Jag har, via Fredrika Carlsén, upptäckt en mycket trevlig websida: Bookshelf Porn. Den är precis vad den utger sig för att vara. Bibliomanen innom mig jublar.

En ghasell om blekhet

På tvättlinan fladdrar lakanen vita
och molnen förblir regnlätta, vita

 

Liljorna med kronblad som är vita
hundra duvor och alla lika vita

 

Som snöflingor är de alla lika vita
som potatismjöl och salt vita

 

Skär som knivar i ögonglobens vita
brusande som skummets vita

 

Trots att dina tänder blänker så vita
ser jag i dina rosiga kinder bara det vita

 

 

---

 

 

 

Skriket

 

Ett skrik som

långsamt släpar sina

vita fötter över

jorden som veckas

och slätas ut

 

Som trött dunsar

emot bergens väggar

 

Som hörs bara

när någon lyssnar

riktigt noga

med handen kupad

kring örat

 

Ett skrik som

en väldigt liten fågel

flyger matt över
gräset som krusar
och stillnar

 

Som lätt landar

på elstolparnas trådar

 

Som syns bara

när någon tittar

riktigt noga

med handen kupad

kring ögat

 

Ett skrik som

en knapp rysning

ilar girigt över
hela kroppen som

skakar och spänns

 

Som hastigt kryper

längs med ryggraden

 

Som känns bara

när någon kommer

riktigt nära

med handen kupad

kring magen

De personer som slår upp ordet kista i en västerländsk ordbok finner där en förklaring som lyder: ”förvaringslåda med lock”. Detta är dock i mångt och mycket en bristfällig förklaring. Visserligen består en kista av två långsidor, två kortsidor, en botten och ett lock; som skruvats ihop så att de formar en lådlik konstruktion. Men var en kista endast en låda skulle det inte finnas någon poäng med att kalla den för kista och den här texten skulle således betitlas ”Om lådor”.

 

När en individ har avlidit placeras dens kvarlevor (om sådana finnes) i det som ordboken benämner som ”förvaringslåda med lock”, vilket i själva verket är en himmelssäng med väldigt låg takhöjd där alla textilier fått ett yttre skyddande lager av metall eller trä. Detta skyddande lager är i första hand till för att skydda den avlidne från omvärlden, men fungerar även som ett skydd för omvärlden mot den avlidne; utfall denna felaktigt bedömts som avliden, eller efter hädangången uppstått i det tillstånd som ofta benämns som levande död (se ex. zombie). På så sätt blir kistan även en isoleringscell där de invändiga textilierna utgör en ovanligt tjusig madrassering av tak, golv och väggar. Vid en begravning av en lockförsedd förvaringslåda har detta lock vanligtvis lötts eller spikats fast för att på så sätt ytterligare skydda den avlidne och de kvarlevande. Detta ifrågasätts sällan eller aldrig och ses som praxis.

 

Begravandet av kistan innefattar slutplaceringen av förvaringslådan samt de riter som pågår kring denna placering. Begravningar kan se ut på olika sätt beroende på geografiska och religiösa omständigheter. Befinner den döde sig på havet är det exempelvis vanligt att kistan får sin slutförvaring på havets botten, medan den i jordrika trakter får sin slutförvaring under ett sex fot djupt jordtäcke på en plats som utnämnts till förvaringsområde för kistor (se begravningsplats).

 

Träkistor kan på sin slutförvaringsplats efter en kortare tid börja ruttna och tillslut upplösas helt, vilket ger den avlidne en chans till förnyad frihet. Ungefär som interner på en fånganstalt efter ett visst antal år avtjänat sitt straff och får en möjlighet att se sig om utanför faciliteternas murar. En kista i metall har dock ingen förruttnelseprocess och den avlidnes enda hopp till frihet är i dessa fall en inte allt för utdragen eroderingsprocess.

Idag delade vi ut sådana här fina på folkhögskolan där jag går:

Förhoppningsvis kommer de kunna ge lite vägledning inför stundade klassresor. Vi ska åka till Dalarna.

