Hur som helst, det var fest och jag hade väll suttit och förkrökat och rökt tillsammans med Ekan och Anton. Jag var ju ihop med Johannes då, men han brukade aldrig vilja vara med när vi höll på, så det var bara jag och Ekan och Anton och vi tänkte väl inte riktigt på hur mycket vi fick i oss så jag var ganska borta redan när jag kom till den där festen jag och Anton. Anton var ju ihop med hon Jenna så naturligtvis följde han med men Ekan stannade kvar hemma istället för att spela WoW eller något annat värdelöst spel. Vi försökte få med honom, men han var så envis med att han skulle spelandet där jävla spelet, tydligen hade han levlat som fan sist, så nu var han sugen på att testa de nya funktionerna eller något sånt, jag lyssnade inte så noga på honom för jag var tvungen att bättra på sminket.

I alla fall. På festen så var det väl mest folk från klassen och några från Borlänge som Jenna hängde med när hon bodde där. Friberg var också där, naturligtvis eftersom han gick i vår klass, och det var ju soft för mig för då hade jag någon att hänga med medan Anton strulade med Jenna. Utan honom, Friberg alltså, var jag liksom ganska obekväm med klassen. Jag vet inte riktigt varför, kanske för att jag började senare än alla andra eller för att alla var så jävla duktiga och hade bra betyg och nystrukna kläder. Alltså, ta inte illa upp, men det var lite väl ordentligt ibland och det passade liksom inte mej…

Ella var på den där festen också. Hon stod i dörröppningen till köket och snackade med en av Borlängekillarna, hennes hår var utsläppt och hon hade på sig den där blommiga klänningen som hon alltid hade på sig då. Det var säkert gräset eller smultronvinet, eller så kanske jag bara ville jävlas med Borlängekillen, men hur som helst så gick jag fram till henne och kysste henne. Det var ju inte första gången vi hade hånglat så jag tänkte att det var lugnt och hon visste ju att jag hade pojkvän så hon borde förstå att det bara var en grej liksom…

Vi hånglade väl ett tag och killarna runtomkring var ganska töntiga och visslade och sånt, men det är ju kul också att få lite uppmärksamhet. Eller, nej, det var inte vad det handlade om. Men det var en kul grej bara, att visa de där Borlängetyperna vem som hade makten… Sedan gick jag iväg för att se om Anton fortfarande höll på med Jenna och det gjorde han nog, för det var låst till Jennas rum och jag kunde inte hitta dom någon annanstans. Typiskt Anton att gå på fest och knulla istället för att vara social.

Så jag gick ut på balkongen för att röka cigg istället. Hanna och Sofie var där och jag satte mig bredvid Hanna och lyckades väl sitta där i tio minuter och snacka om allt möjligt innan jag kände att jag behövde gå och spy.

Kommer du ihåg smultronvinet? Det smakar fan jäst saft, men spyorna blir alldeles neonrosa. Riktiga popspyor! Inte för att det här var under min popparperiod, men ändå.

När jag gick ut i köket för att se om det fanns någon öl att sno stod Ella där fortfarande, tydligen ville inte Borlängekillen lämna henne ifred så jag tog tag i hennes arm och sa någonting om att hon skulle hänga med så jag kunde visa henne en grej. Jag drog med henne ut i trapphuset och ut genom porten. Vi satte oss ner på marken och tände våra cigg och sedan delade vi på ölen jag fått med mej. Hon har hemskt upprörd över att jag hade stulit någons öl, men jag sa åt henne att det säkert inte var någon som skulle bry sig så fulla som dom var däruppe. Sedan hånglade vi väl lite till och hon smekte mina bröst genom klänningstyget, själv skulle jag nog inte palla att ta på hennes. Hångla funkar, men inte att börja ta på en annan brud sådär. Dessutom hade jag ju Johannes…

När vi kom in igen var det ett jävla liv om den där ölburken som var försvunnen. Ella blev alldeles röd i ansiktet men hon var schysst eller kanske snarare skraj och sa inget. Men alltså det blev ändå mycket sämre stämning så jag pallade inte utan gick ut på balkongen.

