De berättade för mig att hon brukade brodera mycket. Alltid stora bilder, enorma! sa de. Hon brukade supa sig redlöst full och sedan broderade hon tills hon tuppade av. Det blev sällan någon stor konst av det hela, men det var en hobby hon hade.
    När hon dog brukade jag under den första tiden efter försöka färdigställa hennes broderier. Men jag fick alltid repa upp. Några gånger försökte jag till och med att vara rejält berusad under själva arbetet, men det hjälpte inte. Jämt var det någonting som inte stämde. Ett felaktigt färgval, eller en allt för jämn söm. Så det slutade med att jag ramade in alla hennes ofärdiga verk, fyllda med whiskeyfläckar och lort, och hängde upp dem i mitt vardagsrum.

Jag tänkte att mitt getköp skulle få mig att framstå som en originell och impulsiv tjej. Men vännerna jag visade geten för pratade mest om hur gullig han var, de sa aldrig något om hur härligt ex-centrisk jag varit som köpt en get.

    Ibland försökte jag föra det på tal, säga att ”Det var ju lite galet det här med att köpa geten, ungefär som när Lord Byron åkte till Turkiet!”

    Men det enda respons jag fick var någon som sa att den hoppades att jag inte dog i lunginflammation, jag också.

Som straff för att geten stjäl all uppmärk-samhet har jag inte pratat med honom på en vecka och vi har slutat gå på prome-nader.

    Det gör ingenting att jag inte har någon att prata med, han är ändå inte ett så värst spännande djur, även om han tror det. Hade han varit det hade alla mina kompisar varit här för länge sedan.

    Men nu är det bara jag och geten.