Berättade jag för er om SKRILD? Under vårterminen var vi några SKRIvare och BILDare som ingick i en grupp där det började med att en bildare skapade en bild som sedan en skrivare skrev en text utifrån och gav vidare till bildare nr. 2, som skulle skapa en bild utifrån texten utan att ha sett bild nr. 1 osv. i x antal led. Slutresultatet blev en tjusig utställning som jag tyvärr inte har några bilder ifrån, men jag har min text som jag skrev kvar (ni kan ju alltid försöka gissa hur bild 1 och 2 såg ut):

---

Jag tänkte att mitt getköp skulle få mig att framstå som en originell och impulsiv tjej. Men vännerna jag visade geten för pratade mest om hur gullig han var, de sa aldrig något om hur härligt ex-centrisk jag varit som köpt en get.

    Ibland försökte jag föra det på tal, säga att ”Det var ju lite galet det här med att köpa geten, ungefär som när Lord Byron åkte till Turkiet!”

    Men det enda respons jag fick var någon som sa att den hoppades att jag inte dog i lunginflammation, jag också.

 

Som straff för att geten stjäl all uppmärk-samhet har jag inte pratat med honom på en vecka och vi har slutat gå på prome-nader.

    Det gör ingenting att jag inte har någon att prata med, han är ändå inte ett så värst spännande djur, även om han tror det. Hade han varit det hade alla mina kompisar varit här för länge sedan.

    Men nu är det bara jag och geten.

Vi brukade ligga i gräset i din mammas trädgård.
    Se upp mot trädkronans tunna blad, solen som försökte tränga in bland skuggorna. Andas in allt pollen och alla små bladlöss från syrenbuskaget. Din klänning var som ett kamouflage och det var bara armarna, myggbettsbenen och huvudet som syntes bland allt det klorofyllmättade.
    Om kvällarna kom gräshopporna fram. Ibland sjöng vi med, men oftare låg vi bara tysta och lyssnade. Försökte uppfatta stjärnorna på andra sidan trädet. Gräset var fuktigt och luktade av solbränd hud, eller var det kanske vi?

När det blev kallt drog vi lövverken närmare oss, som en stor filt, och sedan låg vi därunder tills det blev sommar igen. Tätt omslingrade.

Vi brukade gå längs stranden.

    Det blåste ganska mycket och lukten av tång var stark; här och var fanns mjukslipade glasbitar i grönt, blått och vitt och små snäckskal som vi inte visste vilket djur de kom ifrån. Vi roade oss med att gissa. Vi kom överens om att de nog måste komma från något kräftdjur.

    Ibland låg det några småfiskar uppspolade; matta och gröngrå. Om man gick på dem kunde de åka in i foten så att man började blöda. De hade mycket vassa fenor.

 

Det var nästan höst.

    Solen var mycket mildare och vindarna mycket kallare. Sanden hade blivit blek och grådaskig, som om den var sjuk. Ofta kunde vi se stora molnsjok på himlen.

    Det krasade ibland när vi gick längs havsranden. Våra fotsulor hade blivit nästan läderartade, så vi märkte knappt när vi råkade kliva på de där fiskarna. Bara efteråt, när vi vände oss om och såg de röda fotspåren i sanden, kom vi att tänka på att se var vi gick.

Igår hade vi textuppläsning med klassen för de andra folkhögskoleeleverna. Det var supermysigt med vin och pausmusik och superbra texter (kolla in Elinors och Majas texter på deras bloggar). Precis så som det ska vara. Jag läste Vassa kanter och Ur begynnelsen - sedan blev det fest till tidigt på morgonen.

Idag är det dags att läsa ut Oryx & Crake av Margarete Atwood!

I veckan har vi pratar mycket om myter och arketyper på skrivarkursen. Om myten som binder oss samman och ger oss förklaringar. Myten som skapar sammanhang och band över tiderna. Om arketyperna som mallar som ligger djupt inbäddade i vår kultur och därför används gång på gång. Sådant är intressant. Det ger mycket material att arbeta med, ta ställning till och förkovra sig i.

