På bokreal plockade jag upp en bok av Claude Izner (mest för den snygga framsidan). Den heter Mordet i Eiffeltornet och baksidan utlovar en spännande deckarhistoria under världsutställningen i Paris 1889. Det är nämligen så att en kvinna dör i Eiffeltornet (naturligtvis under mystiska omständigheter) och den unge, stilige bokhandlaren Victor Legris börjar nysta i det hela samtidigt som fler och fler mord sker. ”En historisk roman, perfekt helgläsning!”, tänkte jag.

 

Det är stundtals spännande och jag gillar att man får vara med så mycket på världsutställningen, men det som stör mig är att man ofta inte alls befinner sig i 1889. Titt som tätt är det någon som påtalar att van Gogh är missförstådd och kommer att få upprättelse senare, eller att byxor är ett framtida plagg för kvinnor. Dessutom har flera av karaktärerna en moral som snarare hör hemma på 2010-talet! Jag har svårt att köpa det, och noterar gång på gång att författarens åsikter och 2010-talets moral skiner igenom. Ska det vara historiskt så ska det inte bara handla om vilken mat de åt och hur de klädde sig, utan även om hur de upplevde världen. Tidsandan, gott folk, tidsandan!

 

Jag kan i och för sig inte gå i god för att ingen under 1800-talet uppskattade van Gogh eller tyckte att byxor skulle passa för kvinnor också. Men det är inte det som det handlar om. Jag vill ha illusionen av 1889! Jag vill ha både baksidorna och framsidorna och gärna i samma personer! Det ska inte bara vara så att antagonisterna är de konservativa och protagonisterna de innovativa nytänkarna.

 

Jag får visserligen lite av mina fördomar om 1800-talet besannade i protagonisten Victor Legris ganska konservativa kvinnosyn och oförmåga att uppskatta framtida berömda konstnärer, men egentligen tycker jag att van Gogh och byxor kan undvikas att nämnas. Det har ingenting med handlingen att göra ändå och det framhäver bara författarens oförmåga att skriva utifrån en annan situation än den egna.

 

Så här ser omslaget ut när jag fotar med min webcam (grym upplösning):

 

S drog in lukten genom sina näsborrar: torr och stickande. Som av någon kemikalie. Att en människa kunde lukta så. Han såg konstig ut också. Vassa kanter och taggigt hår. Axlarna och armbågarna verkade hota med att riva sönder klädernas tyg när som helst. Stramt tyg.

    Hissen var på väg upp till fjärde våningen. Den luktade också, men svagt. Ammoniak och gammal öl. Maskineriet tog tid på sig och stönade högt, dränkte hennes andetag. När hissen äntligen stannade lät hon honom gå av först. Hans stumma gång i den smala korridorens ljusrörsljus. Mekanisk. Som om han bestod av proteser.

    ”Här är det”, sa han och höll upp en dörr. Långa fingrar; långa, välmanikyrerade naglar. S kilade kvickt förbi honom, orolig för att skära sig på de utstickande armbågarna.

 

När hon kom in i lägenheten bländades hon av vitheten. Det stora fönstret, ordningen. Och så den där lukten igen, stickande och nästan fnasigt torr. Kanske aceton.

    Som för att kompensera för sin egen kantighet, var nästan allt i hans rum mjukt och runt. Madrasserat. Sängen var rund. S satte sig och upptäckte att lakanen var stela av stärkelse: hans stelhet. Han satte sig bredvid henne, längst ut på kanten. Det svarta håret och kläderna kliade i hennes ögon. Retade som en fluga på tv-skärmen. Störde det vita.

    Han tog fram ett kuvert ur innerfickan. Rundade hörn, klorblekt. Det var tunt, höga valörer. Han sa inget, lade det bara på sängbordet. Fingrarna klickandes mot ytan. Runt och blankt. Lukten som åter fick liv med rörelsen.

    Hennes tur att ta upp kuvertet. Papper av fin kvalité, släta sedlar inuti; lukten inuti. Markerade att det var hans pengar. Nu hennes, men fortfarande med hans lukt. S lade tillbaka kuvertet på bordet. Vitt mot vitt. Så hans svärta och han närmade sig henne.