Ella måste ha följt efter mej för helt plötsligt kände jag en hand på min rygg och någon som andades i mitt öra sådär så att man blir alldeles jättekåt. ’Ska du inte följa med hem?’ undrade hon och för en sekund var jag nästan nära på att säga ja. Sedan sansade jag mej, jag visste ju vad det var hon ville skulle hända om jag följde med henne, så jag sa att jag kan inte. ’Varför inte?’ envisades hon utan att fatta att det bara inte gick. ’Jag har lovad Fridman att han ska få sova hemma hos mig’, sa jag.

’Men kan han inte sova där själv eller hitta någon annan att slagga hos?’

’Men då kommer han ju att fatta och hän är så jävla nojig kring brudsex, eller ja, du fattar’.

’Han bryr sig ju inte om att jag är lesbisk’. Hennes röst började typ spricka som att hon skulle kunna börja gråta när som helst.

’Men det är ju en annan sak, ni är inte lika bra kompisar’.

’Jag klarar inte av att vänta på dig hur länge som helst’, sa hon samtidigt som tårarna började falla ner för hennes kinder och det var så typiskt att jag skulle behöva vara den som var the bad guy och jag kände mig så jävla seg efter all dricka och det där gräset men jag försökte vara schysst och torkade bort hennes tårar medan jag sa att jag vet, men jag kan inte ikväll.

Sedan hånglade vi väl lite till innan Fridaman började ropa efter mig och jag var tvungen att dra. Hanna och Sofie stod i hallen och såg jävligt kryptiska ut men de kramade bara om mig och sa god natt, Anton stod i trappen med armen om Jenna som fortfarande tjafsade om den stulna ölen…

Jag vet egentligen inte riktigt vad mer jag vill berätta, det blev liksom struligt för mig och Ella att umgås sen, hon sa att hon fick dåligt samvete för att jag vara med Jonatan. Sen blev hon ihop med någon brud från Stockholm, det höll nog inte så länge men det kändes som om det var någon slags markering. När vi tog studenten ett år senare så visste jag att vi inte skulle höras av mer… Hur är det med eran relation, har du hört av henne något? Jag hörde att hon flyttade till Frankrike, men det skulle bara vara kul att veta om hon har det bra…”

    Det blåste ganska mycket och lukten av tång var stark; här och var fanns mjukslipade glasbitar i grönt, blått och vitt och små snäckskal som vi inte visste vilket djur de kom ifrån. Vi roade oss med att gissa. Vi kom överens om att de nog måste komma från något kräftdjur.

    Ibland låg det några småfiskar uppspolade; matta och gröngrå. Om man gick på dem kunde de åka in i foten så att man började blöda. De hade mycket vassa fenor.

Det var nästan höst.

    Solen var mycket mildare och vindarna mycket kallare. Sanden hade blivit blek och grådaskig, som om den var sjuk. Ofta kunde vi se stora molnsjok på himlen.

    Det krasade ibland när vi gick längs havsranden. Våra fotsulor hade blivit nästan läderartade, så vi märkte knappt när vi råkade kliva på de där fiskarna. Bara efteråt, när vi vände oss om och såg de röda fotspåren i sanden, kom vi att tänka på att se var vi gick."

De berättade för mig att hon brukade brodera mycket. Alltid stora bilder, enorma! sa de. Hon brukade supa sig redlöst full och sedan broderade hon tills hon tuppade av. Det blev sällan någon stor konst av det hela, men det var en hobby hon hade.
    När hon dog brukade jag under den första tiden efter försöka färdigställa hennes broderier. Men jag fick alltid repa upp. Några gånger försökte jag till och med att vara rejält berusad under själva arbetet, men det hjälpte inte. Jämt var det någonting som inte stämde. Ett felaktigt färgval, eller en allt för jämn söm. Så det slutade med att jag ramade in alla hennes ofärdiga verk, fyllda med whiskeyfläckar och lort, och hängde upp dem i mitt vardagsrum.

Sofie vaknar av ett blixtnedslag.

    Strupen känns torr och huden svettig, hon reser på sig och går bort till kokvrån. Rummet är fyllt av skuggor, när åskan lyser upp det så dansar de. Från ett av skåpen tar hon fram ett glas och låter kranen fyllda det till bredden med vatten. När hon dricker rinner en droppe ner för hakan och halsen. Strupen känns bättre nu. Utanför öser regnet ner och vinden ruskar i träden så löven får kämpa hårt för att hålla sig kvar. Hon fastnar framför fönstret och låter blicken lunka över innergården; förutom träden och regnet är allt stilla. Gungorna kanske gungar lite i vinden och sanden hoppar lite av regndropparna. Nej, det är inte av regndropparna.