 

Här kommer mina bidrag:

 

Japaner. Jag ser ofta japaner i turistgrupper (kompletta med kameror och reseledare). När jag ser dem är det på museum eller vid kända kulturmonument och berömd stadsarkitektur. Ändå har jag hört att japaner alltid jobbar, de jobbar så mycket att de dör av det – i alla fall enligt Rapport. Men vilka japaner är det då som reser? Och hur kan så många japaner ha tid att resa på samma gång? Och vilka är dessa japaner som alltid jobbar? Svaret är kanske att min västerländska hjärna är ignorant nog att missta alla resande asiater för japaner.

 

Karta. Det finns människor som samlar på kartor fastän de knappt varit utanför sin egen farstukvist och det finns människor som reser runt hela jorden utan att någonsin använda sig av kartor. Kartor används främst för att orientera sig med, i den lokala skogen eller i den stora rymden.

Kartor kan se ut på olika sätt, de kan vara digitala, i plast eller i papper; om de är klotformade kallas de för glober. Stjärnkartor, satellitkartor, stadskartor och världskartor är några exempel på kartor.

 

Souvenirer. Från franskans souvenir – att minnas. Ofta vill man bara minnas det bra, det är bara sådana souvenirer man sparar. Det dåliga etsar sig fast i minnet ändå; malaria, att man blev rånad, otrohet, att man blev rånad, arbetslöshet, att man blev rånad. Men har man kvar det där lilla snäckskalet kan man fortfarande minnas hur havet lät på västkusten.

 

Vilse. Vilse är den som kommit bort från den stig som kändes självklar. Man kan gå vilse på många sätt, inuti sig själv, i sitt karriärval eller på en basar i Istanbul. Oftast är det lättare att gå vilse när man är på en ny plats och inte har lärt sig den lokala geografin. Ibland går människor vilse just för att de ska kunna bli hittade, men det finns ingen garanti för att man inte ska vara vilse för resten av sitt liv.

Går man vilse ska man inte fortsätta irra runt, utan hitta något stabilt, som exempelvis ett träd eller en vettig människa, och krama detta eller denna till dess att någon kommer och hittar en.

Fina måndag, fina skolmåndag med skrivande och boksamtal. Till idag skulle vi ha läst Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo. Jag läste ut den för länge sedan, slukade den en sen tisdagskväll för någon vecka sedan.


Det är en bra bok, en fin och lättläst bok.

Språket var i början jobbigt för mig, men när jag kom in i det blev det riktigt bra. Även om boken är skriven som om någon med ett begränsat ordföråd hållt i pennan blir inte berättelsen enkel. Komplicerade saker beskrivs utan att banaliseras, man förstår att det är orden som är enkla - inte personen bakom dem.

Vad som blir lite av ett störningsmoment för mig är att jag läste den svenska översättningen. Det gjorde att jag hela tiden funderade kring orginalversionen. När en bok till större delen fokuserar på ett språk och dess kultur (i det här fallet engelskan), kommer det alltid att finnas saker som inte går att översätta. Översättningen fungerar, den är bra, men samtidigt blir det konstigt att läsa om engelska på svenska. Vill du läsa boken tror jag att du ska göra det på engelska.

Jag har lånat ut mitt exemplar till en vän, men när jag får tillbaka det är det definitivt en bok som kommer att få stanna kvar i bokhyllan.

Det är sommar och så varmt att luften darrar. Du ligger på ett klippblock vid havet och steker dig i solen. Din hud är gyllene och blank och salt av svetten. På din hand klibbar det av glassen du åt tidigare, en Twister som smälte nästan innan du fått den till munnen. Det står en radio någonstans och surrar i takt med en geting.

 

Då drar en skugga in över dig och det blir kallt, din hud knottras just som radion vrids av och getingen slutar surra. Det är som om världen hamnat i vakuum och du är den ende som är medveten om det. Den ende som känner de där knottrorna längs överarmarna. Det bankar innanför pannbenet och rädslan gör dig matt och illamående. Svetten är inte längre varm och behaglig.