    Läpparna var mjuka, kyssen hård. Skavande. Han klädde av sig med endast några få rörelser, klädde sedan av S. Hon skakade av köld. Inte heller blev hon varm av smärtan när han låg ovanpå henne. Hårda höftben som skar i huden. Revben som obarmhärtigt skrapade mot hennes kropp. Stickande hår mot ljumskarna.

    Hon försökte slappna av. Djupa andetag för att motverka den gnagande värken. Blicken flög iväg, betraktade allt ovanifrån. Hans trettiotre ryggkotor som pressade sig ut ur huden. Den spända sätesmuskulaturen. Det svettlösa. Hennes nästan helt dolda figur; nästan samma färg som lakanen.

    Det kändes som en evighets evighet. Smärtan och lukten. Hon kunde inte längre skilja dem åt. Det hade knappt gått tio minuter när han torkade bort sperman från hennes mage. Sedan försvann han in bakom en dörr och en kran började spola.

    Försiktigt förde S händerna mot underlivet. Ömmandet. Det bultade och svällde. Lakanets strävhet sved mot ryggen. Fingrarna mot näsan, de luktade som honom. Men var det verkligen aceton?

 

Kranen tystnade. S väntade på att han skulle komma ut. Visste inte riktigt varför. Kände att hon behövde hans tillåtelse att gå. Från sin väska tog hon fram ett paket cigaretter, tände en. Röken var doftlös.

    Det började skymma. Hon borde verkligen gå nu, men han kom inte ut från badrummet. Skulle hon ropa? Nej. Det var ett stumt rum. Istället reste hon sig från sängen. Gick fram till badrumsdörren. Knackade. Knackade igen.

    När ingen öppnade tryckte S ner handtaget och gick in. Tomt. Fönstret stod öppet och kall luft blåste in. Rufsade om i hennes hår. Hon stängde det. Sedan ställde hon sig framför spegeln. Det såg ut som om hon hade ätit blåbär. Blåmärsmärken från hans kyssar. Hon testade att le. Läppen sprack och en tunn strimma blod rann längs hakan.

    På axlarna skavsår, märken efter hans händer. S öppnade badrumsskåpet i jakt på salva. Det var tomt så när som på en smal glasflaska utan etikett. Hon tog av korken. Luktade. Torrt och stickande; som aceton. Fast inte riktigt. Hon lät några droppar falla på sina fingrar. Gned dem sedan bakom öronen, över de såriga ljumskarna, de blå läpparna.

    Hon väntade fortfarande på honom. Kroppen kändes vass.

Jag har länkat till dem tidigare (de har tydligen en Facebooksida också).

I veckan åkte jag och Carro till Stockholm för att gå på museum och promenera en massa i snömodden. På tåget passade jag på att läsa större delen av Vägen av Cormac McCarthy, och dagen efter läste jag klart den. Det är en postapokalyptisk historia som handlar om en pappa och en son i USA som försöker ta sig söder ut efter Den Stora Katastrofen. Vägen dit kantas av banditer, kannibaler, kyla och svält; över allt hotar faran. I detta askfyllda dysterhetsland med bara två kulor kvar i revolvern måste de göra sitt yttersta för att överleva.

När jag började läsa Vägen kändes det mest som om jag hamnat i en Hollywoodfilm med Bruce Willis eller typ John Cusack. Eller bara någon annan amerikan som har lite actionhjälte/reko kille över sig, välj själv. Jag tänkte att boken handlade om en tuff kille som har ett stort fluffigt hjärta som bankar för sin son och att han kommer att beskydda honom och de kommer hitta lyckan etc. Men efter att ha kommit till den sista sidan var jag positivt överraskad. Min inledande bild stämde inte alls! Romanen och karaktärerna visade sig vara mycket mer komplexa och slutet lämnade en klurig liten funderare efter sig.