 

Tydligen pågår ett samarbete med författare från 33 länder (om jag inte mins helt fel) där varje författare skriver en bok utifrån en myt. Bland annat Jeanette Winterson (Tyngd) och Klas Östergren (Orkanpartyt) medverkar. Det låter spännande! Häftigt att arbeta tillsammans utifrån ett givet tema och sedan se hur var och en tacklar det.

 

Själv är jag väldigt intresserad av svensk folktro. Jag har inte jobbat så mycket med det i mina texter, men det kanske är någonting att fundera över. Däremot har jag idag snickrat ihop en dikt baserad på Platons Symposion och en prosadikt baserad på sagan om Askungen, ni ska få se dem sen!

 

 

Här kommer bilderna från premiären av En pjäs utan hundar! Jag skrev pjäsen någon gång i början av januari, och sedan arbetade tre av folkhögskolans teaterelever med den under tre veckor innan det var dags för att gå ut i snön(!) och se premiären.

Tack till Hanna för superfantastisk och tack till Love och Erik för toppenskådespeleri!

Foto: Sven-Olov Roos

Personer

 

A och B, båda i trettioårsåldern (sambos)

 

 

Scenen

Ett vardagsrum med en liten matta, och en soffa som vetter mot publiken.

 

Första, sista och enda akten

(A sitter i soffan och tittar intensivt ut mot publiken, där en föreställd TV visar sporten. B kommer in med en tom ICA-kasse i vardera handen, men som om de var fulla, ställer sedan ner kassarna.)

A Var har du varit, älskling? Har du chipsen?

B Jag skulle köpa dem, men så var det en av hundarna som stod i vägen…

A Gumman, jag bad ju dig bara om en enda sak… Hur ska jag nu kunna se på matchen utan chips?

B Jag har köpt popcorn?

A Aja, det finns ju öl i alla fall, kom och sätt dig här med mig så ska jag gå och hämta lite åt oss.

B Jag har hällt ut all öl…

A Men va fan har du gjort det för? Nu får du faktiskt förklara dig!

B Det var hundarna! De tittade på mig och de slutade inte titta på mig och tillslut så var jag bara tvungen att hälla ut den där ölen.

A Vilka hundar?

B Men ser du inte? De är ju över allt, titta där!

A Var är det jag ska titta?

B Men där! (Pekar)

A Det enda jag ser är mattan! Nu tycker jag att vi slutar med det här, det håller på att bli alldeles för på riktigt. (Paus) Det gör ingenting det där med ölen och chipsen, nu sätter vi oss ner och kollar på matchen.

B Den sitter ju på mattan! En alldeles enorm mastiff med mörka ögon och tänder som bara skriker efter att få bita i någon arm eller något ben och-

A (går, under tiden B pratar, och ställer sig på mattan; stampar överdrivet med fötterna några gånger) Se! Det finns ingenting här.

B Men varför lever du om sådär och retar upp dem?

A Det finns inga ”dem”!

B Men de är ju tre stycken av dem som står runt omkring dig!

A Sluta nu!

B Oj, oj, oj; nu nosar en på din hand!

A (drar åt sig sin hand) Varför måste du hålla på och larva dig såhär med elaka skämt?

B Men de står ju här! Varför tror du mig inte?

A De enda hundarna här är de som sitter i publiken, och de är så lika människor att jag fortfarande inte förstår varför du skulle se hundar överallt!

B Du kan vara så jävla elak ibland. (Går åt det håll hon först kom in på scenen ifrån).

A Men var ska du gå? Kom tillbaka, jag menade ju inte så! (Springer efter och tar tag i B:s arm.) Kom nu så sätter vi oss och ser på matchen.

 

(De båda sätter sig i soffan, A med armen om B och B med sitt huvud lutat mot A:s bröst).

A (rycker till) Vad var det där?

 

B Vaddå?

