Precis som varje vecka så kom det ett paket från Adlibris till mig idag. Jag gick till ICA innan seminariet och hämtade ut det, ställde mig vid närmaste soptunna och slet av de där förbaskade vita plastbanden som de alltid ska fästa runt kartongen. En extremt liten version av Eugene O'Neills Long Day's Journey into Night och en extremt snygg upplaga av Susan Sontags On Photography hamnade i min hand och jag kunde glatt trava vidare mot universitetet.

O'Neills bok är för studiernas räkning, men Sontags köpte jag för att jag varit så extremt sugen på att läsa något av henne. Äntligen är det dags! Nu ska man bara hitta någon tid för det... Problemet är att det är så många andra böcker som ska läsas. Just nu håller jag exempelvis på att läsa Bränt Barn av Stig Dagerman till ett seminarium om filmiskt berättande. Den är inte trögläst eller så, men det är svårt att befinna sig i den. Gång på gång stöts man liksom ut av den rätt så distanserade berättarrösten. Men det ska i alla fall bli roligt att diskutera den, för den är väldigt bra på att skapa just scener och bilder.

Och på tal om böcker (det här ska vara någon slags smidig övergång), och skrivande, har jag blivit bjuden till invigningen av Sophies nya skrivateljé! Så imorgon bär det av med vinflaskan under armen, och förhoppningsvis någon piffig invigningspresent, bort till andra sidan järnvägen. Jag förväntar mig litterärt umgänge av bästa sort... eller i alla fall fint sällskap och en trevlig kväll!

Jag kanske är ute lite i sista sekund, men Seinab mejlade mig precis en Mad Men-sommarläslista. För alla er som gillar de eleganta 60-talsreklammakarna är det kanske värt att slänga en liten blick på listan.

Själv har jag, den här sommaren, hunnit med Sarah Waters' The Little Stranger, Haruki Murakamis Norwegian Wood och påbörjat Peter Fröberg Idlings Pol Pots leende. Just nu är den sistnämnda högst rankad med sin mycket presonliga röst och sina korta "scener" som gör den perfekt att läsa på pendeln till och från jobbet.

Jag har fortfarande inte läst ut Båten. Det är så jobbigt när det blir så, och det blir så ganska ofta. Att jag börjar läsa en bok och tycker att den är bra, men det är så mycket annat som jag måste göra att jag en dag bara lägger ifrån mig boken och sedan inte kommer mig för att läsa den igen.

Det är tråkigt, för slutet är ju så ofta så viktigt. Varje gång jag gör såhär känner jag att jag missar något, men det räcker tydligen inte som motivation.

Jag läser Sarah Waters The Little Stranger nu också. För något år sedan läste jag halva den och lade sedan ifrån mig den. Nu har jag börjat om från början och jag hoppas hoppas att jag inte kommer att lägga ifrån mig den igen. För det är bra, bra och spännande. Jag har alltid gillat spökhistorier.

Nu har jag läst min första Haruki Murakami-bok! Kafka på Stranden. Den innehåller jättemycket sex. (Jag ville bara få det ur mig).

I sin novellsamling Paris-Dakar skriver Jens Liljestrand om män, om alla sorters olika män. Det är härligt och mångskiftande och fint. Verkligheten blir ibland inte så verklig och fantasin inte så fantastisk. Vi får bland annat följa med en toastmaster som håller på att braka ihop, en dockysåpedeltagare som aldrig hamnar på bild och en volontär på en mansjour som blir utsatt för ett medicinskt experiment. Det är lätt skruvat och mycket bra.

 

Jag är lite förkyld just nu, vi ska på bio ikväll så jag lär bli ännu sjukare. Jag ska nog försöka läsa ut Båten nu också, när jag ändå är så kroppssvag. Det är bara det att den är lite trögare…

I skrivarklassen har vi diskuterat Oryx & Crake av Margaret Atwood. Det är en dystopisk framtidsskildring där kapitalismen tagit över och vetenskapen ersatt religionen. Berättaren är en figur som kallar sig Snöman och genom hans historia får vi följa skeendet som ledde fram till den stora katastrofen.