McCarthy lyckas skapa en riktigt spännande roman där karaktärerna är tydligt goda eller onda, men samtidigt så fulla av gråskalor att man betvivlar att de är varken eller. Texten är uppbyggd av korta stycken som skapar en slags ögonblickseffekt och hela tiden har man ett sug efter att få veta mer. Här är det endast den mest nödvändiga informationen som läcks.

Vad var det för katastrof? Vilka är mannen och pojken? Vad har hänt med pojkens mamma? Kommer de att ta sig till södern? Kommer de överhuvudtaget att överleva?

Sedan en tid tillbaka
har jag slutat öppna
dina brev

 

vill inte veta
hur du har det
(där borta)
vad du ätit till lunch
(där borta)

 

men jag sparar
poststämplarna

 

märker ut på kartan
ovanför köksbordet
hur du rör dig
i en cirkel
runt mig

Öppnar upp
alla fönster
för att släppa in
vintersångerna

 

Feberfrossa
rosiga kinder
kalsvettiga lakan
februari månad

Inför årets bokrea släpper Bonniers två stycken bokboxar i deras Reprisserie ("klassiker i nytt format"). Den ena boxen innehåller uppväxtklassiker och den andra äventyrsklassiker (Alice i underlandet, Den hemliga trädgården, Robinson Crusoe, Skattkammarön etc.). De har dessutom fått supersnygga omslagsillustrationer av Lina Bodén och Robert Wallmark. Bara de snygga ytorna är nog för att jag ska vilja ha båda, att det sedan är bra litteratur gör inte saken sämre.

Det är besvärligt när man har i skolarbete att man ska läsa, men man istället har en hjärna som just då kommer på en superbra idé till en text. Risken med att inte skriva ner idén är att man kan förlora all inspiration som man precis fått, men om man ägnar hela dagen åt att skriva ner den blir det istället en massa extraarbete med skoluppgifterna dagen efter.

 

Inspiration är en sådan typiskt lurig figur som bara kommer och går som den vill. Det bästa man kan göra är att skapa förutsättningar för att den ska komma, men även om man inte gjort det är det bara att omfamna den när den väl kommer på besök. Just den här gången blev jag så himla glad när inspirationen kom! För det är ett projekt som jag har haft mycket tankar kring men inte riktigt fått någon ingång till.

 

Ofta är det så att mina texter blir allra bäst när de bara kommer till mig. Sätter jag mig ner och bestämmer att nu ska jag skriva något, så blir det nästan alltid krystat. Ofta blir det för invecklat och jag ser inte bilderna tydligt framför mig. Kommer idén däremot "från tomma luften" så har jag känslan och bilderna i mig direkt när jag börjar skriva.

 

Jag tror ändå att de där stunderna med dåliga, framkrystade texter behövs. De blir liksom förgrundsarbetet från vilket de bra texterna föds. De dåliga texterna gör att man får se just vad det är som inte funkar och att man får öva sig på att skriva. De bra texterna kommer inte nog ofta för att det enbart ska räcka med att man skriver då, dessutom försvinner fantasin om man inte använder sig av den ofta.

 

Kanske att det blir riktigt bra nu, när fantasin och inspirationen bara kom av sig själv. Men nu får jag ta och sluta skriva här och fortsätta med textidén istället!

 

Personer

 

A och B, båda i trettioårsåldern (sambos)

 

 

Scenen

Ett vardagsrum med en liten matta, och en soffa som vetter mot publiken.

 

Första, sista och enda akten

(A sitter i soffan och tittar intensivt ut mot publiken, där en föreställd TV visar sporten. B kommer in med en tom ICA-kasse i vardera handen, men som om de var fulla, ställer sedan ner kassarna.)

A Var har du varit, älskling? Har du chipsen?

B Jag skulle köpa dem, men så var det en av hundarna som stod i vägen…

A Gumman, jag bad ju dig bara om en enda sak… Hur ska jag nu kunna se på matchen utan chips?

B Jag har köpt popcorn?

A Aja, det finns ju öl i alla fall, kom och sätt dig här med mig så ska jag gå och hämta lite åt oss.

