Det är besvärligt när man har i skolarbete att man ska läsa, men man istället har en hjärna som just då kommer på en superbra idé till en text. Risken med att inte skriva ner idén är att man kan förlora all inspiration som man precis fått, men om man ägnar hela dagen åt att skriva ner den blir det istället en massa extraarbete med skoluppgifterna dagen efter.

 

Inspiration är en sådan typiskt lurig figur som bara kommer och går som den vill. Det bästa man kan göra är att skapa förutsättningar för att den ska komma, men även om man inte gjort det är det bara att omfamna den när den väl kommer på besök. Just den här gången blev jag så himla glad när inspirationen kom! För det är ett projekt som jag har haft mycket tankar kring men inte riktigt fått någon ingång till.

 

Ofta är det så att mina texter blir allra bäst när de bara kommer till mig. Sätter jag mig ner och bestämmer att nu ska jag skriva något, så blir det nästan alltid krystat. Ofta blir det för invecklat och jag ser inte bilderna tydligt framför mig. Kommer idén däremot "från tomma luften" så har jag känslan och bilderna i mig direkt när jag börjar skriva.

 

Jag tror ändå att de där stunderna med dåliga, framkrystade texter behövs. De blir liksom förgrundsarbetet från vilket de bra texterna föds. De dåliga texterna gör att man får se just vad det är som inte funkar och att man får öva sig på att skriva. De bra texterna kommer inte nog ofta för att det enbart ska räcka med att man skriver då, dessutom försvinner fantasin om man inte använder sig av den ofta.

 

Kanske att det blir riktigt bra nu, när fantasin och inspirationen bara kom av sig själv. Men nu får jag ta och sluta skriva här och fortsätta med textidén istället!