På bokreal plockade jag upp en bok av Claude Izner (mest för den snygga framsidan). Den heter Mordet i Eiffeltornet och baksidan utlovar en spännande deckarhistoria under världsutställningen i Paris 1889. Det är nämligen så att en kvinna dör i Eiffeltornet (naturligtvis under mystiska omständigheter) och den unge, stilige bokhandlaren Victor Legris börjar nysta i det hela samtidigt som fler och fler mord sker. ”En historisk roman, perfekt helgläsning!”, tänkte jag.

Det är stundtals spännande och jag gillar att man får vara med så mycket på världsutställningen, men det som stör mig är att man ofta inte alls befinner sig i 1889. Titt som tätt är det någon som påtalar att van Gogh är missförstådd och kommer att få upprättelse senare, eller att byxor är ett framtida plagg för kvinnor. Dessutom har flera av karaktärerna en moral som snarare hör hemma på 2010-talet! Jag har svårt att köpa det, och noterar gång på gång att författarens åsikter och 2010-talets moral skiner igenom. Ska det vara historiskt så ska det inte bara handla om vilken mat de åt och hur de klädde sig, utan även om hur de upplevde världen. Tidsandan, gott folk, tidsandan!

Jag kan i och för sig inte gå i god för att ingen under 1800-talet uppskattade van Gogh eller tyckte att byxor skulle passa för kvinnor också. Men det är inte det som det handlar om. Jag vill ha illusionen av 1889! Jag vill ha både baksidorna och framsidorna och gärna i samma personer! Det ska inte bara vara så att antagonisterna är de konservativa och protagonisterna de innovativa nytänkarna.

Jag får visserligen lite av mina fördomar om 1800-talet besannade i protagonisten Victor Legris ganska konservativa kvinnosyn och oförmåga att uppskatta framtida berömda konstnärer, men egentligen tycker jag att van Gogh och byxor kan undvikas att nämnas. Det har ingenting med handlingen att göra ändå och det framhäver bara författarens oförmåga att skriva utifrån en annan situation än den egna.

Så här ser omslaget ut när jag fotar med min webcam (grym upplösning):