Det var jättelänge sedan jag skrev nu! Ibland är det som om tiden bara försvinner, helt plötsligt har det gått veckor. Jag har inte ens kommit ihåg att berätta om när jag var och såg Enligt Bodil Malmsten tillsammans med Josefin och Maja. (Det var superbra, hon är fantastisk på att läsa upp sina texter!)

Jag håller på med att skriva på ett längre projekt,så det blir inte många kortare texter som färdigställs nu för tiden. Men jag tänkte att jag skulle kunna visa hur en text kan se ut efter första gången, när jag bara skrivit ner "råmaterialet" och inte hunnit fixa så mycket. Så här kommer ett utkast på en historia som preliminärt heter Vaxljusvakten, och vars slut jag inte är helt säker på:

Strax innan klockan fem på morgonen gick Tommy ut och ställde sig i rökrutan på sjukhusområdet. Marina hade lovat att hon skulle komma och hämta honom kring tio över, men han ville hinna ta en cigg först. Slappna av lite efter arbetet. Det var så typiskt att landstinget hade infört en policy om att rökning var helt förbjuden på arbetstid. Han var ju bara städare, inte skulle det väl störa patienterna om han drog en jacka över arbetskläderna och gick ut och tog några bloss.

    Han tog fram paketet från högerfickan och öppnade det. Tomt. Han svor högt och vände sig för att gå tillbaka till omklädningsrummet och se om någon med cigg var kvar. Han behövde inte ta mer än ett steg innan han stötte ihop med en lång, smal kvinna som höll fram ett paket åt honom. Hans märke.

    ”Vill du låna en?” hennes fingrar var lika långa och smala som hennes kropp. Tommy tittade upp mot henne, synade de tunna röda läpparna och djupt liggande ögonen. Visserligen var han otroligt nikotinsugen, samtidigt var någonting konstigt med kvinnan.

    Han tog en och stoppade den i munnen.

    Hon höll fram sin tändare mot honom, kupade handen kring lågan. Han lät ciggen tändas, drog in röken och kände hur kroppen slappnade av. ”Ska inte du också ha en?” Hon skakade på huvudet.

    ”Jag kom ut hit för att prata med dig Tommy, jag har ett jobberbjudande”.

    Varför visste hon hans namn? Han tog ett steg tillbaka, kroppen blev åter spänd. ”Jag har redan ett jobb”.

    ”Du jobbar natt som städare, din lön är usel och du måste stå här ute och vänta på att din flickvän ska komma och hämta dig med bilen för att ni bara har råd med en”. Kvinnans röst var lugn och saklig. ”Jag kan erbjuda dig ett bättre alternativ”.

    Nyfikenheten tog överhanden och Tommy tvingade sig själv att fråga ”Vaddå?”

    ”Följ med mig så ska jag visa”, svarade kvinnan.

    ”Det går inte, min tjej kommer när som helst”. Varför kunde hon bara inte säga det här och nu, vad var hon för en konstig typ?

    ”Det är inte alls långt härifrån”, sa kvinnan, ”dessutom måste din tjej stanna kvar på sitt jobb ett tag”, knappt hade hon avslutat meningen förrän Tommys mobil började ringa.

    Han svarade.

    ”Hej Tommy, jag måste jobba över. Kan inte du börja gå, så plockar jag upp dig på vägen sen om jag hinner”.

    Det tog tid innan han kunde komma sig för att svara.

    ”Visst, inga problem”.

Kvinnan började gå mot Valbovägen och tecknade åt honom att följa efter. De korsade gatan utan att vänta på grön gubbe och fortsatte sedan in i Boulognerskogen. Solen låg fortfarande och vilade under horisonten och ljuset var tunnare än Tommy någonsin upplevt det förut. Allt var som en blek, urtvättad kopia.

    Knappt hade de kommit in i parken förrän de svängde in på kyrkogården. Fåglarna höll sig ovanligt tysta, inte heller löven ville ge ifrån sig så mycket som ett prassel. Kvinnan gick framför honom med bestämda steg, gruset knastrade knappt.

