande. Mannen som ska föra bort Kenneth kliver, i sällskap med två andra män, ut ur bilen och går för att möta hyresvärden, som står och väntar vid porten. Tillsammans går de alla fyra in i byggnaden.

Kenneth sover fortfarande.

De går in i hissen och trycker på våning fyra. Hyresvärden vänder sig till mannen som ska föra bort Kenneth Person och beklagar sig över hur lång tid det tog för dem att komma hit. Inuti mannen pumpar adrenalinet, snart kommer de vara inne i Kenneths lägenhet.

Kenneth rycker till i sömnen.

På en skylt i hissen dyker siffran två upp, de är halvvägs framme. En ensam regndroppe, från mannens hår, har letat sig ner i hans ansikte och han torkar irriterat bort den. Snart ska allt vara över och han ska kunna åka tillbaka i lugn och ro. Snart.

På skylten i hissen dyker siffran fyra upp och Kenneth vaknar. Utanför sin lägenhet hör han hur De kommer närmare, känner han hur De kommer närmare. Svetten börjar krypa ner för hans rygg och hela kroppen börjar skaka. Det är knappt att han klarar av att stå upp när har tar sig själv till kapseln. Deras röster hörs klart och tydligt nu: surrandes, mumlandes, skärandes. Det måste vara en hel armé av dem, minst. Men i kapseln är han trygg, i kapseln har han en fristad täckt i sex lager folie och Velostat.

De är i korridoren på våning fyra och hyresvärden visar dem snabbt rätt och öppnar med sin huvudnyckel. Det första de möts av när de öppnar dörren är den vedervärdiga stanken som väller ut ur lägenheten och det tåras i ögonen på mannen som är där för att föra bort Kenneth. Han svär tyst för sig själv medan han tar ett modigt steg över tröskeln, tätt följd av de två männen han kom med.

Han kan höra dem utanför kapseln, höra deras väsningar och deras hasande steg, höra hur de kommer närmre. Överallt finns ljudet av dem, överallt och ständigt på frammarsch.

Han måste ha gömt sig. De bryter upp toalettdörren, men där finns ingenting annat än en igentejpad toalettstol och ett igentejpat duschmunstycke.

Kenneth vågar knappt andas. Det är svårt att tänka och kroppen vill inte riktigt göra så som han säger åt den. Kapseln måste ha misslyckats och nu håller de på att ta över hans tankar, gräva i dem som i en skål med gröt.

De börjar gå igenom klädskåpen i hallen och sovrummet för att se om han kan ha trängt i sig i något av dem. Skåp efter skåp öppnas och stängs, men de är alla så fyllda med folieförpackningar och köttkonserver att det inte finns någon plats för en människa.

Hans bröst känns tungt och han mår illa. Nu finns det bara en utväg för Kenneth om han ska undvika att bli en slav under Deras vilja: att slåss.

Mannen som kom för att föra bort Kenneth sitter på passagerarsätet i ambulansen med en påse is mot läppen, en av de andra männen kör medan den tredje sitter i baksätet med den på en bår fastsurrade Kenneth. Det bultar och ömmar och isen hjälper föga, blöder gör det också och han kommer garanterat att få sy när de kommer fram. Han är trött och arg och han vet att det återstår flera långa timmar innan han får gå hem, men nu har han i alla fall bestämt sig. Medicinstudierna kommer att få finansieras på ett annat sätt i fortsättningen.

Vi är de som väntar
Väntar på rasten
Vi sitter i skolbänkarna
Och dagdrömmer om
Hopphage, hopprep
Och hoppstyltor
Och tittar på klockan

Vi är de som väntar
Väntar på bussen
Vi sitter vid hållplatsen
Och ser fel buss gå förbi
Ettan, femman,
men ingen långfärdsbuss
Och en föråldrad tidtabell

Vi är de som väntar
Väntar på att vattnet ska koka
Att smöret ska smälta
På att tvätten ska bli klar
På att telefonen ska ringa
På att det ska vara
någon viktig i andra änden

Och att vi inte ska behöva
vara ensamma längre

Vi är de som väntar

Dripp, dropp, dripp, dropp
Det dryper om ditt hår
I detta kusliga novemberväder.

Åskan jagar över himlen
Och ve den som står i dess väg
(Det finns inget lättsinnigt över att gå mitt i tu.)

Skuggor skymmer dina ögon
Endast munnar hittar rätt,
Mina fingrar trasslar i ditt hår.

Snart ska solen åter skina
Jag ska upptäcka att dina irisar är blå
Och koltrastar skall sjunga.

Det snurrar runt, runt, runt
Du snurrar runt, runt, runt
Och jag blir lite illamående
Och mitt kräks smakar surt i munnen
Men jag sväljer det ändå,
vitt vin och räkcocktail

För det här är en fin tillställning
Och alla människor är fina
De är fina och ler, LEEEER
Ler så brett att deras läppar spricker
Då går de på damrummet för att bättra på läppstiftet
Nyans nr. 48: TangoRed
- eller nyjangs, som jag säger

Underkjolarna är nästan vackrare
än klänningarna
Jag ligger under ett bord för att kunna se på
All spets, all siden, all tyll, all nylon, alla strumpebandshållare
Alla kritvita ljumskar
Och jag älskar dem allihop

Kaffekopp och tekopp

En komplott mot sockerbitarna

Med på tok för mycket

Mjölk.

Vicevärden Sievert i lägenhet 1c
har växt fast i sin läderfåtölj
alla hans krukväxter har dött
och katten har flyttat till grannen
i protest mot dammmet
och lukten av fett hår och svett

I Sieverts knä fins en skål flingor
och han för sakta skeden mot munnen
spiller på sitt, en gång vita, linne
och surplar för högt
men ljudet från TV:n överröstar allt

På väggarna trängs tidningsutklipp
- ett försök i att hitta dolda koder
och någon som vill komunicera
Och överallt blänker folie
- så att rymdvarelserna inte ska se
hur ensam Sievert faktiskt är