Precis som varje vecka så kom det ett paket från Adlibris till mig idag. Jag gick till ICA innan seminariet och hämtade ut det, ställde mig vid närmaste soptunna och slet av de där förbaskade vita plastbanden som de alltid ska fästa runt kartongen. En extremt liten version av Eugene O'Neills Long Day's Journey into Night och en extremt snygg upplaga av Susan Sontags On Photography hamnade i min hand och jag kunde glatt trava vidare mot universitetet.

O'Neills bok är för studiernas räkning, men Sontags köpte jag för att jag varit så extremt sugen på att läsa något av henne. Äntligen är det dags! Nu ska man bara hitta någon tid för det... Problemet är att det är så många andra böcker som ska läsas. Just nu håller jag exempelvis på att läsa Bränt Barn av Stig Dagerman till ett seminarium om filmiskt berättande. Den är inte trögläst eller så, men det är svårt att befinna sig i den. Gång på gång stöts man liksom ut av den rätt så distanserade berättarrösten. Men det ska i alla fall bli roligt att diskutera den, för den är väldigt bra på att skapa just scener och bilder.

Och på tal om böcker (det här ska vara någon slags smidig övergång), och skrivande, har jag blivit bjuden till invigningen av Sophies nya skrivateljé! Så imorgon bär det av med vinflaskan under armen, och förhoppningsvis någon piffig invigningspresent, bort till andra sidan järnvägen. Jag förväntar mig litterärt umgänge av bästa sort... eller i alla fall fint sällskap och en trevlig kväll!

Inuti dig finns det något

som öppnas och sluts

öppnas och sluts

som en hemlighet

en musslas skal över pärlan

 

Man talar inte om det

det bara syns i kråksparkarna

när de veckas och slätas ut

som för att ömsa bort

för att ömsa fram

 

Och när du rätar ut fingrarna

med handflatan uppåt

så ligger de där

öppnas och sluts

musselskalet och pärlan

Och havet reste på sig

släppte ut sina tångsalta lockar

i stormande virvlar

 

och havet reste sig

över sjömännen

segelbåtarna oceanångarna

över fiskmåsarna

upp mot land

 

havet reste på sig högt

rullade mot den väntande stranden

omfamnade hårt vart enda korn

som legat där

och väntat

 

räknat minuterna

i fuktiga grå andetag

i eremitkräftsteg

i antalet strandade valar

 

och havet krossade

varenda badbrygga

varenda uttorkad sjöstjärna

kastade sjöskum

 

som konfetti på kalas

”Det var när vi gick i gymnasiet, den där vårterminen du vet. Typ i tvåan. Jag var så jävla borta då, hela tiden bara borta. I alla fall så var det en fest då, Jenna fyllde arton och hennes föräldrar var bortresta så vi hade hela lägenheten för oss själva. Jag vet inte om du var hemma hos henne någon gång, men det är jävligt stort för att vara en lägenhet. Etage heter det, va? Två våningar hade dom i alla fall…

Hur som helst, det var fest och jag hade väll suttit och förkrökat och rökt tillsammans med Ekan och Anton. Jag var ju ihop med Johannes då, men han brukade aldrig vilja vara med när vi höll på, så det var bara jag och Ekan och Anton och vi tänkte väl inte riktigt på hur mycket vi fick i oss så jag var ganska borta redan när jag kom till den där festen jag och Anton. Anton var ju ihop med hon Jenna så naturligtvis följde han med men Ekan stannade kvar hemma istället för att spela WoW eller något annat värdelöst spel. Vi försökte få med honom, men han var så envis med att han skulle spelandet där jävla spelet, tydligen hade han levlat som fan sist, så nu var han sugen på att testa de nya funktionerna eller något sånt, jag lyssnade inte så noga på honom för jag var tvungen att bättra på sminket.

 

I alla fall. På festen så var det väl mest folk från klassen och några från Borlänge som Jenna hängde med när hon bodde där. Friberg var också där, naturligtvis eftersom han gick i vår klass, och det var ju soft för mig för då hade jag någon att hänga med medan Anton strulade med Jenna. Utan honom, Friberg alltså, var jag liksom ganska obekväm med klassen. Jag vet inte riktigt varför, kanske för att jag började senare än alla andra eller för att alla var så jävla duktiga och hade bra betyg och nystrukna kläder. Alltså, ta inte illa upp, men det var lite väl ordentligt ibland och det passade liksom inte mej…

 

Ella var på den där festen också. Hon stod i dörröppningen till köket och snackade med en av Borlängekillarna, hennes hår var utsläppt och hon hade på sig den där blommiga klänningen som hon alltid hade på sig då. Det var säkert gräset eller smultronvinet, eller så kanske jag bara ville jävlas med Borlängekillen, men hur som helst så gick jag fram till henne och kysste henne. Det var ju inte första gången vi hade hånglat så jag tänkte att det var lugnt och hon visste ju att jag hade pojkvän så hon borde förstå att det bara var en grej liksom…

 

Vi hånglade väl ett tag och killarna runtomkring var ganska töntiga och visslade och sånt, men det är ju kul också att få lite uppmärksamhet. Eller, nej, det var inte vad det handlade om. Men det var en kul grej bara, att visa de där Borlängetyperna vem som hade makten… Sedan gick jag iväg för att se om Anton fortfarande höll på med Jenna och det gjorde han nog, för det var låst till Jennas rum och jag kunde inte hitta dom någon annanstans. Typiskt Anton att gå på fest och knulla istället för att vara social.

