Jamal sitter på en av de bruna hästarna i cirkuskarusellen och sensommarsolen lyser honom rakt i ansiktet när han snurrar förbi mig. Den lyser så starkt att jag inte ens tror att han ser mig när jag vinkar och ler. Det är första gången som han vill åka den själv. Tidigare har jag alltid fått sitta bakom honom och känna hans varma rygg mot min mage. Lukta med näsan i hans krulliga hår. Men nu har han blivit stor och protesterade högljutt när jag ställde mig i kön tillsammans med honom. Det värkte faktiskt lite i hjärtroten, men jag antar att det är någonting som man får vänja sig vid, han kommer inte alltid att vara liten.

    ”Vilken är det som är din?” undrar en blond kvinna som står bredvid mig och nästa gång Jamal snurrar förbi pekar jag och säger att det är den lille pojken på den bruna hästen. Hon ler och frågar om jag och min man fick stå i kö länge för att adoptera. Jag svarar att det alltid känns som en evighet när man väntar på att få barn och undrar sedan vilket av barnen som är hennes. ”Filippa, den blonda på giraffen”, svarar hon och vinkar när flickan åker förbi oss, ”vad är det din son heter?”.

    ”Jamal”, svarar jag och låter ögat följa med Filippa tills hon försvinner runt på andra sidan. Hon är som en liten miniatyr av sin mamma, något år äldre än Jamal, med färgmatchande kläder och tjocka flätor. Solen måste ligga på ganska så bra för svetten börjar rinna ner längs ryggraden på mig.

    Kvinnan fortsätter att ställa frågor om Jamal: ”Jaha, så ni behöll hans afrikanska namn? Var han gammal när ni fick honom?” Jag stoppar ner händerna i jeansfickorna, men tar ut dem nästan på en gång igen för att lägga armarna i kors istället. Säger att han inte var så gammal, men att han redan fått sitt namn och det var ju synd att ändra på det; lägger till att man vill ju inte ändra barnets ursprung och identitet bara för att det kommer till Sverige. Kvinnan nickar och ler med en förstående min medan jag väger fram och tillbaka på hälarna och försöker komma på någonting att fråga om Filippa.

    ”De växer ju upp fort, bara nyss ville han att jag skulle åka med i karusellen med nu åker han själv, men jag antar att det är så för alla?” Kvinnan nickar och ler igen, sedan stannar karusellen och barnen börjar springa mot oss, där vi står vidutgången. Jamal och Filippa kommer nästan samtidigt.

    ”Kan vi inte köpa sockervadd innan vi åker hem till mamma och pappa”, undrar Jamal medan han rycker mig i ärmen. Svetten rinner fortfarande längsmed ryggraden. Jag trycker hans huvud och ansikte mot min tröja medan jag äger att självklart ska vi köpa sockervadd, men det är någonting med rösten som inte riktigt går att kontrollera och på slutet blir den liksom gäll.”Vill ni också följa med och köpa sockervadd?”, frågar jag kvinnan och Filippa medan jag fortfarande trycker Jamal mot mig.

    ”Ja, snälla mamma”, ber Filippa och rycker kvinnan i hennes ärm.

”Jag trodde att du ville åka nyckelpigan, ska vi inte göra det först innan vi går och köper några sötsaker”, säger kvinnan med ett leende som är långt ifrån lika genuint som de tidigare, och leder bort sitt barn medan hon kastar en blick över axeln mot mig.

    ”Jag vill gå hem”, säger jag till Jamal och släpper taget om honom, ”det är ändå inge kul när du ska prata om dina föräldrar hela tiden, då kan jag ju lika gärna åka och umgås med dem istället”.

    ”Nej, snälla Sara, inte gå”, säger han och sträcker ut händerna för att ta tag i mig, men jag flyttar mig åt sidan så att han inte kommer åt, ”snälla, kan vi inte köpa sockervadd? Jag lovar att inte prata mer”.

    Tårarna börjar rinna ner för hans kinder och jag skyndar att sätta mig ner på huk och krama om honom. Hans huvud är alldeles mjukt när jag stryker med handen över det och säger att inte ska lilla gubben gråta, självklart ska vi gå och köpa sockervadd.

    En man går förbi med sin son och ler medlidande mot mig.

Det var jättelänge sedan jag skrev nu! Ibland är det som om tiden bara försvinner, helt plötsligt har det gått veckor. Jag har inte ens kommit ihåg att berätta om när jag var och såg Enligt Bodil Malmsten tillsammans med Josefin och Maja. (Det var superbra, hon är fantastisk på att läsa upp sina texter!)

Jag håller på med att skriva på ett längre projekt,så det blir inte många kortare texter som färdigställs nu för tiden. Men jag tänkte att jag skulle kunna visa hur en text kan se ut efter första gången, när jag bara skrivit ner "råmaterialet" och inte hunnit fixa så mycket. Så här kommer ett utkast på en historia som preliminärt heter Vaxljusvakten, och vars slut jag inte är helt säker på:

Strax innan klockan fem på morgonen gick Tommy ut och ställde sig i rökrutan på sjukhusområdet. Marina hade lovat att hon skulle komma och hämta honom kring tio över, men han ville hinna ta en cigg först. Slappna av lite efter arbetet. Det var så typiskt att landstinget hade infört en policy om att rökning var helt förbjuden på arbetstid. Han var ju bara städare, inte skulle det väl störa patienterna om han drog en jacka över arbetskläderna och gick ut och tog några bloss.

    Han tog fram paketet från högerfickan och öppnade det. Tomt. Han svor högt och vände sig för att gå tillbaka till omklädningsrummet och se om någon med cigg var kvar. Han behövde inte ta mer än ett steg innan han stötte ihop med en lång, smal kvinna som höll fram ett paket åt honom. Hans märke.

    ”Vill du låna en?” hennes fingrar var lika långa och smala som hennes kropp. Tommy tittade upp mot henne, synade de tunna röda läpparna och djupt liggande ögonen. Visserligen var han otroligt nikotinsugen, samtidigt var någonting konstigt med kvinnan.

    Han tog en och stoppade den i munnen.

    Hon höll fram sin tändare mot honom, kupade handen kring lågan. Han lät ciggen tändas, drog in röken och kände hur kroppen slappnade av. ”Ska inte du också ha en?” Hon skakade på huvudet.

    ”Jag kom ut hit för att prata med dig Tommy, jag har ett jobberbjudande”.

    Varför visste hon hans namn? Han tog ett steg tillbaka, kroppen blev åter spänd. ”Jag har redan ett jobb”.

    ”Du jobbar natt som städare, din lön är usel och du måste stå här ute och vänta på att din flickvän ska komma och hämta dig med bilen för att ni bara har råd med en”. Kvinnans röst var lugn och saklig. ”Jag kan erbjuda dig ett bättre alternativ”.

    Nyfikenheten tog överhanden och Tommy tvingade sig själv att fråga ”Vaddå?”

    ”Följ med mig så ska jag visa”, svarade kvinnan.

    ”Det går inte, min tjej kommer när som helst”. Varför kunde hon bara inte säga det här och nu, vad var hon för en konstig typ?

    ”Det är inte alls långt härifrån”, sa kvinnan, ”dessutom måste din tjej stanna kvar på sitt jobb ett tag”, knappt hade hon avslutat meningen förrän Tommys mobil började ringa.

    Han svarade.

    ”Hej Tommy, jag måste jobba över. Kan inte du börja gå, så plockar jag upp dig på vägen sen om jag hinner”.

    Det tog tid innan han kunde komma sig för att svara.

    ”Visst, inga problem”.

Kvinnan började gå mot Valbovägen och tecknade åt honom att följa efter. De korsade gatan utan att vänta på grön gubbe och fortsatte sedan in i Boulognerskogen. Solen låg fortfarande och vilade under horisonten och ljuset var tunnare än Tommy någonsin upplevt det förut. Allt var som en blek, urtvättad kopia.

    Knappt hade de kommit in i parken förrän de svängde in på kyrkogården. Fåglarna höll sig ovanligt tysta, inte heller löven ville ge ifrån sig så mycket som ett prassel. Kvinnan gick framför honom med bestämda steg, gruset knastrade knappt.