A Äh, det var säkert bara någon fjäder i soffan eller nå… (rycker till igen) Men, va fan…!

B Det är bara hundarna, vännen, de slår svansarna mot soffan.

A Nej, det kan inte vara hundarna, för de FINNS INTE! Men det ljud jag hör, det finns!

B Hur kan du vara så säker på det?

A Kan du inte bara sluta tjata om de där jävla hundarna!

B Men förstår du inte att jag knappt kan göra någonting alls på grund av dem! Det tog fyra timmar att handla bara för att det över allt var stora schäfrar och bulldogs som blockerade gångarna och vaktade hyllorna.

A Du inbillar dig bara, du är sjuk och behöver hjälp! Ingen normal människa ser hundar överallt!

B Varför hör du dem då?

A Jag hör dem inte alls, det är säkert bara rören som knäpper.

B Det finns inga rör i den här scenografin!

A Var ingen viktigpetter nu. (Paus.) Lyckades du handla något bröd då? Jag är utsvulten.

B Ja, jag går och hämtar det ur kassen. (Går bort till kassarna och börjar leta igenom dem.) Påsarna är tomma.

A Så hundarna har ätit upp allt? Precis som det är dem som sitter på mattan och slår med svansarna mot soffan.

B Ja, så måste det vara.

A Älskling, jag klarar faktiskt inte av det här, det har gått alldeles för–

(A tystnar, sjunker ner på golvet och slår händerna för pannan, B går fram till A och sätter sig ner bredvid.)

B (stryker A över håret) Det är okej, vi kan köpa ny mat, Kvantum har öppen till elva.

A Det står en hund framför mig, den tittar på mig!

B Det där är bara en liten hund, de är inte lika farliga, men du får nog passa dig för den där borta i hörnet…

A (tittar mot hörnet) Jag tror att jag vill gå här ifrån nu.

B Och lämna publiken ensam med alla hundarna? Nej, jag tror vi får sitta kvar tills ridån gått ner.

 

(A och B kramar om varandra samtidigt som de har blickarna fästa mot hörnet där den farligare hunden befinner sig.)

RIDÅ.

 

Foto: Sven-Olov Roos

Jag är otroligt förväntansfull!

Idag ska teatereleverna på min folkhögskola sätta upp En pjäs utan hundar, som jag har skrivit. Förhoppningsvis kommer jag att kunna lägga upp både manus och bilder i eftermiddag imorgon!

De personer som slår upp ordet kista i en västerländsk ordbok finner där en förklaring som lyder: ”förvaringslåda med lock”. Detta är dock i mångt och mycket en bristfällig förklaring. Visserligen består en kista av två långsidor, två kortsidor, en botten och ett lock; som skruvats ihop så att de formar en lådlik konstruktion. Men var en kista endast en låda skulle det inte finnas någon poäng med att kalla den för kista och den här texten skulle således betitlas ”Om lådor”.

 

När en individ har avlidit placeras dens kvarlevor (om sådana finnes) i det som ordboken benämner som ”förvaringslåda med lock”, vilket i själva verket är en himmelssäng med väldigt låg takhöjd där alla textilier fått ett yttre skyddande lager av metall eller trä. Detta skyddande lager är i första hand till för att skydda den avlidne från omvärlden, men fungerar även som ett skydd för omvärlden mot den avlidne; utfall denna felaktigt bedömts som avliden, eller efter hädangången uppstått i det tillstånd som ofta benämns som levande död (se ex. zombie). På så sätt blir kistan även en isoleringscell där de invändiga textilierna utgör en ovanligt tjusig madrassering av tak, golv och väggar. Vid en begravning av en lockförsedd förvaringslåda har detta lock vanligtvis lötts eller spikats fast för att på så sätt ytterligare skydda den avlidne och de kvarlevande. Detta ifrågasätts sällan eller aldrig och ses som praxis.