 

Det är en häftig bok som utspelar sig bland nassonger och varjundar, crakerianer och bjunkar. En ganska klassisk sci-fi-bok som lyckats väldigt bra med att bygga sitt eget universum. Eller är det inte bara en skruvad variant av vårt

eget? I mångt och mycket är Atwoods bok ett worst case-scenario för vad som skulle kunna hända vårt eget universum. Det är en bok som får en att tänka mycket kring den egna etiken och moralen.

 

Även om Oryx & Crake i mångt och mycket är en väldigt dyster bok så är den också väldigt rolig. Om inte annat, så för att den är så absurd i sin framtidsvision. Språket är också väldigt underfundigt och roligt och spelar en väldigt stor roll i boken. Språket blir kulturen, motståndet till vetenskapens perfektion, bärandet av historien och till sist det enda som finns kvar av den gamla civilisati

onen.

 

Läs boken, den är grym.

På bokreal plockade jag upp en bok av Claude Izner (mest för den snygga framsidan). Den heter Mordet i Eiffeltornet och baksidan utlovar en spännande deckarhistoria under världsutställningen i Paris 1889. Det är nämligen så att en kvinna dör i Eiffeltornet (naturligtvis under mystiska omständigheter) och den unge, stilige bokhandlaren Victor Legris börjar nysta i det hela samtidigt som fler och fler mord sker. ”En historisk roman, perfekt helgläsning!”, tänkte jag.

 

Det är stundtals spännande och jag gillar att man får vara med så mycket på världsutställningen, men det som stör mig är att man ofta inte alls befinner sig i 1889. Titt som tätt är det någon som påtalar att van Gogh är missförstådd och kommer att få upprättelse senare, eller att byxor är ett framtida plagg för kvinnor. Dessutom har flera av karaktärerna en moral som snarare hör hemma på 2010-talet! Jag har svårt att köpa det, och noterar gång på gång att författarens åsikter och 2010-talets moral skiner igenom. Ska det vara historiskt så ska det inte bara handla om vilken mat de åt och hur de klädde sig, utan även om hur de upplevde världen. Tidsandan, gott folk, tidsandan!

 

Jag kan i och för sig inte gå i god för att ingen under 1800-talet uppskattade van Gogh eller tyckte att byxor skulle passa för kvinnor också. Men det är inte det som det handlar om. Jag vill ha illusionen av 1889! Jag vill ha både baksidorna och framsidorna och gärna i samma personer! Det ska inte bara vara så att antagonisterna är de konservativa och protagonisterna de innovativa nytänkarna.

 

Jag får visserligen lite av mina fördomar om 1800-talet besannade i protagonisten Victor Legris ganska konservativa kvinnosyn och oförmåga att uppskatta framtida berömda konstnärer, men egentligen tycker jag att van Gogh och byxor kan undvikas att nämnas. Det har ingenting med handlingen att göra ändå och det framhäver bara författarens oförmåga att skriva utifrån en annan situation än den egna.

 

Så här ser omslaget ut när jag fotar med min webcam (grym upplösning):

 

Jag har länkat till dem tidigare (de har tydligen en Facebooksida också).

I veckan åkte jag och Carro till Stockholm för att gå på museum och promenera en massa i snömodden. På tåget passade jag på att läsa större delen av Vägen av Cormac McCarthy, och dagen efter läste jag klart den. Det är en postapokalyptisk historia som handlar om en pappa och en son i USA som försöker ta sig söder ut efter Den Stora Katastrofen. Vägen dit kantas av banditer, kannibaler, kyla och svält; över allt hotar faran. I detta askfyllda dysterhetsland med bara två kulor kvar i revolvern måste de göra sitt yttersta för att överleva.

När jag började läsa Vägen kändes det mest som om jag hamnat i en Hollywoodfilm med Bruce Willis eller typ John Cusack. Eller bara någon annan amerikan som har lite actionhjälte/reko kille över sig, välj själv. Jag tänkte att boken handlade om en tuff kille som har ett stort fluffigt hjärta som bankar för sin son och att han kommer att beskydda honom och de kommer hitta lyckan etc. Men efter att ha kommit till den sista sidan var jag positivt överraskad. Min inledande bild stämde inte alls! Romanen och karaktärerna visade sig vara mycket mer komplexa och slutet lämnade en klurig liten funderare efter sig.