    ”Vart är vi på väg?” Hans röst lät kusligt vass i all tystnad.

    ”Dit”. Kvinnan pekade på ett gammalt tegelhus som han antog fungerade som verktygsbod för parkskötarna. Dörren var öppen och genom glipan strömmade ett svagt ljus. Kvinnan lät Tommy gå in först innan hon snabbt stängde dörren om dem.

En väldig värme slog emot honom när han steg in i huset. Över allt stod vaxljus i olika former och längder uppställda. På bord, på hyllor, i långa stakar och breda kronor. Hela tiden slocknade gamla ljus medan nya tändes, det såg nästan ut som miniatyrfyrverkerier när lågorna på ett nästan surrealistiskt vis hoppade mellan vekarna.

    ”De här ljusen har jag ansvar över”, sa kvinnan. i vaxljusens sken fick hennes hud en onaturlig gulblek ton, ”men som du såg så glider dörren upp och det gör att ljus som inte ska blåsas ut riskerar att göra det”.

    Mycket riktigt kunde Tommy se att ljus som fortfarande var mycket långa hade fått sin låga släckt av vinddraget.

    ”Vad jag behöver”, fortsatte kvinnan, ”är någon som kan ansvara för att dörren hit hålls stängd och att ljusen tänds och slocknar så som de ska. Naturligtvis kommer du att få en mycket högre lön än du har nu”. Hon tog fram en tjock bunt sedlar och lade den på bordet.

    Tommy såg sig omkring i rummet, det verkade som att huset bara bestod av det här rummet. Det var stort och nästan helt täckt av ljus. Om det bara var dörren han behövde hålla ansvar över verkade det inte som att det skulle vara ett vidare svårt jobb.

    Dessutom kunde han inte låta bli att hela tiden låta blicken leta sig till sedlarna. Det skulle verkligen inte sitta fel med lite mer pengar. Han skämdes nästan för mycket för att medge det, men han hade tagit alldeles för många och alldeles för dyra lån. Dessutom tänkte han på igår, när Marina berättade att graviditetstestet varit positivt. Barn var dyra.

    ”Hur mycket behöver jag arbeta?”

    ”Samma timmar som du jobbar nu, resten av tiden kan jag sköta om ljusen själv”.

    Tommy stod fortfarande och övervägde. Hela situationen var absurd, att få betalt bara för att bevaka ljus kändes helmysko. Det måste vara någon som ville skämta med honom. Men pengarna såg äkta ut.

    ”Och jag behöver bara se till att dörren hålls stängd?”

    ”Precis, bara de ljus som brunnit hela vägen ner får slockna”.

    Det tog lång tid för Tommy att få orden över läpparna ”Okej. Kör till”.

    Kvinnan gav honom sin hand och han gav de kalla fingrarna en lätt tryckning.

    ”Bra Tommy, välkommen till ditt nya jobb. Jag tror att vi kommer trivas bra tillsammans”.

Han gick hela vägen hem till Sätra. Luften kylde och tankarna surrade som getingar i huvudet. Vad var det han hade tackat ja till? Vad var det över huvud taget som hade hänt? Och vem var kvinnan?

    Han försökte tänka om han hade sett henne någonstans innan, nere på stan eller på sjukhuset, men insåg att hon var en total främling. Han hade inte ens frågat om hennes namn, men hon verkade veta allt om honom.

    Det fick kalla kårar att krypa över hela hans kropp.

Nästa kväll skjutsade Marina honom till sjukhuset, men istället för att gå in väntade han till Marina kört iväg innan han styrde stegen mot kyrkogården. Kvinnan från dagen innan stod vid tegelhuset med händerna i kavajfickorna.

    ”Godkväll Tommy”, hon tog fram högerhanden och ett cigarettpaket ur ena fickan, ”vill du ha en?”

    Han tog emot cigaretten och lät henne tända den. De stod tysta medan han rökte, ettans buss körde förbi på Valbogatan och en bit bort hördes en siren. När han fimpade sa kvinnan att hon var tvungen att gå och Tommy fick ensam gå in i tegelhuset. En stol var framställd åt honom alldeles vid dörren och han satte sig ner på den.

    Rummet var lika varmt som förra gången och snart rann svetten i rännilar längsmed hans kropp, då och då gled dörren upp och en liten vindpust blåste in. Annars var luften darrande stilla. Han började nästan längta efter att dörren skulle glida upp så att han kunde njuta av den lilla vindpusten innan han stängde dörren på nytt.

Just innan klockan fem öppnades dörren och kvinnan kom in för att ge Tommy en bunt sedlar och sedan låta honom gå hem. Han skyndade sig ut och upp mot sjukhusområdet, vinden mot huden var fantastiskt skön.

    Han hann precis ställa sig vid rökrutan innan Marinas bil skymtade i kurvan. Hon tittade förvånat på honom när han klev in.

    ”Du ser alldeles sjöblöt ut”.

    ”Det var ett ovanligt slitit pass, akuten var helt överbelamrad”, ljög han.

    När han kom hem räknade han pengarna och insåg att om han fick fortsätta med det här nya jobbet skulle han ha råd med amorteringar utan några som helst problem. Med ett nöjt leende gick han och la sig bredvid Marina. Hon sov redan och snart sov även han.

Dagarna gick och Tommy fortsatte med att gå ner till kyrkogården för att vakta vaxljusen. För varje gång som gick hade han på sig mindre och mindre kläder och för varje gång som gick kändes det som om rummet blev varmare. Varje kväll stod kvinnan utanför och bjöd honom på en cigarett och varje morgon kom hon med en sedelbunt just innan klockan fem.

    ”Varför är det så viktigt att ljusen inte slocknar?” frågade han henne en gång när de stod utanför medan han rökte.

    ”Det behöver du inte veta”, svarade kvinnan och gick iväg. Tommy öppnade dörren och satte sig på stolen, ryggstödet hade börjat skava mot skulderbladen. Han kände sig aningen stött. Varför skulle inte han ha rätt att veta vad det var som var så viktigt med ljusen, han var ju den som vaktade dem!

    Han började få träsmak nu också. Dörren gled upp och en vindpust smet in, han blundade och lät ansiktet svalkas en sekund innan han drog igen den igen. Sedan reste han på sig, sträckte på benen och tog en tur runt bland vaxljusen.

    De var verkligen många, varenda liten yta var full av dem. Vissa var nästan helt nedbrunna och brann endast med en svag låga medan andra var långa och ståtliga och brann med stora klara lågor. Ett ljus såg alldeles särskilt ut eftersom det var förgrenat så att det hade två vekar som brann. När han böjde sig framåt för att inspektera det närmare märkte han inte att han stötte i ett annat ljus förrän det slog i marken och bröts av på mitten.

    Med hjälp av ett annat ljus försökte han att smälta ihop det igen och sedan tända det, men det var lönlöst. Så fort han trodde att han hade fått igång veken så slocknade den. Han skulle precis ge upp när dörren gnisslade till och kvinnan kom in i rummet.

    ”Sa jag inte åt dig att ljusen inte fick slockna om de fortfarande hade brinntid kvar?” Hennes röst var låg som en viskning, ändå hörde han henne som om hon skrikit genom en megafon. Det var en total överreaktion och han kände hur han fylldes av vrede. Han tog mod till sig.

    ”Vad spelar det för roll? Det är ju ändå bara ett ljus.”

    ”Bara ett ljus? Om du tror att det bara är ljus, Tommy, så tycker jag att du ska släcka det förgrenade ljuset som står bredvid det som du nyss välte ut”.

    Han såg mot ljuset, dess båda grenar var långa och lågorna ett par av de starkaste. Vaxet var samma färg som huden på Marinas hals.

    Långsamt förde han fingrarna till munnen och blötte fingrarna.

S drog in lukten genom sina näsborrar: torr och stickande. Som av någon kemikalie. Att en människa kunde lukta så. Han såg konstig ut också. Vassa kanter och taggigt hår. Axlarna och armbågarna verkade hota med att riva sönder klädernas tyg när som helst. Stramt tyg.

    Hissen var på väg upp till fjärde våningen. Den luktade också, men svagt. Ammoniak och gammal öl. Maskineriet tog tid på sig och stönade högt, dränkte hennes andetag. När hissen äntligen stannade lät hon honom gå av först. Hans stumma gång i den smala korridorens ljusrörsljus. Mekanisk. Som om han bestod av proteser.