 

Begravandet av kistan innefattar slutplaceringen av förvaringslådan samt de riter som pågår kring denna placering. Begravningar kan se ut på olika sätt beroende på geografiska och religiösa omständigheter. Befinner den döde sig på havet är det exempelvis vanligt att kistan får sin slutförvaring på havets botten, medan den i jordrika trakter får sin slutförvaring under ett sex fot djupt jordtäcke på en plats som utnämnts till förvaringsområde för kistor (se begravningsplats).

 

Träkistor kan på sin slutförvaringsplats efter en kortare tid börja ruttna och tillslut upplösas helt, vilket ger den avlidne en chans till förnyad frihet. Ungefär som interner på en fånganstalt efter ett visst antal år avtjänat sitt straff och får en möjlighet att se sig om utanför faciliteternas murar. En kista i metall har dock ingen förruttnelseprocess och den avlidnes enda hopp till frihet är i dessa fall en inte allt för utdragen eroderingsprocess.

Idag delade vi ut sådana här fina på folkhögskolan där jag går:

Förhoppningsvis kommer de kunna ge lite vägledning inför stundade klassresor. Vi ska åka till Dalarna.

 

Här kommer mina bidrag:

 

Japaner. Jag ser ofta japaner i turistgrupper (kompletta med kameror och reseledare). När jag ser dem är det på museum eller vid kända kulturmonument och berömd stadsarkitektur. Ändå har jag hört att japaner alltid jobbar, de jobbar så mycket att de dör av det – i alla fall enligt Rapport. Men vilka japaner är det då som reser? Och hur kan så många japaner ha tid att resa på samma gång? Och vilka är dessa japaner som alltid jobbar? Svaret är kanske att min västerländska hjärna är ignorant nog att missta alla resande asiater för japaner.

 

Karta. Det finns människor som samlar på kartor fastän de knappt varit utanför sin egen farstukvist och det finns människor som reser runt hela jorden utan att någonsin använda sig av kartor. Kartor används främst för att orientera sig med, i den lokala skogen eller i den stora rymden.

Kartor kan se ut på olika sätt, de kan vara digitala, i plast eller i papper; om de är klotformade kallas de för glober. Stjärnkartor, satellitkartor, stadskartor och världskartor är några exempel på kartor.

 

Souvenirer. Från franskans souvenir – att minnas. Ofta vill man bara minnas det bra, det är bara sådana souvenirer man sparar. Det dåliga etsar sig fast i minnet ändå; malaria, att man blev rånad, otrohet, att man blev rånad, arbetslöshet, att man blev rånad. Men har man kvar det där lilla snäckskalet kan man fortfarande minnas hur havet lät på västkusten.

 

Vilse. Vilse är den som kommit bort från den stig som kändes självklar. Man kan gå vilse på många sätt, inuti sig själv, i sitt karriärval eller på en basar i Istanbul. Oftast är det lättare att gå vilse när man är på en ny plats och inte har lärt sig den lokala geografin. Ibland går människor vilse just för att de ska kunna bli hittade, men det finns ingen garanti för att man inte ska vara vilse för resten av sitt liv.

Går man vilse ska man inte fortsätta irra runt, utan hitta något stabilt, som exempelvis ett träd eller en vettig människa, och krama detta eller denna till dess att någon kommer och hittar en.

Idag läste vi två noveller av Samanta Schweblin (Att döda en hund och Fjärilar), noveller som behandlar temat djur och männika på ett ibland ganska så fantastiskt sätt men ändå med förankring i det vardagliga. Inspirerad av glidningarna och interaktionerna mellan djur och människa författade vi sedan texter basserade på detta ämne, min text kan ni läsa här senare ikväll!

Schweblin blev vår introduktionen till skrivarkursens nästa tema: "utblickar", som kommer att behandla icke-västerländsk litteratur. Om du är sugen på Schwebler, eller lite nyfiken på att se dig omkring utanför västvärlden, så finns Att döda en hund och flera verk från olika latinamerikanska, asiatiska och afrikanska författare i Karavans antologi Människosaker.