 

Så på bara någon stund är det över. Solen kommer fram och barnen skrattar medan de bygger sina sandslott. Ändå dröjer känslan sig kvar. Du vet inte var skuggan kom ifrån, men nu när den väl gjort sig känd kan du inte gå tillbaka till hur det var innan. Du reser dig upp för att gå ner till vattnet och försöka skölja bort det där trycket över bröstet, men vattnet isar kring vaden och du kommer inte längre ut än så.

Det är fredag och helgen ligger i startgroparna, dags att göra det man inte hinner med på veckodagarna; åka till Stockholm, träffa släkt och vänner, klä ut sig och gå på fest. Dags att skriva klart den där balkongscenen som jag inte riktigt har fått något bra grepp kring.

Mycket att göra, men jag har i alla fall hunnit fixa mina biljetter till Bodil Malmsten! Det ska bli toppenkul med Josefin och Maja, och alla andra som kommer på att de vill följa med.

”Hoppa då, eller är du rädd?”, barnens skrik slogs mot tallarna och sanden och det mörka vattnet i tjärnen och jag knöt mina nävar ilsket samtidigt som jag gick fram till hopptornets kant. Klumpen i magen tyngde och det kändes som om det tog ett helt år att ta de där fem stegen. Jävla Jonna. Jävla ”om du inte hoppar från tornet så kommer jag att berätta för alla att du fortfarande måste ha simdyna”. Jävla dumma armar och ben som inte kan simma.

 

Det var högt, flera meter högt, och minst tre meter djupt. Om bara baddräkten inte skulle skava så. Om bara kroppen kunde sluta skaka. Mamma hade sagt att jag skulle vara hemma vid den här tiden.

 

Så Jonnas elaka röst, riktad till de andra barnen: ”vill ni veta en hemlighet?” Det var nu jag måste hoppa, på stört, om inte alla skulle få reda på det där skamliga. Ett djupt andetag, så: ett, två, tre…

 

Det kändes som en evighet innan kroppen träffade vattenytan och klumpen i magen ersattes med panik. Vad skulle jag göra nu? Rädslan kröp fram och ögonen kneps ihop hårt. Armarna och benen fäktade vilt, men det var som om jag drogs mer neråt än upp, och snart kunde jag inte riktigt säga vad det exakt var som var ner och upp. Luften försvann bort i stora bubblor och huvudet dunkandes, sprängandes. Det var döden som kom springandes.

 

Så blev allt tyst. Jag öppnade ögonen och såg att tjärnen snarare var full av färger än mörk och dunkel. Kvällssolen sken ner i långa, vackra stråk och fick allt att lysa i blått och grönt; de algklädda stenarna på botten glänste som pärlor och i ögonvrån glimmade fiskfjäll. Det var inte svårt att andas längre; huvudet hotade inte med explosion. Försiktigt skakade jag på min ena arm och upptäckte att den styrde mig åt vänster, så skakade jag sedan på den andra och styrdes åt höger, fötterna sedan och jag sköt framåt med en väldig fart.

 

Någonstans långt borta, ungefär som i en dröm, hördes det hur någon ropade mitt namn och det plumsade våldsamt i vattnet så att sand och dy rördes upp och fördunklade sikten. Det var då jag vände mig om och simmade bort från dem, mot stranden på andra sidan tjärnen.

Idag läste vi två noveller av Samanta Schweblin (Att döda en hund och Fjärilar), noveller som behandlar temat djur och männika på ett ibland ganska så fantastiskt sätt men ändå med förankring i det vardagliga. Inspirerad av glidningarna och interaktionerna mellan djur och människa författade vi sedan texter basserade på detta ämne, min text kan ni läsa här senare ikväll!

Schweblin blev vår introduktionen till skrivarkursens nästa tema: "utblickar", som kommer att behandla icke-västerländsk litteratur. Om du är sugen på Schwebler, eller lite nyfiken på att se dig omkring utanför västvärlden, så finns Att döda en hund och flera verk från olika latinamerikanska, asiatiska och afrikanska författare i Karavans antologi Människosaker.