    ”Här är det”, sa han och höll upp en dörr. Långa fingrar; långa, välmanikyrerade naglar. S kilade kvickt förbi honom, orolig för att skära sig på de utstickande armbågarna.

När hon kom in i lägenheten bländades hon av vitheten. Det stora fönstret, ordningen. Och så den där lukten igen, stickande och nästan fnasigt torr. Kanske aceton.

    Som för att kompensera för sin egen kantighet, var nästan allt i hans rum mjukt och runt. Madrasserat. Sängen var rund. S satte sig och upptäckte att lakanen var stela av stärkelse: hans stelhet. Han satte sig bredvid henne, längst ut på kanten. Det svarta håret och kläderna kliade i hennes ögon. Retade som en fluga på tv-skärmen. Störde det vita.

    Han tog fram ett kuvert ur innerfickan. Rundade hörn, klorblekt. Det var tunt, höga valörer. Han sa inget, lade det bara på sängbordet. Fingrarna klickandes mot ytan. Runt och blankt. Lukten som åter fick liv med rörelsen.

    Hennes tur att ta upp kuvertet. Papper av fin kvalité, släta sedlar inuti; lukten inuti. Markerade att det var hans pengar. Nu hennes, men fortfarande med hans lukt. S lade tillbaka kuvertet på bordet. Vitt mot vitt. Så hans svärta och han närmade sig henne.

    Läpparna var mjuka, kyssen hård. Skavande. Han klädde av sig med endast några få rörelser, klädde sedan av S. Hon skakade av köld. Inte heller blev hon varm av smärtan när han låg ovanpå henne. Hårda höftben som skar i huden. Revben som obarmhärtigt skrapade mot hennes kropp. Stickande hår mot ljumskarna.

    Hon försökte slappna av. Djupa andetag för att motverka den gnagande värken. Blicken flög iväg, betraktade allt ovanifrån. Hans trettiotre ryggkotor som pressade sig ut ur huden. Den spända sätesmuskulaturen. Det svettlösa. Hennes nästan helt dolda figur; nästan samma färg som lakanen.

    Det kändes som en evighets evighet. Smärtan och lukten. Hon kunde inte längre skilja dem åt. Det hade knappt gått tio minuter när han torkade bort sperman från hennes mage. Sedan försvann han in bakom en dörr och en kran började spola.

    Försiktigt förde S händerna mot underlivet. Ömmandet. Det bultade och svällde. Lakanets strävhet sved mot ryggen. Fingrarna mot näsan, de luktade som honom. Men var det verkligen aceton?

Kranen tystnade. S väntade på att han skulle komma ut. Visste inte riktigt varför. Kände att hon behövde hans tillåtelse att gå. Från sin väska tog hon fram ett paket cigaretter, tände en. Röken var doftlös.

    Det började skymma. Hon borde verkligen gå nu, men han kom inte ut från badrummet. Skulle hon ropa? Nej. Det var ett stumt rum. Istället reste hon sig från sängen. Gick fram till badrumsdörren. Knackade. Knackade igen.

    När ingen öppnade tryckte S ner handtaget och gick in. Tomt. Fönstret stod öppet och kall luft blåste in. Rufsade om i hennes hår. Hon stängde det. Sedan ställde hon sig framför spegeln. Det såg ut som om hon hade ätit blåbär. Blåmärsmärken från hans kyssar. Hon testade att le. Läppen sprack och en tunn strimma blod rann längs hakan.

    På axlarna skavsår, märken efter hans händer. S öppnade badrumsskåpet i jakt på salva. Det var tomt så när som på en smal glasflaska utan etikett. Hon tog av korken. Luktade. Torrt och stickande; som aceton. Fast inte riktigt. Hon lät några droppar falla på sina fingrar. Gned dem sedan bakom öronen, över de såriga ljumskarna, de blå läpparna.

    Hon väntade fortfarande på honom. Kroppen kändes vass.

Det var solljusglimtarna genom persiennerna som väckte pojken och han gnuggade sig noga i ögonen innan han satte sig upp i sängen. Små damkorn dansade i solljuset och han tyckte att det var både vackert och lite tråkigt. Så fick han ett litet leende på läpparna. Tyst böjde han sig ner och tittade under sängen. Lådan låg kvar där han hade ställt den igår och försiktigt drog han fram den, tog av locket och tittade inuti.

    Där låg kråkan som en blänkande klump med en hård svart näbb och matta ögon som inte såg någonting. Men ändå tittade de, och tittade så att pojken nästan blev nervös och inte kunde stirra för länge på den.

    Han hade upptäckt den igår. Den hade legat i snön när han gick hem från fritids och fastän fröknarna sagt att man inte fick röra i fåglar hade han tänkt att det kunde ju inte vara så farligt. Den var så vacker och snön rumt omkring så vit och ren. I ryggsäcken hade han bara haft sin kontaktbok och sitt pennskrin och några Gogo’s i en plastpåse, så kråkan rymdes utan problem. Han bar den på ryggen hela vägen hem till lägenheten.

    När han kom hem var mamma fortfarande på jobbet. Han stökade om i garderoberna för att hitta en bra kartong, så att kråkan kunde få ett hem. Tillslut hittade han en blank skolåda i rött som fick det att kittlas i ögonen. Han bäddade i den med ett par långkalsonger. En gång hade han gömt dem under sängen för att han råkat kissa på sig i dem. De var torra nu och luktade inte så illa som de gjort när de var blöta. Dessutom var de gröna och det såg så fint ut tillsammans med de blanka grå-svarta fjädrarna.

    Det fortfarande lite kiss om lådan. Men under natten hade kråkan börjat lukta mer än vad långkalsongerna gjorde och det var en frän lukt som pillade sig in i pojkens näsborrar. Han hade funderat hela kvällen igår på vad kråkan skulle heta. Mamman hade lagt pannan i veck och undrat varför han var så trög. Tillslut hade han bestämt att kråkan helt enkelt skulle få heta Kråkan och nu, när han tittade på den mörka kroppen, var han nöjd med sitt namnval.

    ”Kom Kråkan”, sa han och lyfte upp kartongen samtidig som han reste sig från sängen, ”kom så ska vi äta frukost”.

Pojken öppnade sin sovrumsdörr precis så mycket att den inte skulle komma till det stället där den knarrade, sedan trippade han på tå genom korridoren. Hanställde Kråkan och kartongen på matbordet innan han omvägade sig förbi toaletten. När pojken kom tillbaka till köket väntade Kråkan på honom. Han log när han tänkte på att den gjorde det. Väntade på honom.

    ”Jag vet inte hur kråkor kissar”, sa han medan han drog i handtaget till kylen som inte gärna ville öppna sig, ”men om du kissar på ringen får du torka upp noga efter dig för annars kan den som kommer efter få kiss på låren och då börjar det klia”.

    Den gröna mjölken och hallonsylten stod bredvid varandra i en av hyllorna i dörren och han plockade fram dem till bordet. Så ställde dem där, innan han drog fram stolen till bänken för att kunna klättra upp så att han kunde hämta ner kalaspuffarna från hyllan. Det var smutsigt på bänken och fullt av flaskor och burkar. Mammas kompisar hade säkert varit där medan pojken sov. Det luktade illa från diskhon också, men allt skulle städas bort till på söndag. Då skulle mormor komma och hälsa på.

    Sockret klibbade på tänderna medan pojken åt och han var så hungrig att han slukade allt i en väldig fart. Samtidigt pratade han med mat i munnen och berättade för Kråkan att mamma hade lovat honom att de skulle åka till Barnens Hus idag och titta på julklappar. Han önskade sig en Furbee.

    ”Fast”, sa han samtidigt som han tuggade på kalaspuffarna och sylten, ”nu när jag har hittat dig så vet jag inte om jag vill ha någon Furbee längre, och dessutom säger mamma att dom är skitdyra”.