Je fais cavalier tout seul
dans les bars, les cafés
dan la ciné
en cherchent de toi

 

Parfois je te trouve
tes yeux
tes courbes
ton voix fragile
et je tremble de peur
mais c’est jamais toi

 

Jag söker dig
det är någon annan
någon annan som
inte är du
som är
på riktigt du
men det är inte du

 

C’est quelqu’un d’autre
quelqu’un d’autre qui
n’est pas toi
quelqu’un d’autre
qui est
le vrai de vrai
mais c’est pas toi

 

Du som får mina
tankar att sluddra
när du tittar på mig
som röntgen strålar
grönt

 

Blicken letar din
på varje hemmafest
på varje högljudd krig
i varje
överbefolkad rökruta
fumant
rirant
faussement

 

Handen trevar
mot din över
bardisken
men jag frågar inte
om du vill följa med mig
hem

 

Quelqu’un d’autre
quelqu’un qui
n’est pas toi
quelqu’un d’autre
qui est
le vrai de vrai
quelqu’un qui est past toi

 

Letar efter
du som krossar
mina knäskålar
krossar allt
mitt motstånd
med bara ett leende

 

Parfois je te trouve
tes yeux
tes courbes
ton voix fragile
et je tremble de peur
mais c’est jamais toi

 

Dina nyckelben
skulderblad
dina mörka läppar
så nära, så
nära
men inte de rätta

 

Istället söker jag
din doft
i varje kosmetikaffär
på varje hals
varje blek handled
så flyktig

 

Letar mig blind
söker mig galen
på jakt efter dig

 

Je fais cavalier tout seul
dans les bars, les cafés
dans la ciné
en chercant de toi

Hon för den kantstötta tekoppen mot sina blånade läppar och sväljer innehållet utan en min; det smakar ingenting längre. Trött lutar hon sig tillbaka i den sammetsröda fåtöljen och sluter ögonen för en stund. Vardagsrummet luktar av fukt och mögel, men fönstren är igenspikade så det går inte att vädra.

 

Hon rätar på sig, tar en ny klunk smaklöst te och plockar upp en bit sockerkaka. Den knastrar som jord när hon tuggar den mellan sina gulnade tänder och hon får kämpa länge med att svälja. Hon vet inte hur länge hon suttit här nu, men finklänningen börjar bli solkig och hon är säker på att hon kan höra hur insekterna rör sig i väggarna och under golvbrädorna.

 

Hon tar en till klunk te.

 

Varje morgon hos dig kändes lukten av den odiskade grillpannan då den långsamt tinade bröd från något söderbageri medan osten svettades på diskbänken och myrorna vaknade för dagen. I kylen väntade äppeljuice, Onsalakorv, filmjölk, pastej och saltgurka på att plockas fram; oftast av mig.

 

Egentligen är det enda jag vill minnas våra mornar. Katarinaklockorna som slår heltimme medan jag skedar din långa kropp med min breda och smeker dina mörka lockar. Det är alltid så svårt att väcka dig och du tycker mest att jag stör som en envis fluga, men tillslut lyckas jag och får en puss innan jag går och borstar tänderna med din tandborste. Jag glömmer alltid min egna med flit.

 

Frukosten äter vi på den soliga innergården. Inga förpackningar, allt är prydligt upplagt på din brokiga och kantstötta 1700-talsservice. Det är den morgonen då du dagen innan varit hos tre olika jordgubbshandlare för att få tag på de perfekta bären åt mig, jag är allergisk men vi blandar dem med filmjölken och hallonen ändå. Du har mald ingefära till och jag rynkar skeptiskt på näsan.

 

Efteråt delar vi på DN och jag snappar snabbt åt mig kultursidorna medan du läser ledaren och upprörs över Mona Sahlin. Jag skrattar och säger att du är fin, får en smekning över kinden. Kanske ska vi åka ut till Djurgården senare, men det är inte så viktigt. Det är mornarna jag vill minnas.