Om tre timmar kommer ett långt pekfinger trycka ner knappen på ringklockan och dess öronbedövande oljud kommer få mitt hjärta att hoppa över tre slag och sedan dunka så hårt att det antagligen hoppar ut ur min bröstkorg. Efter att ha torkat mig under båda armarna med en våtservett kommer jag att öppna dörren mycket långsamt, eller så sliter jag kanske upp den som man gör med ett plåster.

 

Till dess måste jag möta Väntan. Trista minuter och tröga sekunder kommer långsamt, långsamt att krypa förbi till jag inte kommer att kunna klara av det längre utan kastar mig ut genom köksfönstret och landar tre våningar ner: platt som en pannkaka. Pang!

 

Blodet kommer att sippra från min livlösa kropp i takt med hjärtats slag. Det (och då menar jag mitt hjärta) kommer inte att kunna acceptera dess kropps fruktansvärda öde utan, likt en evighetsmaskin, kommer det fortsätta att pumpa och pumpa och pumpa… Tills någon sätter handen för.

 

Nu ljuger jag igen, jag har en vana att göra det. Jag kommer inte att hoppa ut genom fönstret; inte idag och inte imorgon, inte dagen efter det heller. Men tiden innan ringklockan ljuder kommer att kännas precis lika plågsam som de sista sekunderna jag skulle ha i livet där ute på trottoaren… Kanske till och med värre.

Det var Sten som köpte bussen, partybussen. Han såg den på Blocket och lånade pengar av oss alla samtidigt som han arbetade extra på fabriken för att få råd till den. Han lånade arbetskraft av oss också. I flera dagar arbetade vi med att slita ut stolar från den gamla stadsbussen, så att allt som tillslut fanns kvar var höjdskillnaden mellan den främre och bakre delen.

 

Ibland, medan vi jobbade, kunde Sten försvinna för att sedan komma tillbaka med någon överraskning; en hink pallade körsbär eller ett kassettband med The Best of Ace of Base. Trist nog var det bara Sten som uppskattade kassetten.

 

Den sista stolen blev utkastad från bussen klockan tre en tisdagsmorgon och Sten lovade att vi skulle få nästa dag ledig medan han skulle åka in till stan för att köpa nytt golv. Vi sov hela dagen och när Sten kom tillbaka var han så uppspelt att vi var tvungna att börja jobba med en gång. Efter den dagen jobbade vi bara på nätterna.

 

Det nya golvet visade sig bestå av två olika heltäckningsmattor Sten hittat på rea: en i gul plast till det lägre, främre golvet, och en i ljusrosa ludd till det högre, bakre. Ingen av oss hade någonsin tidigare lagt golv, så det blev många omläggningar innan det faktiskt såg hyfsat ut, och när vi var färdiga med det såg alla stolta ut och klappade varandra om ryggen.

 

Några kvällar senare kom Sten hem i en liten lastbil. Hans våldsamma tutande väckte oss och vi gick i samlad trupp ut i trädgården för att se hur han baxade en stor fåtölj på sin rygg, i riktning mot bussen.

 

”Det finns två till, och en soffa”, flåsade han fram över axeln, ”ni kan ta dem och ställa in dem i bussen!”

 

Så tog vi alla ett stadigt grepp runt varsin möbelfot och började mödosamt lasta in Stens fynd i bussen, där vi skruvade fast dem i den luddiga mattan med hjälp av vinkeljärn.

 

Efter nästan tre månaders slitsamt arbete under Stens ledning, stod bussen färdig. Med tårar i ögonen krossade Sten en champagneflaska mot kofångaren och vi alla applåderade. Insidan hade pyntats med en stor diskokula och julgransljus i regnbågens alla färgen. Sten hade också pyntat sig, han hade låtit sitt skägg och hår växa under hela tiden vi hade jobbat med bussen; nu hade han dessutom inhandlat en batikfärgad t-shirt och en lila basker. Om någon frågade sa han att det var Uniformen.

 

Natten efter bussen blivit färdig, i skydd av mörkret, gav vi oss ut på jungfruresan. Ace of Base-kassetten spelades på högsta volym och röken från våra cigaretter lystes upp av julgransljusen inne i bussen. Vi körde hela natten, först på landsvägarna och sedan närmare in mot stan. Vi körde tills soppan tog slut och solen började gå upp, då styrde vi hemåt igen och gick och la oss.

 

Vi fortsatte våra nattliga strövtåg efter det och plockade upp dem vi ville lära känna medan vi lämnade andra besvikna längs vägdikena. Vi körde långt, ibland ända till Finland. Ibland längre. Sten varken rökte eller drack något, han bara satt där framme, bakom ratten, och styrde sitt skepp. Styrde partybussen mot gryningen.

När man går på kalas är det alltid trevligt att ha med sig en digt till högtidsbarnet!

---

Kvar av ditt tjugonde år är ungefär 8.630 timmar
Det är 360 dagar av potentiellt massivt galej
517.800 minuter av skratt och ögon som glimmar
31.068.000 sekunder att göra till en häftig grej

Så hoppas att ditt år blir totalt underbart
med stoj och stim, med fläkt och fart!
Låt oss lyfta våra glas och dricka vår bål
Till Tora, en tös så söt och smart,
ett fyrfaldigt leverne, hipp hurra och skål!

---

Livet är fullt av utgifter, krav
och måsten till fördärvelse, Häll
- Men det är långt till vår grav
så låt oss njuta ikväll!

Låt oss dansa och ha det bra
låt oss dricka, låt oss ha
en fantastisk afton, en utmärkt vår!
Och (sist men inte minst) Hipp, hipp, hurra;
grattis och gutår!

Och medan han satt på toaletten brukade han tänka på allt hemskt som hände i världen under tiden. På alla som tog livet av sig, på alla små barn som arbetade i sweat shops istället för att gå i skolan. På alla som brann inne och på alla som bäddade för en förtidig död genom att trycka i sig tonvis med transfetter; på alla dem som skövlade regnskogen och på polarisarna som smälte.

 

Det gav honom yrselanfall och oftast var han tvungen att stanna kvar länge på toalettstolen innan han klarade av att resa på sig.

 

Han hjälpte inte till. Han hade aldrig handlat second hand och hade inga lågenergilampor. Han tog bilen till jobbet varje dag och skänkte inga pengar till BRIS, Röda Korset, Amnesty eller Rädda Barnen. Han hade till och med slagit sin fru en gång, även om han nu ångrade det.

 

Han lade inte ens veckotidningen i pappersåtervinningen.

 

Ibland när han satt där inne på toaletten tog han fram ett cigarettpaket och tände en extra lång Camel, så hostade han och sjönk ihop lite mer av skuldbördan. Om han åtminstone hade gått med i Världsnaturfonden och försökt rädda pandorna...