B Jag har hällt ut all öl…

A Men va fan har du gjort det för? Nu får du faktiskt förklara dig!

B Det var hundarna! De tittade på mig och de slutade inte titta på mig och tillslut så var jag bara tvungen att hälla ut den där ölen.

A Vilka hundar?

B Men ser du inte? De är ju över allt, titta där!

A Var är det jag ska titta?

B Men där! (Pekar)

A Det enda jag ser är mattan! Nu tycker jag att vi slutar med det här, det håller på att bli alldeles för på riktigt. (Paus) Det gör ingenting det där med ölen och chipsen, nu sätter vi oss ner och kollar på matchen.

B Den sitter ju på mattan! En alldeles enorm mastiff med mörka ögon och tänder som bara skriker efter att få bita i någon arm eller något ben och-

A (går, under tiden B pratar, och ställer sig på mattan; stampar överdrivet med fötterna några gånger) Se! Det finns ingenting här.

B Men varför lever du om sådär och retar upp dem?

A Det finns inga ”dem”!

B Men de är ju tre stycken av dem som står runt omkring dig!

A Sluta nu!

B Oj, oj, oj; nu nosar en på din hand!

A (drar åt sig sin hand) Varför måste du hålla på och larva dig såhär med elaka skämt?

B Men de står ju här! Varför tror du mig inte?

A De enda hundarna här är de som sitter i publiken, och de är så lika människor att jag fortfarande inte förstår varför du skulle se hundar överallt!

B Du kan vara så jävla elak ibland. (Går åt det håll hon först kom in på scenen ifrån).

A Men var ska du gå? Kom tillbaka, jag menade ju inte så! (Springer efter och tar tag i B:s arm.) Kom nu så sätter vi oss och ser på matchen.

 

(De båda sätter sig i soffan, A med armen om B och B med sitt huvud lutat mot A:s bröst).

A (rycker till) Vad var det där?

 

B Vaddå?

A Äh, det var säkert bara någon fjäder i soffan eller nå… (rycker till igen) Men, va fan…!

B Det är bara hundarna, vännen, de slår svansarna mot soffan.

A Nej, det kan inte vara hundarna, för de FINNS INTE! Men det ljud jag hör, det finns!

B Hur kan du vara så säker på det?

A Kan du inte bara sluta tjata om de där jävla hundarna!

B Men förstår du inte att jag knappt kan göra någonting alls på grund av dem! Det tog fyra timmar att handla bara för att det över allt var stora schäfrar och bulldogs som blockerade gångarna och vaktade hyllorna.

A Du inbillar dig bara, du är sjuk och behöver hjälp! Ingen normal människa ser hundar överallt!

B Varför hör du dem då?

A Jag hör dem inte alls, det är säkert bara rören som knäpper.

B Det finns inga rör i den här scenografin!

A Var ingen viktigpetter nu. (Paus.) Lyckades du handla något bröd då? Jag är utsvulten.

B Ja, jag går och hämtar det ur kassen. (Går bort till kassarna och börjar leta igenom dem.) Påsarna är tomma.

A Så hundarna har ätit upp allt? Precis som det är dem som sitter på mattan och slår med svansarna mot soffan.

B Ja, så måste det vara.

A Älskling, jag klarar faktiskt inte av det här, det har gått alldeles för–

(A tystnar, sjunker ner på golvet och slår händerna för pannan, B går fram till A och sätter sig ner bredvid.)

B (stryker A över håret) Det är okej, vi kan köpa ny mat, Kvantum har öppen till elva.

A Det står en hund framför mig, den tittar på mig!

B Det där är bara en liten hund, de är inte lika farliga, men du får nog passa dig för den där borta i hörnet…

A (tittar mot hörnet) Jag tror att jag vill gå här ifrån nu.

B Och lämna publiken ensam med alla hundarna? Nej, jag tror vi får sitta kvar tills ridån gått ner.

 

(A och B kramar om varandra samtidigt som de har blickarna fästa mot hörnet där den farligare hunden befinner sig.)

RIDÅ.

 

Foto: Sven-Olov Roos

Jag är otroligt förväntansfull!