McCarthy lyckas skapa en riktigt spännande roman där karaktärerna är tydligt goda eller onda, men samtidigt så fulla av gråskalor att man betvivlar att de är varken eller. Texten är uppbyggd av korta stycken som skapar en slags ögonblickseffekt och hela tiden har man ett sug efter att få veta mer. Här är det endast den mest nödvändiga informationen som läcks.

Vad var det för katastrof? Vilka är mannen och pojken? Vad har hänt med pojkens mamma? Kommer de att ta sig till södern? Kommer de överhuvudtaget att överleva?

Inför årets bokrea släpper Bonniers två stycken bokboxar i deras Reprisserie ("klassiker i nytt format"). Den ena boxen innehåller uppväxtklassiker och den andra äventyrsklassiker (Alice i underlandet, Den hemliga trädgården, Robinson Crusoe, Skattkammarön etc.). De har dessutom fått supersnygga omslagsillustrationer av Lina Bodén och Robert Wallmark. Bara de snygga ytorna är nog för att jag ska vilja ha båda, att det sedan är bra litteratur gör inte saken sämre.

Min kompis Carro lånade ut Jonas Karlssons (han skådespelaren) debutbok till mig. Den heter Det andra målet och består av flera noveller, som egentligen inte bara är noveller.

Det är en klurig bok, för alla noveller går på ett sätt in i varandra och man får klura lite på hur det hänger ihop. Något som tilltalar mig väldigt mycket. Mest handlar novellerna om män och om ensamhet. Män som väntar fast kompisen inte kommer, män som ljuger om att de har gjort mål på en korpmatch. Män som bor i nästan tomma lägenheter och terroriseras av sina grannar.

Det enda som stör mig lite är den sista novellen som gör någon slags ansats till att förklara de övriga novellerna. Jag behöver inte det, de andra texterna är så bra att jag känner att jag förstå det jag behöver förstå och gärna kan fortsätta fundera över det jag inte förstår.

Nu känner jag mig i alla fall sugen på att läsa Karlssons nästa novellsamling, Den perfekte vännen.

I skrivarklassen på folkhögskolan har vi inlett en novellstafett. Den går till så att en eller två personer per vecka ger klassen en novell att läsa och sedan samtalar man om den. Och jag är först ut!

 

Jag visste på en gång att jag ville låta klassen läsa något av Judith Hermann, men jag visste inte vilken novell. Efter att ha bläddrat igenom Hermanns samling Sommarhus, senare hade jag fortfarande inte någon aning om vad jag skulle välja. Nästan allt Hermann skriver är superbra.

 

Tillsist valde jag att låta klassen läsa titelnovellen från samlingen. Det var den första novell jag läste av Hermann och det var den som sedan fick mig att köpa hela boken.

 

Novellsamlingen är fylld av episoder ur olika människors liv. Episoder som nästan alltid är lite skruvade. Inte skruvade så att de blir fantastiska, utan snarare så att de bli sådär otroliga som det verkliga livet kan vara. Någonting som känns oerhört häftigt.

 

Läs den, du med.

Jag har, via Fredrika Carlsén, upptäckt en mycket trevlig websida: Bookshelf Porn. Den är precis vad den utger sig för att vara. Bibliomanen innom mig jublar.

Fina måndag, fina skolmåndag med skrivande och boksamtal. Till idag skulle vi ha läst Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo. Jag läste ut den för länge sedan, slukade den en sen tisdagskväll för någon vecka sedan.


Det är en bra bok, en fin och lättläst bok.

Språket var i början jobbigt för mig, men när jag kom in i det blev det riktigt bra. Även om boken är skriven som om någon med ett begränsat ordföråd hållt i pennan blir inte berättelsen enkel. Komplicerade saker beskrivs utan att banaliseras, man förstår att det är orden som är enkla - inte personen bakom dem.

Vad som blir lite av ett störningsmoment för mig är att jag läste den svenska översättningen. Det gjorde att jag hela tiden funderade kring orginalversionen. När en bok till större delen fokuserar på ett språk och dess kultur (i det här fallet engelskan), kommer det alltid att finnas saker som inte går att översätta. Översättningen fungerar, den är bra, men samtidigt blir det konstigt att läsa om engelska på svenska. Vill du läsa boken tror jag att du ska göra det på engelska.

Jag har lånat ut mitt exemplar till en vän, men när jag får tillbaka det är det definitivt en bok som kommer att få stanna kvar i bokhyllan.