    Med magen full plockade pojken bort frukosten och ställde allt där det skulle stå och låtsades glömma bort att borsta tänderna. Han hade tänkt att han skulle ta med sig Kråkan tillbaka till rummet, men den såg ut att ha det ganska så bra i köket. Han sa åt den att stanna där medan han gick och klädde på sig, så skulle de gå tillsammans sedan och se om det var några barn som lekte i lekparken.

När pojken skulle klä på sig låg det en serietidning i klädhögen och han satte sig i bara kalsongerna och strumporna på trasmattan och började bläddra i den. Den verkade spännande och han hade inte vetat om att han hade haft den. Egentligen var den kanske inte hans. När han var klar med den la han den under sängen. Sedan klädde han på sig sina jeans och en tröja och en t-shirt innan han gick tillbaka till köket för att hämta Kråkan. Kanske kunde de bygga en snögubbe om det var kramsnö.

    Fastän han tänkte på snögubben när han kom ut i korridoren bildades en liten rynka i pojkens panna. Han viste inte varför förrän han kom ut i köket. Mamma måste ha vaknat, för det luktade tjockt av spya i hela köket och det var brunt kräks på Kråkan i kartongen. Just som han skulle börja plocka undan kom mamman in i köket, men det märkte pojken inte förrän han kände smällen som hon siktat mot hans huvud, och det blev svårt att stå.

    ”Dumma ungjävel, vad fan drar du hem döda fåglar för”, fräste hon. Han sänkte huvudet och vågade inte titta på henne.

    ”Nu är det du som tar fanskapet och slänger det i sopnedkastet”, beordrade mamma, sedan gick hon och la sig i sängen och pojken kunde lyfta på huvudet igen.

Han tog disktrasan och blötte den och försökte göra Kråkan så ren som möjligt. Men det var svårt, för det hade runnit kräks över allt och på de gröna långkalsongerna också. Tillslut lyfte han upp Kråkan och lät den duscha i diskhon innan han torkade av den med kökshandduken.

    ”Nu är du ren och blank igen”, tröstade pojken viskande och tog den nytorkade Kråkan under armen och gick mot tamburen, ”vi ska gå ut och leka nu, och kanske finns det några andra barn i lekparken som leker också”.

Det hela hände på en tisdag. Litteraturvetenskapliga institutionens korridorer var alla fyllda av människor på väg till och från lektioner och föreläsningar.

    Då kom en man gåendes baklänges ner för trapporna (vi skulle nog för enkelhetens skull faktiskt kunna kalla honom baklängesmannen). Baklängesmannen var mager och liten till växten med tunn hud och flygigt hår. I sina kupade händer höll han, som vi senare får reda på i berättelsen, en fjäril. Försiktigt höll han den.

    ”Ursäkta”, sa baklängesmannen medan han kryssade sig fram mellan elever och professorer, ”ursäkta, kan jag få komma förbi”.

    Trots sin ringa längd gick han med så bestämda steg att alla människor var snara att flytta på sig. Så snara att en städerska, som skurat golven, i all hast råkade glömma sin mopp vid det nedersta trappsteget. Baklängesmannen, som fortfarande gick baklänges, upptäckte naturligtvis inte detta. Det dröjde bara några få steg tills han snavade på moppskaftet.

    Som tur var, var fjärilens vingar var nog starka för att hålla dem båda upprätta och snart svävade baklängesmannen och fjärilen högt över allas huvuden. Högre och högre svävade de och som av en slump hade någon hade lämnat ett fönster öppet, genom vilket de flög ut.

Ibland kommer det vykort till institutionen, från Kairo eller Istanbul, alltid med fjärilar i motiven. Men sedan den dagen baklängesmannen flög iväg med fjärilen är det ingen som sett till honom igen.

”Hoppa då, eller är du rädd?”, barnens skrik slogs mot tallarna och sanden och det mörka vattnet i tjärnen och jag knöt mina nävar ilsket samtidigt som jag gick fram till hopptornets kant. Klumpen i magen tyngde och det kändes som om det tog ett helt år att ta de där fem stegen. Jävla Jonna. Jävla ”om du inte hoppar från tornet så kommer jag att berätta för alla att du fortfarande måste ha simdyna”. Jävla dumma armar och ben som inte kan simma.

Det var högt, flera meter högt, och minst tre meter djupt. Om bara baddräkten inte skulle skava så. Om bara kroppen kunde sluta skaka. Mamma hade sagt att jag skulle vara hemma vid den här tiden.

Så Jonnas elaka röst, riktad till de andra barnen: ”vill ni veta en hemlighet?” Det var nu jag måste hoppa, på stört, om inte alla skulle få reda på det där skamliga. Ett djupt andetag, så: ett, två, tre…

Det kändes som en evighet innan kroppen träffade vattenytan och klumpen i magen ersattes med panik. Vad skulle jag göra nu? Rädslan kröp fram och ögonen kneps ihop hårt. Armarna och benen fäktade vilt, men det var som om jag drogs mer neråt än upp, och snart kunde jag inte riktigt säga vad det exakt var som var ner och upp. Luften försvann bort i stora bubblor och huvudet dunkandes, sprängandes. Det var döden som kom springandes.

Så blev allt tyst. Jag öppnade ögonen och såg att tjärnen snarare var full av färger än mörk och dunkel. Kvällssolen sken ner i långa, vackra stråk och fick allt att lysa i blått och grönt; de algklädda stenarna på botten glänste som pärlor och i ögonvrån glimmade fiskfjäll. Det var inte svårt att andas längre; huvudet hotade inte med explosion. Försiktigt skakade jag på min ena arm och upptäckte att den styrde mig åt vänster, så skakade jag sedan på den andra och styrdes åt höger, fötterna sedan och jag sköt framåt med en väldig fart.

Någonstans långt borta, ungefär som i en dröm, hördes det hur någon ropade mitt namn och det plumsade våldsamt i vattnet så att sand och dy rördes upp och fördunklade sikten. Det var då jag vände mig om och simmade bort från dem, mot stranden på andra sidan tjärnen.

Trött slängde hon den brända steken i sopkorgen och började diska upp faten, han skulle få lov att äta smörgåsar när han kom hem. Hon var ensam väntandes igen och oförmögen att tillaga den enklaste av stekar. Som tur var hade hon dammsugaren, och det behövdes nästan alltid dammsugas. Behövdes det inte dammsugas brukade hon göra det ändå, bara för att det var så trevligt.

Det var en så fin dammsugare! Av bästa märke i en tjusig gräddvit färg med ett slags trevligt läte, som små bin som sjöng ikapp. Dessutom kände hon ingen som hade en maskin som kunde suga bort smuts från mattor lika effektivt som hennes kunde. Det var som att dansa vals och hon brukade öva stegen medan hon rörde sig fram och tillbaka i huset, hålla om skaftet som om det var en riktig kavaljer. Räta till flugan och viska små komplimanger medan hon rodnade.

Vilken tur att hennes man inte hade kommit hem än, så hon kunde ta fram dammsugaren en stund! Det var synd och skam att låta en så präktig maskin stå inne i städskrubben när den kunde göra det prydligt och hålla henne sällskap.

Hon ställde dammsugaren mitt på vardagsrumsgolvet, sedan pluggade hon i kontakten och lät foten trycka ner startknappen. Snart fylldes hela rummet av ljuv musik och varsamt lät hon handen smeka över det blanka plasthöljet. Vibrationerna från motorn spred sig ner mot hennes centrum, fick hela hennes kropp att rysa och darra av vällust. När hon tog munstycket i sina händer och gav det en djup kyss kändes det som om hela ansiktet skulle sugas in i dammsugaren.

Att få bo i dammsugarpåsen, att uppgå i maskineriet! Drömsk la hon sig ner bredvid städmaskinen och omfamnade den, lät underlivet gnidas mot plasten, och hjulen, och kontaktens sladd. Kroppen suckade av njutning, stönade högt. Det är så här det måste kännas att vara en dammsugare, tänkte hon medan vibrationerna sköt över hennes hud. Så härligt hummande! Nöjd började hon rulla runt på golvet och suga i sig damm, det skulle vara så rent och fint när hennes man kom hem.

Hans händer lyser bleka i avsaknaden av de svarta bilhandskarna, läpparna är hårt hoppressade och nästan lika bleka de med.  Hatten ligger glömd på en stol på lasarettet och det är synd på en så fin hatt, för om jag känner honom rätt så kommer han inte att åka tillbaka för att hämta upp den.