Idag ska teatereleverna på min folkhögskola sätta upp En pjäs utan hundar, som jag har skrivit. Förhoppningsvis kommer jag att kunna lägga upp både manus och bilder i eftermiddag imorgon!

Det var solljusglimtarna genom persiennerna som väckte pojken och han gnuggade sig noga i ögonen innan han satte sig upp i sängen. Små damkorn dansade i solljuset och han tyckte att det var både vackert och lite tråkigt. Så fick han ett litet leende på läpparna. Tyst böjde han sig ner och tittade under sängen. Lådan låg kvar där han hade ställt den igår och försiktigt drog han fram den, tog av locket och tittade inuti.

    Där låg kråkan som en blänkande klump med en hård svart näbb och matta ögon som inte såg någonting. Men ändå tittade de, och tittade så att pojken nästan blev nervös och inte kunde stirra för länge på den.

    Han hade upptäckt den igår. Den hade legat i snön när han gick hem från fritids och fastän fröknarna sagt att man inte fick röra i fåglar hade han tänkt att det kunde ju inte vara så farligt. Den var så vacker och snön rumt omkring så vit och ren. I ryggsäcken hade han bara haft sin kontaktbok och sitt pennskrin och några Gogo’s i en plastpåse, så kråkan rymdes utan problem. Han bar den på ryggen hela vägen hem till lägenheten.

    När han kom hem var mamma fortfarande på jobbet. Han stökade om i garderoberna för att hitta en bra kartong, så att kråkan kunde få ett hem. Tillslut hittade han en blank skolåda i rött som fick det att kittlas i ögonen. Han bäddade i den med ett par långkalsonger. En gång hade han gömt dem under sängen för att han råkat kissa på sig i dem. De var torra nu och luktade inte så illa som de gjort när de var blöta. Dessutom var de gröna och det såg så fint ut tillsammans med de blanka grå-svarta fjädrarna.

    Det fortfarande lite kiss om lådan. Men under natten hade kråkan börjat lukta mer än vad långkalsongerna gjorde och det var en frän lukt som pillade sig in i pojkens näsborrar. Han hade funderat hela kvällen igår på vad kråkan skulle heta. Mamman hade lagt pannan i veck och undrat varför han var så trög. Tillslut hade han bestämt att kråkan helt enkelt skulle få heta Kråkan och nu, när han tittade på den mörka kroppen, var han nöjd med sitt namnval.

    ”Kom Kråkan”, sa han och lyfte upp kartongen samtidig som han reste sig från sängen, ”kom så ska vi äta frukost”.

 

Pojken öppnade sin sovrumsdörr precis så mycket att den inte skulle komma till det stället där den knarrade, sedan trippade han på tå genom korridoren. Hanställde Kråkan och kartongen på matbordet innan han omvägade sig förbi toaletten. När pojken kom tillbaka till köket väntade Kråkan på honom. Han log när han tänkte på att den gjorde det. Väntade på honom.

    ”Jag vet inte hur kråkor kissar”, sa han medan han drog i handtaget till kylen som inte gärna ville öppna sig, ”men om du kissar på ringen får du torka upp noga efter dig för annars kan den som kommer efter få kiss på låren och då börjar det klia”.

    Den gröna mjölken och hallonsylten stod bredvid varandra i en av hyllorna i dörren och han plockade fram dem till bordet. Så ställde dem där, innan han drog fram stolen till bänken för att kunna klättra upp så att han kunde hämta ner kalaspuffarna från hyllan. Det var smutsigt på bänken och fullt av flaskor och burkar. Mammas kompisar hade säkert varit där medan pojken sov. Det luktade illa från diskhon också, men allt skulle städas bort till på söndag. Då skulle mormor komma och hälsa på.

    Sockret klibbade på tänderna medan pojken åt och han var så hungrig att han slukade allt i en väldig fart. Samtidigt pratade han med mat i munnen och berättade för Kråkan att mamma hade lovat honom att de skulle åka till Barnens Hus idag och titta på julklappar. Han önskade sig en Furbee.