    ”Vart är vi på väg?” Hans röst lät kusligt vass i all tystnad.

    ”Dit”. Kvinnan pekade på ett gammalt tegelhus som han antog fungerade som verktygsbod för parkskötarna. Dörren var öppen och genom glipan strömmade ett svagt ljus. Kvinnan lät Tommy gå in först innan hon snabbt stängde dörren om dem.

En väldig värme slog emot honom när han steg in i huset. Över allt stod vaxljus i olika former och längder uppställda. På bord, på hyllor, i långa stakar och breda kronor. Hela tiden slocknade gamla ljus medan nya tändes, det såg nästan ut som miniatyrfyrverkerier när lågorna på ett nästan surrealistiskt vis hoppade mellan vekarna.

    ”De här ljusen har jag ansvar över”, sa kvinnan. i vaxljusens sken fick hennes hud en onaturlig gulblek ton, ”men som du såg så glider dörren upp och det gör att ljus som inte ska blåsas ut riskerar att göra det”.

    Mycket riktigt kunde Tommy se att ljus som fortfarande var mycket långa hade fått sin låga släckt av vinddraget.

    ”Vad jag behöver”, fortsatte kvinnan, ”är någon som kan ansvara för att dörren hit hålls stängd och att ljusen tänds och slocknar så som de ska. Naturligtvis kommer du att få en mycket högre lön än du har nu”. Hon tog fram en tjock bunt sedlar och lade den på bordet.

    Tommy såg sig omkring i rummet, det verkade som att huset bara bestod av det här rummet. Det var stort och nästan helt täckt av ljus. Om det bara var dörren han behövde hålla ansvar över verkade det inte som att det skulle vara ett vidare svårt jobb.

    Dessutom kunde han inte låta bli att hela tiden låta blicken leta sig till sedlarna. Det skulle verkligen inte sitta fel med lite mer pengar. Han skämdes nästan för mycket för att medge det, men han hade tagit alldeles för många och alldeles för dyra lån. Dessutom tänkte han på igår, när Marina berättade att graviditetstestet varit positivt. Barn var dyra.

    ”Hur mycket behöver jag arbeta?”

    ”Samma timmar som du jobbar nu, resten av tiden kan jag sköta om ljusen själv”.

    Tommy stod fortfarande och övervägde. Hela situationen var absurd, att få betalt bara för att bevaka ljus kändes helmysko. Det måste vara någon som ville skämta med honom. Men pengarna såg äkta ut.

    ”Och jag behöver bara se till att dörren hålls stängd?”

    ”Precis, bara de ljus som brunnit hela vägen ner får slockna”.

    Det tog lång tid för Tommy att få orden över läpparna ”Okej. Kör till”.

    Kvinnan gav honom sin hand och han gav de kalla fingrarna en lätt tryckning.

    ”Bra Tommy, välkommen till ditt nya jobb. Jag tror att vi kommer trivas bra tillsammans”.

Han gick hela vägen hem till Sätra. Luften kylde och tankarna surrade som getingar i huvudet. Vad var det han hade tackat ja till? Vad var det över huvud taget som hade hänt? Och vem var kvinnan?

    Han försökte tänka om han hade sett henne någonstans innan, nere på stan eller på sjukhuset, men insåg att hon var en total främling. Han hade inte ens frågat om hennes namn, men hon verkade veta allt om honom.

    Det fick kalla kårar att krypa över hela hans kropp.

Nästa kväll skjutsade Marina honom till sjukhuset, men istället för att gå in väntade han till Marina kört iväg innan han styrde stegen mot kyrkogården. Kvinnan från dagen innan stod vid tegelhuset med händerna i kavajfickorna.

    ”Godkväll Tommy”, hon tog fram högerhanden och ett cigarettpaket ur ena fickan, ”vill du ha en?”

