Ibland har man så tur. Jag stod utanför biblioteket tidigt igår morse och väntade på att de kunde öppna så att jag kunde läsa den bok jag redan borde läst till ett seminarium. Då tittar jag lite åt höger på de affischer som hänger där och Herta Müllers ansikte tittar tillbaka på mig. En föreläsning. Jag tittar på mobilen och ser att jo, det är idag.

Jag får med mig två kursare och på eftermiddagen beger vi oss dit för att lyssna.

Tråkigt nog var hela föreläsningen på tyska, men det gjorde inte så mycket för det var fantasktiskt fint att bara vara i samma rum som henne. Dessutom finns det någonting i språket som går att förstå även om man inte förstår ordet. Rytmen, tonen, asonansen... Müller läste en hel essä från Alltid samma snö, alltid samma farbror (2011) och det var bara fantastiskt fint att lyssna på hennes röst.

Nu ska jag bara vänta på att essän kommer ut på svenska så att jag får förstå den mer fullt ut än genom den sammanfattning som pressenterades för oss på det A4 vi fick vid dörren.