Det är tidigt på eftermiddagen, men de tjocka molnen gör att det redan känns som kväll. Löven ligger våta och brandgula framför oss och när däcken rullar över dem fastnar de och följer med, det regnade inatt. Han kör inte för fort, men det är som om han inte alls ser vägen och i varje kurva är jag rädd för att vi ska tappa fästet.

”Du kanske kan komma och hälsa på någon gång”, försöker jag trevande och lägger handen på hans lår, det blir alldeles hårt av musklerna som spänner sig under huden och det mörka tyget, ”bara låta mig bjuda på kaffe, eller så?”

Han svarar inte och försiktigt lyfter jag tillbaka handen till min sida av bilen. Efter tre nervösa kurvor till är vi framme och han parkerar på andra sidan trottoaren, långt bort från porten. Med skakiga händer fiskar han fram ett paket John Silver från sin innerficka och erbjuder mig en cigarett innan han själv tar en, det luktar av svavel när han drar tändstickan mot plånet.

”Jag vet inte”, säger han utan att titta på mig, ”det var aldrig meningen att det skulle bli någonting sånt här”. Hans suck fyller hela kupén och vi röker under tystnad. Min kappa är tjock och jag är klädd i flera lager, ändå fryser jag och måste anstränga mig för att inte hacka tänder. Händerna känns som isbitar och tårna är på väg att somna; jag borde ha tagit på mig ett par bättre skor, eller i alla fall ett par handskar.

Gatan är tom, så när som på en liten pojke som sparkar boll mot en av husfasaderna. Han har för lite kläder på sig och kinderna är rödbitna av den kalla höstluften; han ser så liten och skör ut att jag får en impuls att gå ut ur bilen och linda min schal om honom, trösta honom. Jag skulle vilja ta upp honom till min lägenhet och ge honom bullar och varm mjölk, men jag sitter kvar och drar djupa halsbloss medan jag kämpar mot eterillamåendet och värken.

Det skulle vara fint att ha en liten pojke, en med ljusa lockar och små, små fräknar som skulle dansa när han skrattade. En liten pojke med skrubbsår på knäna om somrarna och rinnande näsa om vintrarna. Jag skulle klä honom i hemstickade tröjor och rejäla skor och om söndagarna skulle vi gå på promenad i stadsparken, eller se en matinéfilm.

”Jag ville inte…” börjar jag, men vet inte riktigt vad jag ska säga.

”Du måste förstå att jag inte kan ha det såhär, jag har Karin att tänka på och Annika ska snart börja i gymnasiet och vi kanske ska ge henne en häst i födelsedagspresent och den kommer att ta en jävla massa tid, dessutom har Kalle börjat skolka och jobbet –” På hans överläpp glänser små svettpärlor. Han pratar fort nu, så fort att jag får koncentrera mig noga för att höra vad han säger.

”Det gör ingenting”, avbryter jag och lägger handen på hans lår igen. Den här gången spänner han sig inte, slappnar snarare av, och jag vågar mig på en tafflig omfamning. Det molar i underlivet och knarrar i sätets bruna läder när jag sträcker mig mot honom över växelspaken. Han börjar prata igen, mumla ohörbara saker i min halsgrop, och efter ett tag känner jag hur det blir vått. Hela hans kropp skälver mellan mina armar och hans armar slingrar sig hårt kring min midja.

”Jag kan inte ha det såhär”, upprepar han och möter för första gången mina ögon med sina rödsprängda. Jag skulle också vilja gråta, men det går inte, det är som om bedövningen fortfarande sitter i. Istället försäkrar jag honom igen om att det inte är någon fara och smeker hans lår; det är alldeles mjukt nu. Hans hand lägger sig över min och tillsammans för vi dem fram och tillbaka över tyget på hans ben. Utanför bilen är det helt öde nu, barnet har gått in, endast bollen ligger kvar. En kvinna kommer ut och tar bort den med, gör gatan tom.

Det tar lång tid innan han har lyckats samla nog med kraft för att släppa taget om mina fingrar, be mig stiga ut ur bilen, och det tar ännu längre tid innan jag lyckats samla kraft att följa hans begäran. När han åkt står jag kvar länge på trottoaren och tittar efter honom. Det klibbar mellan strumpbyxorna och låren, men jag står kvar ett litet tag till och väntar på att det sura i munnen ska försvinna.

Jag andas in din doft: söt parfym och läppstift, håller luften inne tills jag blir yr för att sedan andas ut. Jag älskar doften av läppstift och kan inte tänka mig att det finns någon annan doft som är så feminin som doften av ett riktigt dyrt och fint förpackat läppstift. Den doften, doften av läppstift, var den första jag kände när vi först träffades. Den steg direkt upp i mina näsborrar och färdades med blodet rakt in i hjärtat som med varje slag skickade den vidare ut i alla tusentals vener och kapillärer, berusade mig. Självklart så följde jag dig efter den dagen.

Du ler mot mig, inte mycket, det är bara en av dina mungipor som drar lätt uppåt. Det är snö utomhus och vi sitter inne i din mormors vinterträdgård bland apelsiner och orkidéer. Det enda som hörs är klirret från våra kaffekoppar och din kusin, Frans, som harklar sig högljutt inne i biblioteket. Jag misstänker att han vill bli författare, sitta med fingertoppar som blånat av för mycket bläck och se sådär mystisk och härjad ut. För det är väl så författare ser ut, antar jag… Egentligen bryr jag mig inte så mycket om Frans, har är en sådan där som tror att han är märkvärdig och speciell, en som inte förstår att vi alla är likadana när det kommer till kritan. Jag vet att du inte tycker om när jag säger sådant om honom, men ibland kan jag bara inte låta bli.

Du tar två teskedar socker i ditt kaffe och rör om fem gånger medsols innan du låter den beska drycken vidröra dina mjuka läppar. De sluter sig försiktigt om koppens kant medan vätskan skickar fuktiga röksignaler till din näsa.

Du säger inte näsa med ett sådant där tydligt ä som jag gör. Du säger det med ett litet leende så att tungans ä omformas till ett e och man ser dina vita tänder, sedan skrattar vi åt våra obetydliga skillnader som ändå blir så påtagliga. Vi är båda fulla av skillnader, små skillnader, obetydliga skillnader och jättestora skillnader som trots sin påträngdhet ändå inte förändrar hur våra själar är utformade att passa varandra som pusselbitar. Två små pusselbitar i ett pussel på sex miljarder: en fräknig med stora röda lockar och en skäggig med gråsprängt hår.

Dina gröna ögon fångar in mina blå och leder dem sedan ner mot ditt smala finger som pekar på en dåsig fjäril borta vid blåregnet som ihärdigt klättrar upp för en vitmålad spaljé. Jag förstår inte hur din mormor planerade sin trädgård, det verkar inte finnas någon struktur eller tanke bakom det hela. Du svarar att det är det som är meningen.

Du har alltid svar på mina tankar och funderingar, står aldrig utan ord och är inte rädd för att fylla mig med bokstäver då jag är vilse. Ibland känns det som om det är du som är trädgården här inne, så full av liv, så sprudlande, medan jag är den frusna, vita vintern utanför som avundsjukt blickar in.

Du är perfekt ända ut i de omsorgsfullt målade fingerspetsarna, från din spetskantade kjolfåll och dina späda fötter upp till den smala midjan och de fylliga brösten vidare till de fint mejslade nyckelbenen och det nyfikna ansiktet. Alla dina gester och grimaser är så livliga och uttrycksfulla, som om hela din kropp håller på att spricka av iver för att visa vad du har att berätta. Din röst är så melodisk, reser sig försiktigt upp och ner, skyndar sig på då du är upphetsad över något och spricker upp i ett skratt då du är lycklig. Likt solrosorna närmast fönstret sträcker du stolt på dig, alltid mot ljuset, och skiner så starkt.

