Det är en riktigt god rabarbersaft

det tycker framförallt myrorna

och det blir riktigt besvärligt för barnet

för det finns fler som vill smaka

getingarna svärmar som stora moln

och borta vid björken surrar en kvinna

 

Det är en rätt så vanlig kvinna

hon är törstig, men har ingen egen saft

Himlen är helt fri från mörka moln

hon har bara blicken full av myror

när hon ber snällt om att få smaka

och kommer gåendes fram till barnet

 

”Vad är du för ett blygt barn?

Som om du aldrig förut sett en kvinna

som om du aldrig förut låtit någon smaka

Det är ju bara lite rabarbersaft

den är ändå redan full av myror”

…och getingarna surrar hotfullt i sitt moln

 

Bäst att räcka över glaset innan molnet

helt skymmer all sikt för barnet

blicken blir så förvirrad av alla myror

de kryllar överallt och mest i blicken på kvinnan

Några flyter halvt döda i den rosa saften

hur kan hon ens tänka sig att vilja smaka?

 

Men kvinnan säger att hon verkligen vill smaka

att sedan kan hon jaga bort insektsmolnet

Hon vill bara ha en liten klunk av saften

– det är väl inte för mycket begärt av barnet?

Hon säger att hon är en snäll kvinna

men hennes blick kryllar av myror

 

Fingrarna är försiktiga när de plockar en myra

från glasets kant innan hon smakar

hon beter sig så som en helt vanlig kvinna

ändå börjar himlen grumlas av tjocka moln

och det tunna klänningstyget på barnet

blir alldeles blött när kvinnan spiller saften

 

Kvinnan skrattar högt åt de våta molnen

hon dricker alla döda myror när hon smakar

när hon dricker saften från barnet

 

På lördag är det "uppvisning" på fölkhögskolan där jag går. Portarna slås upp för omvärlden och eleverna uppträder och visar upp. Själv ska jag läsa en novell och guida slottsturer utklädd till en medeltida slottsfru. Fun, fun, fun!

(Därför blir det lite mindre skrivande och mer pysslande för att pimpa klassrummet och skapa en härlig atmosfär. Allt måste vara polerat och dammat till den 14:e!)

Ljungen brinner

brinner rosalila

bruna stammar

 

så sega

att det är svårt att

plocka

utan att få

sår på fingrarna

och hela

 

rotsystemet i

näven

Skägglavarna

hänger på döda

grenar

 

Hänger i stora grågröna

tunna sjok

 

doftar skog och död

 

Smeker

strävt kinden

kittlar

så som skägg

Tös i koma och snälla, snälla låt honom bara kyssa henne! Låt honom bara få komma lite närmre, låt honom bara känna, låt honom bara. Låt honom snälla, snälla, ja, låt honom bara lite till. Åh, snälla! Åh, gud! Åh, ja!

 

Låt honom bara vila lite i hennes kalla famn,

 

snälla,

 

låt henne inte vakna än.

 

Han lovar att han inte ska

kyssa

hennes röda

 

läppar.

Sofie vaknar av ett blixtnedslag.

    Strupen känns torr och huden svettig, hon reser på sig och går bort till kokvrån. Rummet är fyllt av skuggor, när åskan lyser upp det så dansar de. Från ett av skåpen tar hon fram ett glas och låter kranen fyllda det till bredden med vatten. När hon dricker rinner en droppe ner för hakan och halsen. Strupen känns bättre nu. Utanför öser regnet ner och vinden ruskar i träden så löven får kämpa hårt för att hålla sig kvar. Hon fastnar framför fönstret och låter blicken lunka över innergården; förutom träden och regnet är allt stilla. Gungorna kanske gungar lite i vinden och sanden hoppar lite av regndropparna. Nej, det är inte av regndropparna.

    Ljuslyktorna på innergården är trasiga sedan ett ungdomsgäng slog sönder dem och Sofie får kisa ordentligt för att kunna se. Det är något som krafsar sig ut ur lekplatsens sandlåda, undan för undan kastas sanden åt sidan och snart ser hon någonting sticka upp. Tidigare i veckan pratade Sebastian om att han sett en grävling när han cyklade hem från krogen förra helgen, men Sofie hade aldrig trott att de skulle komma en framgrävandes på hennes innergård. Tassarna ser enorma ut. Hon lutar sig närmare rutan och kisar lite till för att kunna se huvudet ordentligt när det dyker upp, men det är någonting som inte stämmer…

    Glaset åker i golvet och slås i bitar. Hon blundar och tittar ut mot lekplatsen igen, men då kommer nästa blixt och när gården lyses upp är den tom på liv. Det mesta av sanden i sandlådan ligger utspridd på gräsmattan, men kvinnan vars huvud Sofie såg dyka upp är helt försvunnen. Hon går och tar fram ett nytt glas, nytt vatten. Sedan går hon tillbaka till fönstret, kisar ut mot lekplatsen. Det är mörkt igen, men fortfarande folktomt. Antagligen var det bara en synvilla som träden och lekparksutrustningen skapade. Troligtvis var det bara den där grävlingen som Sebastian berättade om. Hon inser att han fryser och går tillbaka till sängen.

Jag har fortfarande inte läst ut Båten. Det är så jobbigt när det blir så, och det blir så ganska ofta. Att jag börjar läsa en bok och tycker att den är bra, men det är så mycket annat som jag måste göra att jag en dag bara lägger ifrån mig boken och sedan inte kommer mig för att läsa den igen.

Det är tråkigt, för slutet är ju så ofta så viktigt. Varje gång jag gör såhär känner jag att jag missar något, men det räcker tydligen inte som motivation.

Jag läser Sarah Waters The Little Stranger nu också. För något år sedan läste jag halva den och lade sedan ifrån mig den. Nu har jag börjat om från början och jag hoppas hoppas att jag inte kommer att lägga ifrån mig den igen. För det är bra, bra och spännande. Jag har alltid gillat spökhistorier.

Min kärlek är som

en stor och lurvig hund

som sover vid dina fötter

och ser till att de hålls varma

 

Den följer dig tålmodigt

på dina långpromenader

även när det regnar

och du har glömt ditt paraply

 

Den viftar på svansen

i ohämmad glädje

även om du kommer hem sent

och inte har någon ursäkt

 

Det enda den kräver

är två mål mat om dagen

en skål med vatten

och en katt eller två

att jaga efter om helgmornarna

 

Vi kommer att testa relationsterapi

gå på samarbetsövningar

och parkurser i salsa

vi kommer att le mot varandra

medan vi gnisslar tänder

 

Vi kommer att slå sönder inredningen

och vi kommer att skrämma våra grannar

så att de flyttar till sina släktingar i Sibirien

vi kommer att bussa hunden på varandra

och kidnappa våra bonusbarn

 

Kanske köper jag en voodoodocka

som får ditt ansikte och tusen nålar

och du kontrar med råttgift och arsenik

 

Jag kommer att klippa av ditt hår medan du sover

jag kommer att klippa sönder alla dina underkläder

du kommer att tatuera in hakkors i min panna

och mörda mina krukväxter

 

Och vi kommer att hata varandra

vi kommer att lipa och kasta porslin

vi kommer att stå i trappuppgången och skrika att

Det vore mycket bättre, mycket bättre om du var död!

– eller i alla fall smittades av pesten

 

Men låt oss glädjas så länge

över att vi har varandra

äta långfrukost och köpa villa i förorten

och låt oss tro för en liten stund

att kärleken övervinner allt