Det är sommar och så varmt att luften darrar. Du ligger på ett klippblock vid havet och steker dig i solen. Din hud är gyllene och blank och salt av svetten. På din hand klibbar det av glassen du åt tidigare, en Twister som smälte nästan innan du fått den till munnen. Det står en radio någonstans och surrar i takt med en geting.

Då drar en skugga in över dig och det blir kallt, din hud knottras just som radion vrids av och getingen slutar surra. Det är som om världen hamnat i vakuum och du är den ende som är medveten om det. Den ende som känner de där knottrorna längs överarmarna. Det bankar innanför pannbenet och rädslan gör dig matt och illamående. Svetten är inte längre varm och behaglig.

Så på bara någon stund är det över. Solen kommer fram och barnen skrattar medan de bygger sina sandslott. Ändå dröjer känslan sig kvar. Du vet inte var skuggan kom ifrån, men nu när den väl gjort sig känd kan du inte gå tillbaka till hur det var innan. Du reser dig upp för att gå ner till vattnet och försöka skölja bort det där trycket över bröstet, men vattnet isar kring vaden och du kommer inte längre ut än så.