Allt är lugnt, är fridfullt…

De havsblå gardinlängderna

Ruskas inte längre av vårvindarna

Utan böljar mjukt i sommarbrisen

Allt är lugnt, är fridfullt…

Inga knoppar hetsas att brista

Det är friska syrener och förgätmigej

Som ståtligt vilar mot vasens kant

Allt är lugnt, är fridfullt…

Alla beslut som behövts fattats

Har stötts och blötts, har tagits

Alla dörrar som behövts reglats

har låsts.

Allt är lugnt, är fridfullt…

Så faller spegeln från väggen
Och spricker i sju stora skärvor
För hösten är för oundviklig

Jag andas in din doft: söt parfym och läppstift, håller luften inne tills jag blir yr för att sedan andas ut. Jag älskar doften av läppstift och kan inte tänka mig att det finns någon annan doft som är så feminin som doften av ett riktigt dyrt och fint förpackat läppstift. Den doften, doften av läppstift, var den första jag kände när vi först träffades. Den steg direkt upp i mina näsborrar och färdades med blodet rakt in i hjärtat som med varje slag skickade den vidare ut i alla tusentals vener och kapillärer, berusade mig. Självklart så följde jag dig efter den dagen.

Du ler mot mig, inte mycket, det är bara en av dina mungipor som drar lätt uppåt. Det är snö utomhus och vi sitter inne i din mormors vinterträdgård bland apelsiner och orkidéer. Det enda som hörs är klirret från våra kaffekoppar och din kusin, Frans, som harklar sig högljutt inne i biblioteket. Jag misstänker att han vill bli författare, sitta med fingertoppar som blånat av för mycket bläck och se sådär mystisk och härjad ut. För det är väl så författare ser ut, antar jag… Egentligen bryr jag mig inte så mycket om Frans, har är en sådan där som tror att han är märkvärdig och speciell, en som inte förstår att vi alla är likadana när det kommer till kritan. Jag vet att du inte tycker om när jag säger sådant om honom, men ibland kan jag bara inte låta bli.

Du tar två teskedar socker i ditt kaffe och rör om fem gånger medsols innan du låter den beska drycken vidröra dina mjuka läppar. De sluter sig försiktigt om koppens kant medan vätskan skickar fuktiga röksignaler till din näsa.

Du säger inte näsa med ett sådant där tydligt ä som jag gör. Du säger det med ett litet leende så att tungans ä omformas till ett e och man ser dina vita tänder, sedan skrattar vi åt våra obetydliga skillnader som ändå blir så påtagliga. Vi är båda fulla av skillnader, små skillnader, obetydliga skillnader och jättestora skillnader som trots sin påträngdhet ändå inte förändrar hur våra själar är utformade att passa varandra som pusselbitar. Två små pusselbitar i ett pussel på sex miljarder: en fräknig med stora röda lockar och en skäggig med gråsprängt hår.

Dina gröna ögon fångar in mina blå och leder dem sedan ner mot ditt smala finger som pekar på en dåsig fjäril borta vid blåregnet som ihärdigt klättrar upp för en vitmålad spaljé. Jag förstår inte hur din mormor planerade sin trädgård, det verkar inte finnas någon struktur eller tanke bakom det hela. Du svarar att det är det som är meningen.

Du har alltid svar på mina tankar och funderingar, står aldrig utan ord och är inte rädd för att fylla mig med bokstäver då jag är vilse. Ibland känns det som om det är du som är trädgården här inne, så full av liv, så sprudlande, medan jag är den frusna, vita vintern utanför som avundsjukt blickar in.

Du är perfekt ända ut i de omsorgsfullt målade fingerspetsarna, från din spetskantade kjolfåll och dina späda fötter upp till den smala midjan och de fylliga brösten vidare till de fint mejslade nyckelbenen och det nyfikna ansiktet. Alla dina gester och grimaser är så livliga och uttrycksfulla, som om hela din kropp håller på att spricka av iver för att visa vad du har att berätta. Din röst är så melodisk, reser sig försiktigt upp och ner, skyndar sig på då du är upphetsad över något och spricker upp i ett skratt då du är lycklig. Likt solrosorna närmast fönstret sträcker du stolt på dig, alltid mot ljuset, och skiner så starkt.

Du ler illmarigt då Frans kommer in med en irriterad min, någon har ritat stora grisar i bläck på alla sidor i hans skrivhäfte och nu vill han veta vem. Fastän det var länge sen du blev vuxen har du fortfarande kvar barnsligheten inom dig och den tar sig i uttryck i de löjligaste av former. Innerst inne är du nog fortfarande sexton år och okysst, även om du har en hundraårings själ. Kroppen velar mitt emellan, försöker hålla kvar vi äppelkinderna men ger samtidigt vika för skrattrynkorna. Gräver små gropar i dina lår, men håller fortfarande glöden i dina ögon vid liv. Varken groparna eller rynkorna stör mig, de är endast små myggbett som visar på hur pass perfekt du annars är.

Du reser dig upp och går iväg för att hjälpa Frans att hitta ett nytt skrivhäfte, för ingen är sämre på att leta än Frans. Jag sitter kvar i den hårda korgstolen, omgiven av ständigt växande djungel som bildar en ram runt det vinterlandskap som härjar utanför. Snöflingorna dansar valts på valts snubblandes emot fönstret för att sedan falla i dvala på den mjuka marken. En kal björk böjer sig aktningsfullt mot kylan och jag kan inte göra annat än att känna sympati med den. Björken är jag och solrosen är du, men för oss existerar inte glaset emellan; där andra slagit sig blodiga för att ta sig igenom omfamnar vi varandra mjukt och hårt på samma gång och jag vet att om vi släpper taget kommer vi alltid att hitta tillbaka till varandra, för i ett pussel på sex miljarder passar vi perfekt.