När jag blir stor vill jag ha en egen liten trädgård, eller i alla fall en lagom stor balkong. Jag vill ha någonstans där jag kan odla och se hur saker växer; tagetes, pioner, lavendel (för doftens skull), jasmin och förgätmigej. Blommor har en så fin avstressande förmåga.

Jag saknar min trädgård (eller, mammas trädgård kanske är en mer rättvis benämning, men jag tror att både hon och jag blir gladare om jag benämner den som min), den är så lummig och fin med ett gammalt äppelträd och klätterrosor. Jag vill nog ha klätterrosor också, när jag blir stor (om jag nu någonsin blir det).

Det som annars är bra med mammas (och min) trädgård är att den har så bra sociala förutsättningar. Det finns ett tak över verandan så man slipper regn, och det finns värmelampor så man kan sitta och mysa bland växterna långt in på småtimmarna. Jag måste nog verkligen se till att skaffa en liten grön oas till de där fina sommarnätterna...

I veckan har vi på skrivarlinjen fått till uppgift att skriva en balkongscen, jag tror nog att jag ska ta och smyga in lite växter i den. Det blir liksom trevligare då.

Skrivardag, encyklopedidag - idag har vi författat en Encyklopedi för Resande på skrivarlinjen. Om jag fick författa en encyklopedi helt på egen hand skulle den nog handla om saker, en Encyklopedi för Sakletare!


Under "F" kunde man t ex hitta:

Ficka(s) fickan, fickorna. Förvaringsutrymme på ex jacka, eller annat plagg, det är bra att ha stora fickor när man beger sig ut på sakletarpromenader. I fickor kan man exempelvis förvara stenar, frimärken, små böcker (ex pockets), pärlhalsband, guldfiskar, knäckebröd.

---

Maja Kronvall var förresten med och skrev på Encyklopedin för Resande och man kan läsa hennes bidrag på Bitvis av Maja.

Trött slängde hon den brända steken i sopkorgen och började diska upp faten, han skulle få lov att äta smörgåsar när han kom hem. Hon var ensam väntandes igen och oförmögen att tillaga den enklaste av stekar. Som tur var hade hon dammsugaren, och det behövdes nästan alltid dammsugas. Behövdes det inte dammsugas brukade hon göra det ändå, bara för att det var så trevligt.

 

Det var en så fin dammsugare! Av bästa märke i en tjusig gräddvit färg med ett slags trevligt läte, som små bin som sjöng ikapp. Dessutom kände hon ingen som hade en maskin som kunde suga bort smuts från mattor lika effektivt som hennes kunde. Det var som att dansa vals och hon brukade öva stegen medan hon rörde sig fram och tillbaka i huset, hålla om skaftet som om det var en riktig kavaljer. Räta till flugan och viska små komplimanger medan hon rodnade.

 

Vilken tur att hennes man inte hade kommit hem än, så hon kunde ta fram dammsugaren en stund! Det var synd och skam att låta en så präktig maskin stå inne i städskrubben när den kunde göra det prydligt och hålla henne sällskap.

 

Hon ställde dammsugaren mitt på vardagsrumsgolvet, sedan pluggade hon i kontakten och lät foten trycka ner startknappen. Snart fylldes hela rummet av ljuv musik och varsamt lät hon handen smeka över det blanka plasthöljet. Vibrationerna från motorn spred sig ner mot hennes centrum, fick hela hennes kropp att rysa och darra av vällust. När hon tog munstycket i sina händer och gav det en djup kyss kändes det som om hela ansiktet skulle sugas in i dammsugaren.

 

Att få bo i dammsugarpåsen, att uppgå i maskineriet! Drömsk la hon sig ner bredvid städmaskinen och omfamnade den, lät underlivet gnidas mot plasten, och hjulen, och kontaktens sladd. Kroppen suckade av njutning, stönade högt. Det är så här det måste kännas att vara en dammsugare, tänkte hon medan vibrationerna sköt över hennes hud. Så härligt hummande! Nöjd började hon rulla runt på golvet och suga i sig damm, det skulle vara så rent och fint när hennes man kom hem.