    Ljuslyktorna på innergården är trasiga sedan ett ungdomsgäng slog sönder dem och Sofie får kisa ordentligt för att kunna se. Det är något som krafsar sig ut ur lekplatsens sandlåda, undan för undan kastas sanden åt sidan och snart ser hon någonting sticka upp. Tidigare i veckan pratade Sebastian om att han sett en grävling när han cyklade hem från krogen förra helgen, men Sofie hade aldrig trott att de skulle komma en framgrävandes på hennes innergård. Tassarna ser enorma ut. Hon lutar sig närmare rutan och kisar lite till för att kunna se huvudet ordentligt när det dyker upp, men det är någonting som inte stämmer…

    Glaset åker i golvet och slås i bitar. Hon blundar och tittar ut mot lekplatsen igen, men då kommer nästa blixt och när gården lyses upp är den tom på liv. Det mesta av sanden i sandlådan ligger utspridd på gräsmattan, men kvinnan vars huvud Sofie såg dyka upp är helt försvunnen. Hon går och tar fram ett nytt glas, nytt vatten. Sedan går hon tillbaka till fönstret, kisar ut mot lekplatsen. Det är mörkt igen, men fortfarande folktomt. Antagligen var det bara en synvilla som träden och lekparksutrustningen skapade. Troligtvis var det bara den där grävlingen som Sebastian berättade om. Hon inser att han fryser och går tillbaka till sängen.

Inspiration är en sådan typiskt lurig figur som bara kommer och går som den vill. Det bästa man kan göra är att skapa förutsättningar för att den ska komma, men även om man inte gjort det är det bara att omfamna den när den väl kommer på besök. Just den här gången blev jag så himla glad när inspirationen kom! För det är ett projekt som jag har haft mycket tankar kring men inte riktigt fått någon ingång till.

Ofta är det så att mina texter blir allra bäst när de bara kommer till mig. Sätter jag mig ner och bestämmer att nu ska jag skriva något, så blir det nästan alltid krystat. Ofta blir det för invecklat och jag ser inte bilderna tydligt framför mig. Kommer idén däremot "från tomma luften" så har jag känslan och bilderna i mig direkt när jag börjar skriva.

Jag tror ändå att de där stunderna med dåliga, framkrystade texter behövs. De blir liksom förgrundsarbetet från vilket de bra texterna föds. De dåliga texterna gör att man får se just vad det är som inte funkar och att man får öva sig på att skriva. De bra texterna kommer inte nog ofta för att det enbart ska räcka med att man skriver då, dessutom försvinner fantasin om man inte använder sig av den ofta.

Kanske att det blir riktigt bra nu, när fantasin och inspirationen bara kom av sig själv. Men nu får jag ta och sluta skriva här och fortsätta med textidén istället!

Efteråt, när de har legat med varandra, brukar de ligga i sängen och lyssna på Sveriges Radio P2. Han brukar berätta för henne att det här är Birgit Nilsson, hon är världens bästa operasångerska, och det här är Pavarotti; och den här operan är fantastisk – den heter Turandot.

    Efter ett tag började hon lära sig och medan hon låg där och lät fingrarna dansa bland hans brösthår sa hon att det här är Barberaren i Sevilla och det här är Jussi Björling.

Det fanns en vevgrammofon också, men den lyssnade de aldrig på. De sa ofta att de skulle lyssna på den, någon gång, men de gjorde det aldrig. Hon undrar om de någonsin kommer att lyssna på den.

Jag har skrivit ganska lite på sistone, det har varit så fullt upp med annat.

Förra helgen hade jag exempelvis tårtkalas, eftersom jag snart fyller år. Och i tisdags var jag i Stockholm för att träffa några aktivister och se vad som kan göras kring situationen i Uganda. (I Uganda är homosexualitet är strängt förbjudet och en HBTQ-aktivist mördades nyligen.) Vi ska försöka göra något, jag säger till om vad och när.

På skrivarkursen har vi också jobbat kring Afrika. Vi har läst Allt går sönder av Chinua Achebe (jag har bara läst halva än, hör av mig när jag har läst hela). Vi har läst artiklar kring västerländernas typiska porträttering av Afrika (som ett land, inte en kontinent; AIDS, svältande barn etc.) och nu har vi fått i skrivuppgift att inspireras av Afrika.