Du ler illmarigt då Frans kommer in med en irriterad min, någon har ritat stora grisar i bläck på alla sidor i hans skrivhäfte och nu vill han veta vem. Fastän det var länge sen du blev vuxen har du fortfarande kvar barnsligheten inom dig och den tar sig i uttryck i de löjligaste av former. Innerst inne är du nog fortfarande sexton år och okysst, även om du har en hundraårings själ. Kroppen velar mitt emellan, försöker hålla kvar vi äppelkinderna men ger samtidigt vika för skrattrynkorna. Gräver små gropar i dina lår, men håller fortfarande glöden i dina ögon vid liv. Varken groparna eller rynkorna stör mig, de är endast små myggbett som visar på hur pass perfekt du annars är.

Du reser dig upp och går iväg för att hjälpa Frans att hitta ett nytt skrivhäfte, för ingen är sämre på att leta än Frans. Jag sitter kvar i den hårda korgstolen, omgiven av ständigt växande djungel som bildar en ram runt det vinterlandskap som härjar utanför. Snöflingorna dansar valts på valts snubblandes emot fönstret för att sedan falla i dvala på den mjuka marken. En kal björk böjer sig aktningsfullt mot kylan och jag kan inte göra annat än att känna sympati med den. Björken är jag och solrosen är du, men för oss existerar inte glaset emellan; där andra slagit sig blodiga för att ta sig igenom omfamnar vi varandra mjukt och hårt på samma gång och jag vet att om vi släpper taget kommer vi alltid att hitta tillbaka till varandra, för i ett pussel på sex miljarder passar vi perfekt.

Det var Sten som köpte bussen, partybussen. Han såg den på Blocket och lånade pengar av oss alla samtidigt som han arbetade extra på fabriken för att få råd till den. Han lånade arbetskraft av oss också. I flera dagar arbetade vi med att slita ut stolar från den gamla stadsbussen, så att allt som tillslut fanns kvar var höjdskillnaden mellan den främre och bakre delen.

Ibland, medan vi jobbade, kunde Sten försvinna för att sedan komma tillbaka med någon överraskning; en hink pallade körsbär eller ett kassettband med The Best of Ace of Base. Trist nog var det bara Sten som uppskattade kassetten.

Den sista stolen blev utkastad från bussen klockan tre en tisdagsmorgon och Sten lovade att vi skulle få nästa dag ledig medan han skulle åka in till stan för att köpa nytt golv. Vi sov hela dagen och när Sten kom tillbaka var han så uppspelt att vi var tvungna att börja jobba med en gång. Efter den dagen jobbade vi bara på nätterna.

Det nya golvet visade sig bestå av två olika heltäckningsmattor Sten hittat på rea: en i gul plast till det lägre, främre golvet, och en i ljusrosa ludd till det högre, bakre. Ingen av oss hade någonsin tidigare lagt golv, så det blev många omläggningar innan det faktiskt såg hyfsat ut, och när vi var färdiga med det såg alla stolta ut och klappade varandra om ryggen.

Några kvällar senare kom Sten hem i en liten lastbil. Hans våldsamma tutande väckte oss och vi gick i samlad trupp ut i trädgården för att se hur han baxade en stor fåtölj på sin rygg, i riktning mot bussen.

”Det finns två till, och en soffa”, flåsade han fram över axeln, ”ni kan ta dem och ställa in dem i bussen!”

Så tog vi alla ett stadigt grepp runt varsin möbelfot och började mödosamt lasta in Stens fynd i bussen, där vi skruvade fast dem i den luddiga mattan med hjälp av vinkeljärn.

Efter nästan tre månaders slitsamt arbete under Stens ledning, stod bussen färdig. Med tårar i ögonen krossade Sten en champagneflaska mot kofångaren och vi alla applåderade. Insidan hade pyntats med en stor diskokula och julgransljus i regnbågens alla färgen. Sten hade också pyntat sig, han hade låtit sitt skägg och hår växa under hela tiden vi hade jobbat med bussen; nu hade han dessutom inhandlat en batikfärgad t-shirt och en lila basker. Om någon frågade sa han att det var Uniformen.

Natten efter bussen blivit färdig, i skydd av mörkret, gav vi oss ut på jungfruresan. Ace of Base-kassetten spelades på högsta volym och röken från våra cigaretter lystes upp av julgransljusen inne i bussen. Vi körde hela natten, först på landsvägarna och sedan närmare in mot stan. Vi körde tills soppan tog slut och solen började gå upp, då styrde vi hemåt igen och gick och la oss.

Vi fortsatte våra nattliga strövtåg efter det och plockade upp dem vi ville lära känna medan vi lämnade andra besvikna längs vägdikena. Vi körde långt, ibland ända till Finland. Ibland längre. Sten varken rökte eller drack något, han bara satt där framme, bakom ratten, och styrde sitt skepp. Styrde partybussen mot gryningen.

Idag ska de komma, precis som han alltid har fruktat, idag ska De komma. I reklampausen ska dörren slås in och De ska kasta sig över honom. Men den planen vet han än så länge ingenting om.

Det är unket i lägenheten och överallt står dagstidningar och nummer av Hänt Extra upptravade. Från läderfåtöljen där Kenneth sitter luktar det av gammal mikromat och svett. Hans vita linne bär fläckar av ketchup och brunsås, men han har inte vågat gå ner i tvättstugan på tre månader.

Duschen använde han tills han kom på att De kanske avlyssnade honom genom avloppen och badrummet blev en förbjuden domän. I köket pluggade han igen vasken genom att trycka ner en gul trasa och sedan hälla över tapetklister. För all annan avlyssning och för tankeläsning, man måste alltid passa sig för tankeläsning, finns foliet. Långa remsor fastklistrade på väggarna, virade runt döende yuccapalmer och tejpade över fönstren.

På TV:n går en repris av Babylon 5 och utanför, bakom foliet, smattrar regnet hårt mot rutan. Klockan är halv nio och om bara några timmar kommer De vara här och föra bort honom, men ännu halvsover Kenneth i fåtöljen.

Idag ska De komma, precis som De planerat, idag ska De komma. Klockan tolv ska dörren öppnas och de ska föra bort honom. Det är så planen ser ut.

En av Dem sitter vid ett vitt skrivbord i plywood. Det är fortfarande några timmar kvar till de ska ge sig av, och på grund av sin ordningsamma natur föredrar han att börja med pappersarbetet innan själva aktionen. Det är ett standardformulär för de individer de hämtar upp och han kryssar i ”man” i rutan för kön, fyller i födelsedatum på dess designerade plats och skriver sedan Kenneth Person på en svart linje avsedd för individens namn.

Han trivs med pappersarbetet och finner nöje i att skriva vackert och välformulerat, han har till och med tagit en kurs i kalligrafi. Men att åka ut och hämta objekt, att spänna fast individer i vadderade läderband och ge dem injektioner, faller honom inte alls i smaken. Ändå är det precis det han kommer göra med Kenneth Person inom en snar framtid. Han suckar när han tänker på dagens uppgift och återgår till formuläret.

Det hörs dova steg utanför Kenneths lägenhet och han vaknar ur sin halvdvala. I fem minuter sitter han spänt och väntar på att någon ska börja rycka i dörrhandtaget, på att något ska kräla in genom brevinkastet. Han borde tejpa igen det mer noggrant. Efter ett tag går han in i köket och hämtar lite mer folie, bara för att vara på den säkra sidan.

Hyresvärden var och knackade på för en tid sedan, bankade och stod i och krävde att få komma in, men Kenneth visste bättre än att bjuda in en av Dem. Men då hade det börjat bulta och skava inne i huvudet och han kände hur De försökte nå in, försökte greppa hans tankar och göra honom till en viljelös drönare. Magen vändes ut och in och ögongloberna hotade att ploppa ut ur deras hålor. Skrikandes flydde han in i vardagsrummet och skruvade upp TV-bruset på högsta volym. Då slutade det. Sedan dess står TV:n alltid på.

Medan han tänker på den tidigare episoden med hyresvärden lindar han nya remsor kring krukväxterna. Det går långsamt, för han har suttit stilla så mycket på sistone. Suttit stilla och tittat på repriser, på Arkiv X, på Medium, på Ally McBeal. På Glamour och Våra Bästa år.

Vid sitt vita skrivbord har mannen som ska föra bort Kenneth Person fyllt i blanketten så långt det är möjligt utan att ha den intagna individen i förvar. Han reser sig upp och rätar till sin vita uniform innan han går in på toaletten, en nervös vana han utövar allt för ofta dagar som denna.