    Han tog emot cigaretten och lät henne tända den. De stod tysta medan han rökte, ettans buss körde förbi på Valbogatan och en bit bort hördes en siren. När han fimpade sa kvinnan att hon var tvungen att gå och Tommy fick ensam gå in i tegelhuset. En stol var framställd åt honom alldeles vid dörren och han satte sig ner på den.

    Rummet var lika varmt som förra gången och snart rann svetten i rännilar längsmed hans kropp, då och då gled dörren upp och en liten vindpust blåste in. Annars var luften darrande stilla. Han började nästan längta efter att dörren skulle glida upp så att han kunde njuta av den lilla vindpusten innan han stängde dörren på nytt.

Just innan klockan fem öppnades dörren och kvinnan kom in för att ge Tommy en bunt sedlar och sedan låta honom gå hem. Han skyndade sig ut och upp mot sjukhusområdet, vinden mot huden var fantastiskt skön.

    Han hann precis ställa sig vid rökrutan innan Marinas bil skymtade i kurvan. Hon tittade förvånat på honom när han klev in.

    ”Du ser alldeles sjöblöt ut”.

    ”Det var ett ovanligt slitit pass, akuten var helt överbelamrad”, ljög han.

    När han kom hem räknade han pengarna och insåg att om han fick fortsätta med det här nya jobbet skulle han ha råd med amorteringar utan några som helst problem. Med ett nöjt leende gick han och la sig bredvid Marina. Hon sov redan och snart sov även han.

Dagarna gick och Tommy fortsatte med att gå ner till kyrkogården för att vakta vaxljusen. För varje gång som gick hade han på sig mindre och mindre kläder och för varje gång som gick kändes det som om rummet blev varmare. Varje kväll stod kvinnan utanför och bjöd honom på en cigarett och varje morgon kom hon med en sedelbunt just innan klockan fem.

    ”Varför är det så viktigt att ljusen inte slocknar?” frågade han henne en gång när de stod utanför medan han rökte.

    ”Det behöver du inte veta”, svarade kvinnan och gick iväg. Tommy öppnade dörren och satte sig på stolen, ryggstödet hade börjat skava mot skulderbladen. Han kände sig aningen stött. Varför skulle inte han ha rätt att veta vad det var som var så viktigt med ljusen, han var ju den som vaktade dem!

    Han började få träsmak nu också. Dörren gled upp och en vindpust smet in, han blundade och lät ansiktet svalkas en sekund innan han drog igen den igen. Sedan reste han på sig, sträckte på benen och tog en tur runt bland vaxljusen.

    De var verkligen många, varenda liten yta var full av dem. Vissa var nästan helt nedbrunna och brann endast med en svag låga medan andra var långa och ståtliga och brann med stora klara lågor. Ett ljus såg alldeles särskilt ut eftersom det var förgrenat så att det hade två vekar som brann. När han böjde sig framåt för att inspektera det närmare märkte han inte att han stötte i ett annat ljus förrän det slog i marken och bröts av på mitten.

    Med hjälp av ett annat ljus försökte han att smälta ihop det igen och sedan tända det, men det var lönlöst. Så fort han trodde att han hade fått igång veken så slocknade den. Han skulle precis ge upp när dörren gnisslade till och kvinnan kom in i rummet.

    ”Sa jag inte åt dig att ljusen inte fick slockna om de fortfarande hade brinntid kvar?” Hennes röst var låg som en viskning, ändå hörde han henne som om hon skrikit genom en megafon. Det var en total överreaktion och han kände hur han fylldes av vrede. Han tog mod till sig.

    ”Vad spelar det för roll? Det är ju ändå bara ett ljus.”

    ”Bara ett ljus? Om du tror att det bara är ljus, Tommy, så tycker jag att du ska släcka det förgrenade ljuset som står bredvid det som du nyss välte ut”.

    Han såg mot ljuset, dess båda grenar var långa och lågorna ett par av de starkaste. Vaxet var samma färg som huden på Marinas hals.

    Långsamt förde han fingrarna till munnen och blötte fingrarna.