Det var solljusglimtarna genom persiennerna som väckte pojken och han gnuggade sig noga i ögonen innan han satte sig upp i sängen. Små damkorn dansade i solljuset och han tyckte att det var både vackert och lite tråkigt. Så fick han ett litet leende på läpparna. Tyst böjde han sig ner och tittade under sängen. Lådan låg kvar där han hade ställt den igår och försiktigt drog han fram den, tog av locket och tittade inuti.

    Där låg kråkan som en blänkande klump med en hård svart näbb och matta ögon som inte såg någonting. Men ändå tittade de, och tittade så att pojken nästan blev nervös och inte kunde stirra för länge på den.

    Han hade upptäckt den igår. Den hade legat i snön när han gick hem från fritids och fastän fröknarna sagt att man inte fick röra i fåglar hade han tänkt att det kunde ju inte vara så farligt. Den var så vacker och snön rumt omkring så vit och ren. I ryggsäcken hade han bara haft sin kontaktbok och sitt pennskrin och några Gogo’s i en plastpåse, så kråkan rymdes utan problem. Han bar den på ryggen hela vägen hem till lägenheten.

    När han kom hem var mamma fortfarande på jobbet. Han stökade om i garderoberna för att hitta en bra kartong, så att kråkan kunde få ett hem. Tillslut hittade han en blank skolåda i rött som fick det att kittlas i ögonen. Han bäddade i den med ett par långkalsonger. En gång hade han gömt dem under sängen för att han råkat kissa på sig i dem. De var torra nu och luktade inte så illa som de gjort när de var blöta. Dessutom var de gröna och det såg så fint ut tillsammans med de blanka grå-svarta fjädrarna.

    Det fortfarande lite kiss om lådan. Men under natten hade kråkan börjat lukta mer än vad långkalsongerna gjorde och det var en frän lukt som pillade sig in i pojkens näsborrar. Han hade funderat hela kvällen igår på vad kråkan skulle heta. Mamman hade lagt pannan i veck och undrat varför han var så trög. Tillslut hade han bestämt att kråkan helt enkelt skulle få heta Kråkan och nu, när han tittade på den mörka kroppen, var han nöjd med sitt namnval.

    ”Kom Kråkan”, sa han och lyfte upp kartongen samtidig som han reste sig från sängen, ”kom så ska vi äta frukost”.

Pojken öppnade sin sovrumsdörr precis så mycket att den inte skulle komma till det stället där den knarrade, sedan trippade han på tå genom korridoren. Hanställde Kråkan och kartongen på matbordet innan han omvägade sig förbi toaletten. När pojken kom tillbaka till köket väntade Kråkan på honom. Han log när han tänkte på att den gjorde det. Väntade på honom.

    ”Jag vet inte hur kråkor kissar”, sa han medan han drog i handtaget till kylen som inte gärna ville öppna sig, ”men om du kissar på ringen får du torka upp noga efter dig för annars kan den som kommer efter få kiss på låren och då börjar det klia”.

    Den gröna mjölken och hallonsylten stod bredvid varandra i en av hyllorna i dörren och han plockade fram dem till bordet. Så ställde dem där, innan han drog fram stolen till bänken för att kunna klättra upp så att han kunde hämta ner kalaspuffarna från hyllan. Det var smutsigt på bänken och fullt av flaskor och burkar. Mammas kompisar hade säkert varit där medan pojken sov. Det luktade illa från diskhon också, men allt skulle städas bort till på söndag. Då skulle mormor komma och hälsa på.

    Sockret klibbade på tänderna medan pojken åt och han var så hungrig att han slukade allt i en väldig fart. Samtidigt pratade han med mat i munnen och berättade för Kråkan att mamma hade lovat honom att de skulle åka till Barnens Hus idag och titta på julklappar. Han önskade sig en Furbee.

    ”Fast”, sa han samtidigt som han tuggade på kalaspuffarna och sylten, ”nu när jag har hittat dig så vet jag inte om jag vill ha någon Furbee längre, och dessutom säger mamma att dom är skitdyra”.

    Med magen full plockade pojken bort frukosten och ställde allt där det skulle stå och låtsades glömma bort att borsta tänderna. Han hade tänkt att han skulle ta med sig Kråkan tillbaka till rummet, men den såg ut att ha det ganska så bra i köket. Han sa åt den att stanna där medan han gick och klädde på sig, så skulle de gå tillsammans sedan och se om det var några barn som lekte i lekparken.

När pojken skulle klä på sig låg det en serietidning i klädhögen och han satte sig i bara kalsongerna och strumporna på trasmattan och började bläddra i den. Den verkade spännande och han hade inte vetat om att han hade haft den. Egentligen var den kanske inte hans. När han var klar med den la han den under sängen. Sedan klädde han på sig sina jeans och en tröja och en t-shirt innan han gick tillbaka till köket för att hämta Kråkan. Kanske kunde de bygga en snögubbe om det var kramsnö.

    Fastän han tänkte på snögubben när han kom ut i korridoren bildades en liten rynka i pojkens panna. Han viste inte varför förrän han kom ut i köket. Mamma måste ha vaknat, för det luktade tjockt av spya i hela köket och det var brunt kräks på Kråkan i kartongen. Just som han skulle börja plocka undan kom mamman in i köket, men det märkte pojken inte förrän han kände smällen som hon siktat mot hans huvud, och det blev svårt att stå.

    ”Dumma ungjävel, vad fan drar du hem döda fåglar för”, fräste hon. Han sänkte huvudet och vågade inte titta på henne.

    ”Nu är det du som tar fanskapet och slänger det i sopnedkastet”, beordrade mamma, sedan gick hon och la sig i sängen och pojken kunde lyfta på huvudet igen.

Han tog disktrasan och blötte den och försökte göra Kråkan så ren som möjligt. Men det var svårt, för det hade runnit kräks över allt och på de gröna långkalsongerna också. Tillslut lyfte han upp Kråkan och lät den duscha i diskhon innan han torkade av den med kökshandduken.

    ”Nu är du ren och blank igen”, tröstade pojken viskande och tog den nytorkade Kråkan under armen och gick mot tamburen, ”vi ska gå ut och leka nu, och kanske finns det några andra barn i lekparken som leker också”.