När han har spolat tvättar han sina händer noga medan han tittar sig själv i spegeln och ifrågasätter varför han tog det här jobbet och försöker intala sig själv att det är för studiernas bästa, för allmänhetens bästa. Vattnet rinner över hans händer och han blir lite lugnare i takt med att de värms upp.

Ute i korridoren möts han av en kollega. Hon tittar irriterat på honom och säger att han inte borde gömma sig på kontoret, att de faktiskt har fullt upp idag och att de kommer att bli hemskt sena till upphämtningen av den nya patienten om han inte hjälper till lite på avdelningen.

Några timmar senare sitter de i bilen, på väg mot Kenneth Persons hus, och mannen som ska föra bort Kenneth har en klump i magen. Att ta hand om de redan intagna hela dagen, att höra deras jämranden, eller att se deras letargiska kroppar, att känna deras odör och möta deras bleka ansikten; det gör honom illamående. Att hämta upp dem, bevittna deras missär, deras döda krukväxter och högst osanitära diskberg; det är ännu värre.

I mannens knä, på framsidan av en ljusbrun folder, finns en bild av Kenneth: en yngre man med stora polisonger och tjocka glasögon. Han ska visst vara tre år äldre nu och grövre, det är i alla fall de upplysningar de har fått från hyresvärden. Kenneth ser ganska rejäl ut redan på bilden, men inte mer än att mannen inte kan klara av honom. Han har trots allt en ganska rejäl fysik själv.

Ljudet från regnet kamouflerar motorn och ser till att Kenneth, som lyckats slumra till i fåtöljen igen, fortfarande är ovetande. Mannen som ska föra bort Kenneth kliver, i sällskap med två andra män, ut ur bilen och går för att möta hyresvärden, som står och väntar vid porten. Tillsammans går de alla fyra in i byggnaden.

Kenneth sover fortfarande.

De går in i hissen och trycker på våning fyra. Hyresvärden vänder sig till mannen som ska föra bort Kenneth Person och beklagar sig över hur lång tid det tog för dem att komma hit. Inuti mannen pumpar adrenalinet, snart kommer de vara inne i Kenneths lägenhet.

Kenneth rycker till i sömnen.

På en skylt i hissen dyker siffran två upp, de är halvvägs framme. En ensam regndroppe, från mannens hår, har letat sig ner i hans ansikte och han torkar irriterat bort den. Snart ska allt vara över och han ska kunna åka tillbaka i lugn och ro. Snart.

På skylten i hissen dyker siffran fyra upp och Kenneth vaknar. Utanför sin lägenhet hör han hur De kommer närmare, känner han hur De kommer närmare. Svetten börjar krypa ner för hans rygg och hela kroppen börjar skaka. Det är knappt att han klarar av att stå upp när har tar sig själv till kapseln. Deras röster hörs klart och tydligt nu: surrandes, mumlandes, skärandes. Det måste vara en hel armé av dem, minst. Men i kapseln är han trygg, i kapseln har han en fristad täckt i sex lager folie och Velostat.

De är i korridoren på våning fyra och hyresvärden visar dem snabbt rätt och öppnar med sin huvudnyckel. Det första de möts av när de öppnar dörren är den vedervärdiga stanken som väller ut ur lägenheten och det tåras i ögonen på mannen som är där för att föra bort Kenneth. Han svär tyst för sig själv medan han tar ett modigt steg över tröskeln, tätt följd av de två männen han kom med.

Han kan höra dem utanför kapseln, höra deras väsningar och deras hasande steg, höra hur de kommer närmre. Överallt finns ljudet av dem, överallt och ständigt på frammarsch.

Han måste ha gömt sig. De bryter upp toalettdörren, men där finns ingenting annat än en igentejpad toalettstol och ett igentejpat duschmunstycke.

Kenneth vågar knappt andas. Det är svårt att tänka och kroppen vill inte riktigt göra så som han säger åt den. Kapseln måste ha misslyckats och nu håller de på att ta över hans tankar, gräva i dem som i en skål med gröt.

De börjar gå igenom klädskåpen i hallen och sovrummet för att se om han kan ha trängt i sig i något av dem. Skåp efter skåp öppnas och stängs, men de är alla så fyllda med folieförpackningar och köttkonserver att det inte finns någon plats för en människa.

Hans bröst känns tungt och han mår illa. Nu finns det bara en utväg för Kenneth om han ska undvika att bli en slav under Deras vilja: att slåss.

Mannen som kom för att föra bort Kenneth sitter på passagerarsätet i ambulansen med en påse is mot läppen, en av de andra männen kör medan den tredje sitter i baksätet med den på en bår fastsurrade Kenneth. Det bultar och ömmar och isen hjälper föga, blöder gör det också och han kommer garanterat att få sy när de kommer fram. Han är trött och arg och han vet att det återstår flera långa timmar innan han får gå hem, men nu har han i alla fall bestämt sig. Medicinstudierna kommer att få finansieras på ett annat sätt i fortsättningen.

Lovisa döpte marsvinet till Honey.
Honey var potatisskalfärgad och rund. Jag hade hellre döpt henne till Knölen.
Lovisa svarade att eftersom jag hade döpt henne skulle hon döpa marsvinet.
Så blev det.

Honey var redan tre år när vi fick henne. Förut hette hon Smulan och bodde hos en av mina arbetskamrater, men nu hade hans barn tröttnat.
Elvira brydde sig inte om att Honey redan var stor. Hon sa att då passar hon bättre i Skrollans kläder.
Honey kuttrade, så där som marsvin gör.

Vad jag skulle få veta snart var att Honey även passade i Skrollans säng. Och i soffan. Och i fruktskålen.
Och på alla andra ställen runt om i lägenheten där jag hittade marsvinslortar.
Ibland var de mjuka. Fastnade i strumpor och mosades in i mattorna.
Ibland var de hårda och trillade ner mellan soffkuddarna.

När Lovisa besökte sin pappa var det bara jag och Honey, fanskapet som pep sig genom nätterna.
Då slängde jag ut buren på balkongen för att slippa oljudet.
Då, när det var sommar.
En kvart innan Lovisa kom hem tog jag in buren igen. När hon kom hem öppnade hon genast Honeys lucka och slet ut henne. Visade upp henne för pappa.
Lät henne bajsa på hallmattan.

När jag slängde ut Honey i augusti blev hon sjuk. Förkyld.
Lovisa matade henne med apelsiner och var sur på mig. Var sur i en hel vecka.
Som att marsvinet var viktigast.

I november blev det minusgrader.
Lovisa åkte till sin pappa och lämnade mig ensam med Honey.
Hon sprätte mer än vanligt och hela vardagsrummet fylldes med spån och lukten av kiss. När jag satte in sallad i hennes bur högg hon mig. Hårt. Såret gick genom nageln och det blödde i flera minuter.
Sedan skrek hon sig genom nätterna.
När halva veckan gått åkte hon ut på balkongen, igen.

Morgonen efter fick jag dåligt samvete.
Det var ju trots allt Lovisas marsvin. Lovisas Honey.
En Honey som var extremt snuvig när hon äntligen fick komma in.

Hela dagen pysslade jag om kräket. Jag lindade in henne i en gammal halsduk och droppade varmt vatten och C-vitamin i hennes hals med en spruta jag hittade i medicinlådan. Jag kelade till och med med henne när vi satt och såg på Jeopardy.

På natten började hon kuttra.
Först var det nästan så man inte hörde henne. Bara ett lågt surrande. Så tilltog det i styrka och innan jag visste ordet av kunde jag knappt höra mina egna tankar. Så slog det slint för mig.

Tyvärr är marsvin för stora för att rymmas i toalettstolens avloppsrör och det enda som hände var att vattnet svämmade över.
Till och med i döden var Honey en plåga.

Lägenheten är inte min längre. När jag är ensam fylls mina näsborrar med lukten av Hennes cigaretter och när Agnes är hemma är Hon alltid här, också.

Som om de satt ihop med superlim.

Det började för ett halvår sedan, och sedan dess har jag för varje vecka suddats ut lite mer. Börjat uppgå lite mer i tapetens urblekta blommönster. Petats lite närmre marginalen.

