Det hela hände på en tisdag. Litteraturvetenskapliga institutionens korridorer var alla fyllda av människor på väg till och från lektioner och föreläsningar.

    Då kom en man gåendes baklänges ner för trapporna (vi skulle nog för enkelhetens skull faktiskt kunna kalla honom baklängesmannen). Baklängesmannen var mager och liten till växten med tunn hud och flygigt hår. I sina kupade händer höll han, som vi senare får reda på i berättelsen, en fjäril. Försiktigt höll han den.

    ”Ursäkta”, sa baklängesmannen medan han kryssade sig fram mellan elever och professorer, ”ursäkta, kan jag få komma förbi”.

    Trots sin ringa längd gick han med så bestämda steg att alla människor var snara att flytta på sig. Så snara att en städerska, som skurat golven, i all hast råkade glömma sin mopp vid det nedersta trappsteget. Baklängesmannen, som fortfarande gick baklänges, upptäckte naturligtvis inte detta. Det dröjde bara några få steg tills han snavade på moppskaftet.

    Som tur var, var fjärilens vingar var nog starka för att hålla dem båda upprätta och snart svävade baklängesmannen och fjärilen högt över allas huvuden. Högre och högre svävade de och som av en slump hade någon hade lämnat ett fönster öppet, genom vilket de flög ut.

Ibland kommer det vykort till institutionen, från Kairo eller Istanbul, alltid med fjärilar i motiven. Men sedan den dagen baklängesmannen flög iväg med fjärilen är det ingen som sett till honom igen.