Sofie vaknar av ett blixtnedslag.

    Strupen känns torr och huden svettig, hon reser på sig och går bort till kokvrån. Rummet är fyllt av skuggor, när åskan lyser upp det så dansar de. Från ett av skåpen tar hon fram ett glas och låter kranen fyllda det till bredden med vatten. När hon dricker rinner en droppe ner för hakan och halsen. Strupen känns bättre nu. Utanför öser regnet ner och vinden ruskar i träden så löven får kämpa hårt för att hålla sig kvar. Hon fastnar framför fönstret och låter blicken lunka över innergården; förutom träden och regnet är allt stilla. Gungorna kanske gungar lite i vinden och sanden hoppar lite av regndropparna. Nej, det är inte av regndropparna.

    Ljuslyktorna på innergården är trasiga sedan ett ungdomsgäng slog sönder dem och Sofie får kisa ordentligt för att kunna se. Det är något som krafsar sig ut ur lekplatsens sandlåda, undan för undan kastas sanden åt sidan och snart ser hon någonting sticka upp. Tidigare i veckan pratade Sebastian om att han sett en grävling när han cyklade hem från krogen förra helgen, men Sofie hade aldrig trott att de skulle komma en framgrävandes på hennes innergård. Tassarna ser enorma ut. Hon lutar sig närmare rutan och kisar lite till för att kunna se huvudet ordentligt när det dyker upp, men det är någonting som inte stämmer…

    Glaset åker i golvet och slås i bitar. Hon blundar och tittar ut mot lekplatsen igen, men då kommer nästa blixt och när gården lyses upp är den tom på liv. Det mesta av sanden i sandlådan ligger utspridd på gräsmattan, men kvinnan vars huvud Sofie såg dyka upp är helt försvunnen. Hon går och tar fram ett nytt glas, nytt vatten. Sedan går hon tillbaka till fönstret, kisar ut mot lekplatsen. Det är mörkt igen, men fortfarande folktomt. Antagligen var det bara en synvilla som träden och lekparksutrustningen skapade. Troligtvis var det bara den där grävlingen som Sebastian berättade om. Hon inser att han fryser och går tillbaka till sängen.