Jag undrar hur många veckor till det dröjer innan Agnes glömt bort mig totalt. Ibland tror jag att hon redan gjort det, tänker det i alla fall.

Idag är Hon här igen. På samma sätt som Hon är här varje måndag.

Måndagar med Maja.

Hon ligger naken på en madrass i vardagsrummet och röker extra långa Marlboro Light. Röken fyller hela lägenheten, men jag får inte öppna fönstret för då skulle Maja frysa. Stackars Maja, som var dum nog att slita av sig alla sina kläder.

Maja kan gott och väl behålla kläderna på om hon ska röka inomhus!

Måndagar med Maja, så ska utställningen heta, det var vad Agnes sa till mig när det hela började, och därför måste Maja vara här på måndagar, annars skulle ju allting bara vara ljug!

Varför kunde du inte hittat någon som hette Olivia eller Frida? undrade jag och fick en fnysning till svar.

Måndagar var alltid min och Agnes gemensamma lediga dag. Hon var ledig från tidningen och jag från sjukhuset och vi brukade stanna i sängen till efter tolv. Frusna efter sömnen brukade vi ligga kvar där länge, tätt ihop, och värma varandras kroppar.

Andas mjukt i varandras ansikten.

På eftermiddagen gick vi sedan ner till caféet tre kvarter bort och beställde samma sak som alltid. En kopp kaffe med socker och en gräddbakelse till Agnes. Varm choklad och en kardemummaskorpa till mig.

Om det regnade stannade vi inne istället och la pussel med bilder från Europa. Jag köpte henne ett sådant där paketpussel, med fyra i en, när vi var på semester i Prag.

Vår första och enda resa, som vi arbetade i ett helt år för att få ihop till.

Vackra Agnes vars gröna ögon glittrade av vällust när hon tuggade gräddbakelsen i munnen. Agnes som bet sig i underläppen när hon inte visste var pusselbiten skulle läggas och som sedan tjöt av triumf när hon lyckades färdigställa Karlsbron. Vi hade det bra.

Så kom Maja.

Jag hatar måndagar med Maja. Vill helst av allt bara slita almanackan i tusen bitar och äta upp alla dagar märkta M.

M som i måndag.

M som i Maja.

M som i mord. Iskallt och brutalt mord.

Agnes Nikon blixtrar till med endast några få hundradelars mellanrum. Försöker fånga Majas minsta rörelse.

Jag sitter i fönstersmygen och kämpar hårt för att se så pass likgiltig ut som möjligt.

Andas in 1, 2, andas ut 3, 4, andas in 1, 2, andas ut 3, 4…

Likgiltigheten har blivit som ett täcke jag drar över mig. Ett skydd mot Majas nonchalans och Agnes svek. Jag har märkt att jag hatar Agnes nästan lika mycket som Maja ibland. Fast under hatet för Agnes gömmer sig kärleken. Jag vet att Agnes egentligen inte bryr sig om Maja.

Maja är bara konst.

Det är jag som är verklig.

En gång var jag och Agnes på picknick i stadsparken. Solen sken och vi hade med oss öl som vi satt och smygdrack bakom en yvig syrenbuske. Det luktade sommar och över allt hördes muntra små bins hummanden.

Du och jag, så ska det alltid vara, sa Agnes och tog min hand samtidigt som hennes pärlvita tänder skymtade fram mellan mjuka läppar.

Mitt hjärta slog frivolt på frivolt och jag kunde inte andas på en hel minut. Så log jag och drack lite mer öl samtidigt som mina ögon skyggt mötte hennes.

Hon och jag. Så kommer det alltid att vara.

Nu reser Maja på sig, sträcker ut sina långa lemmar och snurrar huvudet runt, runt kring sin stela nacke.

Hon är egentligen inte vacker, bara konstig. Hon påminner lite om en utomjording med sin långsmala kropp, där huden spänner över knotorna likt trumskinn, och sitt stora rakade huvud som hon aldrig håller stilla.

Tefatsögonen är glansiga och tittar alltid förbi en. Flyr bort i mönstret på den blå mattan i vardagsrummet eller sjunker djupt ner i en kaffekopps innanmäte. Så har hon sådana där äckliga fingrar som rymdvarelser alltid har; långa och otäckt smala.

Jag skrattar torrt för mig själv när jag föreställer mig hur Maja går in i sitt rymdskepp och åker tillbaka till sin egen planet.

Genast vänder Agnes och Maja sina huvuden mot mig och hyssjar.

Åk hem till din egen planet och lämna mig och Agnes ifred! tänker jag utan att våga säga det högt.

Det har blivit en vana. Att föra en inre monolog istället för att dela med mig. Till Agnes når jag inte längre fram och till Maja vill jag inte skänka något av mig själv.

Maja är ohyra och ohyra konverserar man inte med. Ohyra utrotar man.

Agnes lägger ifrån sig kameran på det vitmålade vardagsrumsbordet. Hon har tagit alla bilder hon behöver för idag. Jag knäpper händerna krampaktigt och ber samma dumma bön som jag alltid ber.

Ber Snälla Gud, låt Maja gå ut genom dörren och aldrig komma tillbaka!

Men Maja ska inte alls gå; i alla fall inte om inte Agnes går.

Agnes går faktiskt, men inte längre än till sovrummet, och Maja följer naturligtvis efter. Innan hon stänger dörren bakom dem kastar hon en blick mot mig och ler stöddigt.

Som om Agnes var hennes.

Det finns en motorsåg i förrådet. Jag såg den när jag bar ner några kartonger förra veckan och jag funderar allvarligt på om det är värt mödan att gå ner och hämta den.

Egentligen är nog inte motorsåg det bästa sättet att utrota någon på. I Majas fall skulle det gå för fort, sedan skulle det bli onödigt kladdigt också. Men just nu pumpar blodet så fort i mina ådror att vilket sätt som helst skulle tillfredställa min vrede.

Om nätterna, när jag inte kan sova, ligger jag ofta och funderar på vad jag ska ta mig till med Maja. Hur jag ska radera henne från mitt och Agnes liv. Jag brukar också se de där kriminalserierna som går på tv under kvällarna och varje gång hustrun mördar maken för att han har varit otrogen, eller tvärt om, förstår jag precis. Förstår jag in i minsta detalj.

En måndag kommer jag satt stiga upp från fönstersmygen. Ingen kommer att märka något.  Kameran kommer fortfarande att blixtra till på samma sätt som vanligt.

Jag går in i köket och hämtar den grövsta kniv jag kan hitta i lådan. Håller den hårt i min högra hand samtidigt som jag låter den vänstra handens fingrar försiktigt smeka längs eggen.

Så smyger jag tillbaka till vardagsrummet med mitt vapen dolt bakom ryggen. Kameran blixtrar fortfarande och skapar en närmast stroboskopliknande effekt.

När jag kommer lite för nära tittar Maja argt på mig från fåtöljen hon blivit placerad i. Agnes slutar fotografera och undrar om jag vill något.

Med händerna fortfarande bakom ryggen skakar jag på huvudet. Vad är det att bry sig om – att döda en kackerlacka?

Agnes fortsätter fotografera och jag tar några djupa andetag. Samlar mig.

Andas in 1, 2, andas ut 3, 4, andas in 1, 2, andas ut 3, 4…

Så drar jag fram kniven från där jag dolt den, bakom ryggen, och kastar mig mot Maja så som ett lejon överfaller en gasell.

Fåtöljen välter och vi ramlar ner på golvet.

Jag hugger henne hårt och skrattar kallt när jag hör ljudet av hennes smärtfyllda skrik.

Hugger henne i hennes trumskinnshud. Hugger i hennes tefatsögon.

Hugger i hennes vakuumfyllda bröstkorg och njuter av ljudet när den fylls med blod. Njuter av doften av blod. Smaken av blod på mina läppar.

Järn.

Kärleken övervinner allt och Agnes räddas från Majas långa fingrar.

Men trots alla mina planer, all min ilska, sitter jag kvar i fönsterkarmen. Övar på att spela sten, trots ljuden inifrån sovrummet. Det enda jag behöver är att få andas Agnes luft.

Vara skugga av hennes skugga.