    ”Fast”, sa han samtidigt som han tuggade på kalaspuffarna och sylten, ”nu när jag har hittat dig så vet jag inte om jag vill ha någon Furbee längre, och dessutom säger mamma att dom är skitdyra”.

    Med magen full plockade pojken bort frukosten och ställde allt där det skulle stå och låtsades glömma bort att borsta tänderna. Han hade tänkt att han skulle ta med sig Kråkan tillbaka till rummet, men den såg ut att ha det ganska så bra i köket. Han sa åt den att stanna där medan han gick och klädde på sig, så skulle de gå tillsammans sedan och se om det var några barn som lekte i lekparken.

 

När pojken skulle klä på sig låg det en serietidning i klädhögen och han satte sig i bara kalsongerna och strumporna på trasmattan och började bläddra i den. Den verkade spännande och han hade inte vetat om att han hade haft den. Egentligen var den kanske inte hans. När han var klar med den la han den under sängen. Sedan klädde han på sig sina jeans och en tröja och en t-shirt innan han gick tillbaka till köket för att hämta Kråkan. Kanske kunde de bygga en snögubbe om det var kramsnö.

    Fastän han tänkte på snögubben när han kom ut i korridoren bildades en liten rynka i pojkens panna. Han viste inte varför förrän han kom ut i köket. Mamma måste ha vaknat, för det luktade tjockt av spya i hela köket och det var brunt kräks på Kråkan i kartongen. Just som han skulle börja plocka undan kom mamman in i köket, men det märkte pojken inte förrän han kände smällen som hon siktat mot hans huvud, och det blev svårt att stå.

    ”Dumma ungjävel, vad fan drar du hem döda fåglar för”, fräste hon. Han sänkte huvudet och vågade inte titta på henne.

    ”Nu är det du som tar fanskapet och slänger det i sopnedkastet”, beordrade mamma, sedan gick hon och la sig i sängen och pojken kunde lyfta på huvudet igen.

Han tog disktrasan och blötte den och försökte göra Kråkan så ren som möjligt. Men det var svårt, för det hade runnit kräks över allt och på de gröna långkalsongerna också. Tillslut lyfte han upp Kråkan och lät den duscha i diskhon innan han torkade av den med kökshandduken.

    ”Nu är du ren och blank igen”, tröstade pojken viskande och tog den nytorkade Kråkan under armen och gick mot tamburen, ”vi ska gå ut och leka nu, och kanske finns det några andra barn i lekparken som leker också”.

Han säger att det är gott med kaffe latte,
säger det tills jag håller med.

 

Det är många gånger som han säger det,
att det är gott med kaffe latte,
och jag håller egentligen inte alls med honom,
men om jag inte låtsas som att jag gör det
så vet jag att han bara kommer att bli sur
och ställa till med en scen.

Så dricker jag min ljumma kaffe latte
och säger, även jag, att det är gott,
att det är gott med kaffe latte,
och han ger mig ett gillande leende,
men min kaffe latte får jag betala för själv.

Min kompis Carro lånade ut Jonas Karlssons (han skådespelaren) debutbok till mig. Den heter Det andra målet och består av flera noveller, som egentligen inte bara är noveller.

Det är en klurig bok, för alla noveller går på ett sätt in i varandra och man får klura lite på hur det hänger ihop. Något som tilltalar mig väldigt mycket. Mest handlar novellerna om män och om ensamhet. Män som väntar fast kompisen inte kommer, män som ljuger om att de har gjort mål på en korpmatch. Män som bor i nästan tomma lägenheter och terroriseras av sina grannar.

Det enda som stör mig lite är den sista novellen som gör någon slags ansats till att förklara de övriga novellerna. Jag behöver inte det, de andra texterna är så bra att jag känner att jag förstå det jag behöver förstå och gärna kan fortsätta fundera över det jag inte förstår.

Nu känner jag mig i alla fall sugen på att läsa Karlssons nästa novellsamling, Den perfekte vännen.

