Om tre timmar kommer ett långt pekfinger trycka ner knappen på ringklockan och dess öronbedövande oljud kommer få mitt hjärta att hoppa över tre slag och sedan dunka så hårt att det antagligen hoppar ut ur min bröstkorg. Efter att ha torkat mig under båda armarna med en våtservett kommer jag att öppna dörren mycket långsamt, eller så sliter jag kanske upp den som man gör med ett plåster.

Till dess måste jag möta Väntan. Trista minuter och tröga sekunder kommer långsamt, långsamt att krypa förbi till jag inte kommer att kunna klara av det längre utan kastar mig ut genom köksfönstret och landar tre våningar ner: platt som en pannkaka. Pang!

Blodet kommer att sippra från min livlösa kropp i takt med hjärtats slag. Det (och då menar jag mitt hjärta) kommer inte att kunna acceptera dess kropps fruktansvärda öde utan, likt en evighetsmaskin, kommer det fortsätta att pumpa och pumpa och pumpa… Tills någon sätter handen för.

Nu ljuger jag igen, jag har en vana att göra det. Jag kommer inte att hoppa ut genom fönstret; inte idag och inte imorgon, inte dagen efter det heller. Men tiden innan ringklockan ljuder kommer att kännas precis lika plågsam som de sista sekunderna jag skulle ha i livet där ute på trottoaren… Kanske till och med värre.