(Oj, vad många parenteser det blev i det här inlägget!)

Det är sommar och så varmt att luften darrar. Du ligger på ett klippblock vid havet och steker dig i solen. Din hud är gyllene och blank och salt av svetten. På din hand klibbar det av glassen du åt tidigare, en Twister som smälte nästan innan du fått den till munnen. Det står en radio någonstans och surrar i takt med en geting.

Då drar en skugga in över dig och det blir kallt, din hud knottras just som radion vrids av och getingen slutar surra. Det är som om världen hamnat i vakuum och du är den ende som är medveten om det. Den ende som känner de där knottrorna längs överarmarna. Det bankar innanför pannbenet och rädslan gör dig matt och illamående. Svetten är inte längre varm och behaglig.

Så på bara någon stund är det över. Solen kommer fram och barnen skrattar medan de bygger sina sandslott. Ändå dröjer känslan sig kvar. Du vet inte var skuggan kom ifrån, men nu när den väl gjort sig känd kan du inte gå tillbaka till hur det var innan. Du reser dig upp för att gå ner till vattnet och försöka skölja bort det där trycket över bröstet, men vattnet isar kring vaden och du kommer inte längre ut än så.

Bara några timmar kvar till premiär. Jag trodde att jag skulle vara mer nervös än såhär, men det är jag inte. Fjärilarna är inte större än små flugor. På något sätt har jag lyckats övervinna min musikaliska osäkerhet och om några timmar ska jag framföra min svensk-franska text på scenen tillsammans med superduktiga musiker och Aléx fina, spanska text.

Man växer med utmaningar och jag är glad att jag tvingat mig själv att fortsätta, fortsätta fastän torsdag kväll har hängt som en tung och våt filt över mig. Nu fattas bara mitt mörkröda läppstift.

(Min text kommer kunna läsas här imorgon.)

Om tre timmar kommer ett långt pekfinger trycka ner knappen på ringklockan och dess öronbedövande oljud kommer få mitt hjärta att hoppa över tre slag och sedan dunka så hårt att det antagligen hoppar ut ur min bröstkorg. Efter att ha torkat mig under båda armarna med en våtservett kommer jag att öppna dörren mycket långsamt, eller så sliter jag kanske upp den som man gör med ett plåster.

Till dess måste jag möta Väntan. Trista minuter och tröga sekunder kommer långsamt, långsamt att krypa förbi till jag inte kommer att kunna klara av det längre utan kastar mig ut genom köksfönstret och landar tre våningar ner: platt som en pannkaka. Pang!

Blodet kommer att sippra från min livlösa kropp i takt med hjärtats slag. Det (och då menar jag mitt hjärta) kommer inte att kunna acceptera dess kropps fruktansvärda öde utan, likt en evighetsmaskin, kommer det fortsätta att pumpa och pumpa och pumpa… Tills någon sätter handen för.

Nu ljuger jag igen, jag har en vana att göra det. Jag kommer inte att hoppa ut genom fönstret; inte idag och inte imorgon, inte dagen efter det heller. Men tiden innan ringklockan ljuder kommer att kännas precis lika plågsam som de sista sekunderna jag skulle ha i livet där ute på trottoaren… Kanske till och med värre.

Och medan han satt på toaletten brukade han tänka på allt hemskt som hände i världen under tiden. På alla som tog livet av sig, på alla små barn som arbetade i sweat shops istället för att gå i skolan. På alla som brann inne och på alla som bäddade för en förtidig död genom att trycka i sig tonvis med transfetter; på alla dem som skövlade regnskogen och på polarisarna som smälte.

Det gav honom yrselanfall och oftast var han tvungen att stanna kvar länge på toalettstolen innan han klarade av att resa på sig.

Han hjälpte inte till. Han hade aldrig handlat second hand och hade inga lågenergilampor. Han tog bilen till jobbet varje dag och skänkte inga pengar till BRIS, Röda Korset, Amnesty eller Rädda Barnen. Han hade till och med slagit sin fru en gång, även om han nu ångrade det.

Han lade inte ens veckotidningen i pappersåtervinningen.

Ibland när han satt där inne på toaletten tog han fram ett cigarettpaket och tände en extra lång Camel, så hostade han och sjönk ihop lite mer av skuldbördan. Om han åtminstone hade gått med i Världsnaturfonden och försökt rädda pandorna...