 

Så jag gick ut på balkongen för att röka cigg istället. Hanna och Sofie var där och jag satte mig bredvid Hanna och lyckades väl sitta där i tio minuter och snacka om allt möjligt innan jag kände att jag behövde gå och spy.

 

Kommer du ihåg smultronvinet? Det smakar fan jäst saft, men spyorna blir alldeles neonrosa. Riktiga popspyor! Inte för att det här var under min popparperiod, men ändå.

 

När jag gick ut i köket för att se om det fanns någon öl att sno stod Ella där fortfarande, tydligen ville inte Borlängekillen lämna henne ifred så jag tog tag i hennes arm och sa någonting om att hon skulle hänga med så jag kunde visa henne en grej. Jag drog med henne ut i trapphuset och ut genom porten. Vi satte oss ner på marken och tände våra cigg och sedan delade vi på ölen jag fått med mej. Hon har hemskt upprörd över att jag hade stulit någons öl, men jag sa åt henne att det säkert inte var någon som skulle bry sig så fulla som dom var däruppe. Sedan hånglade vi väl lite till och hon smekte mina bröst genom klänningstyget, själv skulle jag nog inte palla att ta på hennes. Hångla funkar, men inte att börja ta på en annan brud sådär. Dessutom hade jag ju Johannes…

 

När vi kom in igen var det ett jävla liv om den där ölburken som var försvunnen. Ella blev alldeles röd i ansiktet men hon var schysst eller kanske snarare skraj och sa inget. Men alltså det blev ändå mycket sämre stämning så jag pallade inte utan gick ut på balkongen.

 

Ella måste ha följt efter mej för helt plötsligt kände jag en hand på min rygg och någon som andades i mitt öra sådär så att man blir alldeles jättekåt. ’Ska du inte följa med hem?’ undrade hon och för en sekund var jag nästan nära på att säga ja. Sedan sansade jag mej, jag visste ju vad det var hon ville skulle hända om jag följde med henne, så jag sa att jag kan inte. ’Varför inte?’ envisades hon utan att fatta att det bara inte gick. ’Jag har lovad Fridman att han ska få sova hemma hos mig’, sa jag.

 

’Men kan han inte sova där själv eller hitta någon annan att slagga hos?’

 

’Men då kommer han ju att fatta och hän är så jävla nojig kring brudsex, eller ja, du fattar’.

 

’Han bryr sig ju inte om att jag är lesbisk’. Hennes röst började typ spricka som att hon skulle kunna börja gråta när som helst.

 

’Men det är ju en annan sak, ni är inte lika bra kompisar’.

 

’Jag klarar inte av att vänta på dig hur länge som helst’, sa hon samtidigt som tårarna började falla ner för hennes kinder och det var så typiskt att jag skulle behöva vara den som var the bad guy och jag kände mig så jävla seg efter all dricka och det där gräset men jag försökte vara schysst och torkade bort hennes tårar medan jag sa att jag vet, men jag kan inte ikväll.

 

Sedan hånglade vi väl lite till innan Fridaman började ropa efter mig och jag var tvungen att dra. Hanna och Sofie stod i hallen och såg jävligt kryptiska ut men de kramade bara om mig och sa god natt, Anton stod i trappen med armen om Jenna som fortfarande tjafsade om den stulna ölen…

 

Jag vet egentligen inte riktigt vad mer jag vill berätta, det blev liksom struligt för mig och Ella att umgås sen, hon sa att hon fick dåligt samvete för att jag vara med Jonatan. Sen blev hon ihop med någon brud från Stockholm, det höll nog inte så länge men det kändes som om det var någon slags markering. När vi tog studenten ett år senare så visste jag att vi inte skulle höras av mer… Hur är det med eran relation, har du hört av henne något? Jag hörde att hon flyttade till Frankrike, men det skulle bara vara kul att veta om hon har det bra…”

Först det sura och sedan den där mjuka

oformligt

svampiga

klumpen

som du inte riktigt känner förrän den når

svalget

kräkreflexen

och sedan

allt ut i diskhon

Först det sura och sedan den där mjuka

 

tömma mjölkförpackningen

skölja rent

 

Sophie har lånat ut glömskans bok av Clara Diesen till mig och jag läser och tänker på fiskar och havet och allt annat som får plats där. Själv har jag varit inne i någon form av havsperiod i snart ett år nu. Ritat sjödjur, skrivit om dem, läst om dem, klätt ut mig till fisk... Jag tror jag ska avsluta det här inlägget med att citera en gammal text av mig själv.

"Vi brukade gå längs stranden.

    Det blåste ganska mycket och lukten av tång var stark; här och var fanns mjukslipade glasbitar i grönt, blått och vitt och små snäckskal som vi inte visste vilket djur de kom ifrån. Vi roade oss med att gissa. Vi kom överens om att de nog måste komma från något kräftdjur.

    Ibland låg det några småfiskar uppspolade; matta och gröngrå. Om man gick på dem kunde de åka in i foten så att man började blöda. De hade mycket vassa fenor.

 

Det var nästan höst.

    Solen var mycket mildare och vindarna mycket kallare. Sanden hade blivit blek och grådaskig, som om den var sjuk. Ofta kunde vi se stora molnsjok på himlen.

    Det krasade ibland när vi gick längs havsranden. Våra fotsulor hade blivit nästan läderartade, så vi märkte knappt när vi råkade kliva på de där fiskarna. Bara efteråt, när vi vände oss om och såg de röda fotspåren i sanden, kom vi att tänka på att se var vi gick."