Efteråt, när de har legat med varandra, brukar de ligga i sängen och lyssna på Sveriges Radio P2. Han brukar berätta för henne att det här är Birgit Nilsson, hon är världens bästa operasångerska, och det här är Pavarotti; och den här operan är fantastisk – den heter Turandot.

    Efter ett tag började hon lära sig och medan hon låg där och lät fingrarna dansa bland hans brösthår sa hon att det här är Barberaren i Sevilla och det här är Jussi Björling.

 

Det fanns en vevgrammofon också, men den lyssnade de aldrig på. De sa ofta att de skulle lyssna på den, någon gång, men de gjorde det aldrig. Hon undrar om de någonsin kommer att lyssna på den.

Jag har skrivit ganska lite på sistone, det har varit så fullt upp med annat.

 

Förra helgen hade jag exempelvis tårtkalas, eftersom jag snart fyller år. Och i tisdags var jag i Stockholm för att träffa några aktivister och se vad som kan göras kring situationen i Uganda. (I Uganda är homosexualitet är strängt förbjudet och en HBTQ-aktivist mördades nyligen.) Vi ska försöka göra något, jag säger till om vad och när.

På skrivarkursen har vi också jobbat kring Afrika. Vi har läst Allt går sönder av Chinua Achebe (jag har bara läst halva än, hör av mig när jag har läst hela). Vi har läst artiklar kring västerländernas typiska porträttering av Afrika (som ett land, inte en kontinent; AIDS, svältande barn etc.) och nu har vi fått i skrivuppgift att inspireras av Afrika.

 

(Oj, vad många parenteser det blev i det här inlägget!)

 

I skrivarklassen på folkhögskolan har vi inlett en novellstafett. Den går till så att en eller två personer per vecka ger klassen en novell att läsa och sedan samtalar man om den. Och jag är först ut!

 

Jag visste på en gång att jag ville låta klassen läsa något av Judith Hermann, men jag visste inte vilken novell. Efter att ha bläddrat igenom Hermanns samling Sommarhus, senare hade jag fortfarande inte någon aning om vad jag skulle välja. Nästan allt Hermann skriver är superbra.

 

Tillsist valde jag att låta klassen läsa titelnovellen från samlingen. Det var den första novell jag läste av Hermann och det var den som sedan fick mig att köpa hela boken.

 

Novellsamlingen är fylld av episoder ur olika människors liv. Episoder som nästan alltid är lite skruvade. Inte skruvade så att de blir fantastiska, utan snarare så att de bli sådär otroliga som det verkliga livet kan vara. Någonting som känns oerhört häftigt.

 

Läs den, du med.

Det hela hände på en tisdag. Litteraturvetenskapliga institutionens korridorer var alla fyllda av människor på väg till och från lektioner och föreläsningar.

    Då kom en man gåendes baklänges ner för trapporna (vi skulle nog för enkelhetens skull faktiskt kunna kalla honom baklängesmannen). Baklängesmannen var mager och liten till växten med tunn hud och flygigt hår. I sina kupade händer höll han, som vi senare får reda på i berättelsen, en fjäril. Försiktigt höll han den.

    ”Ursäkta”, sa baklängesmannen medan han kryssade sig fram mellan elever och professorer, ”ursäkta, kan jag få komma förbi”.

    Trots sin ringa längd gick han med så bestämda steg att alla människor var snara att flytta på sig. Så snara att en städerska, som skurat golven, i all hast råkade glömma sin mopp vid det nedersta trappsteget. Baklängesmannen, som fortfarande gick baklänges, upptäckte naturligtvis inte detta. Det dröjde bara några få steg tills han snavade på moppskaftet.

    Som tur var, var fjärilens vingar var nog starka för att hålla dem båda upprätta och snart svävade baklängesmannen och fjärilen högt över allas huvuden. Högre och högre svävade de och som av en slump hade någon hade lämnat ett fönster öppet, genom vilket de flög ut.

 

Ibland kommer det vykort till institutionen, från Kairo eller Istanbul, alltid med fjärilar i motiven. Men sedan den dagen baklängesmannen flög iväg med fjärilen är det ingen som sett till honom igen.