 

Det bor en hundstor fjäril i asken som är min kropp

det är en ask av senor och ben som omsluts av den mjuk skära huden, höljet

 

Jag tror jag svalde fjärilen en natt när jag sov och drömde
om orkaner och jätterododendron, eller någonting annat som jag glömt

 

Nu fladdrar den nervöst med sina bruna vingar
i det möblerade hålrummet någonstans bakom min bröstkorg

 

Och den får känselspröten i mina fingertoppar
att domna och vakna om vart annat som om den lekte med ljusknappen

 

Det är en egensinnig hundstor fjäril som bor inuti mig
än rycker den mig hit, än rycker den mig dit men sällan rycker den upp mig

 

Och det kittlas oerhört i alla mina kotor och revben
när den flaxar och far och försöker skapa stormbyar i Tokyo

 

~ ~ ~

 

Jag tror att jag har blivit mer melankolisk sen vi blev ett
men kanske är det bara att den envisas med att inte betala hyran

Je fais cavalier tout seul
dans les bars, les cafés
dan la ciné
en cherchent de toi

 

Parfois je te trouve
tes yeux
tes courbes
ton voix fragile
et je tremble de peur
mais c’est jamais toi

 

Jag söker dig
det är någon annan
någon annan som
inte är du
som är
på riktigt du
men det är inte du

 

C’est quelqu’un d’autre
quelqu’un d’autre qui
n’est pas toi
quelqu’un d’autre
qui est
le vrai de vrai
mais c’est pas toi

 

Du som får mina
tankar att sluddra
när du tittar på mig
som röntgen strålar
grönt

 

Blicken letar din
på varje hemmafest
på varje högljudd krig
i varje
överbefolkad rökruta
fumant
rirant
faussement

 

Handen trevar
mot din över
bardisken
men jag frågar inte
om du vill följa med mig
hem

 

Quelqu’un d’autre
quelqu’un qui
n’est pas toi
quelqu’un d’autre
qui est
le vrai de vrai
quelqu’un qui est past toi

 

Letar efter
du som krossar
mina knäskålar
krossar allt
mitt motstånd
med bara ett leende

 

Parfois je te trouve
tes yeux
tes courbes
ton voix fragile
et je tremble de peur
mais c’est jamais toi

 

Dina nyckelben
skulderblad
dina mörka läppar
så nära, så
nära
men inte de rätta

 

Istället söker jag
din doft
i varje kosmetikaffär
på varje hals
varje blek handled
så flyktig

 

Letar mig blind
söker mig galen
på jakt efter dig

 

Je fais cavalier tout seul
dans les bars, les cafés
dans la ciné
en chercant de toi

Bara några timmar kvar till premiär. Jag trodde att jag skulle vara mer nervös än såhär, men det är jag inte. Fjärilarna är inte större än små flugor. På något sätt har jag lyckats övervinna min musikaliska osäkerhet och om några timmar ska jag framföra min svensk-franska text på scenen tillsammans med superduktiga musiker och Aléx fina, spanska text.

 

Man växer med utmaningar och jag är glad att jag tvingat mig själv att fortsätta, fortsätta fastän torsdag kväll har hängt som en tung och våt filt över mig. Nu fattas bara mitt mörkröda läppstift.

(Min text kommer kunna läsas här imorgon.)

En sista natt av

sömnlöshetens
skrynklade lakan
ensamma andetag
unkna nattlukt

En sista dag av

skoklackarna mot

kullerstenarna
armarna längs sidorna
menlös, hålögd

 

Öppna upp alla
dörrar, fönster
korsdrag

 

Låt vinden komma
svepa runt mig
föra med min
strukna, packade själ
på nya äventyr

 

Låt allting braka
jag bryr mig inte
om räkningarna
eller krukväxterna
tvättiden på onsdag

Öppna upp alla
dörrar, fönster
korsdrag

Jag kommer
aldrig mer tillbaka