Personer

A och B, båda i trettioårsåldern (sambos)

Scenen

Ett vardagsrum med en liten matta, och en soffa som vetter mot publiken.

Första, sista och enda akten

(A sitter i soffan och tittar intensivt ut mot publiken, där en föreställd TV visar sporten. B kommer in med en tom ICA-kasse i vardera handen, men som om de var fulla, ställer sedan ner kassarna.)

A Var har du varit, älskling? Har du chipsen?

B Jag skulle köpa dem, men så var det en av hundarna som stod i vägen…

A Gumman, jag bad ju dig bara om en enda sak… Hur ska jag nu kunna se på matchen utan chips?

B Jag har köpt popcorn?

A Aja, det finns ju öl i alla fall, kom och sätt dig här med mig så ska jag gå och hämta lite åt oss.

B Jag har hällt ut all öl…

A Men va fan har du gjort det för? Nu får du faktiskt förklara dig!

B Det var hundarna! De tittade på mig och de slutade inte titta på mig och tillslut så var jag bara tvungen att hälla ut den där ölen.

A Vilka hundar?

B Men ser du inte? De är ju över allt, titta där!

A Var är det jag ska titta?

B Men där! (Pekar)

A Det enda jag ser är mattan! Nu tycker jag att vi slutar med det här, det håller på att bli alldeles för på riktigt. (Paus) Det gör ingenting det där med ölen och chipsen, nu sätter vi oss ner och kollar på matchen.

B Den sitter ju på mattan! En alldeles enorm mastiff med mörka ögon och tänder som bara skriker efter att få bita i någon arm eller något ben och-

A (går, under tiden B pratar, och ställer sig på mattan; stampar överdrivet med fötterna några gånger) Se! Det finns ingenting här.

B Men varför lever du om sådär och retar upp dem?

A Det finns inga ”dem”!

B Men de är ju tre stycken av dem som står runt omkring dig!

A Sluta nu!

B Oj, oj, oj; nu nosar en på din hand!

A (drar åt sig sin hand) Varför måste du hålla på och larva dig såhär med elaka skämt?

B Men de står ju här! Varför tror du mig inte?

A De enda hundarna här är de som sitter i publiken, och de är så lika människor att jag fortfarande inte förstår varför du skulle se hundar överallt!

B Du kan vara så jävla elak ibland. (Går åt det håll hon först kom in på scenen ifrån).

A Men var ska du gå? Kom tillbaka, jag menade ju inte så! (Springer efter och tar tag i B:s arm.) Kom nu så sätter vi oss och ser på matchen.

(De båda sätter sig i soffan, A med armen om B och B med sitt huvud lutat mot A:s bröst).

A (rycker till) Vad var det där?

B Vaddå?

A Äh, det var säkert bara någon fjäder i soffan eller nå… (rycker till igen) Men, va fan…!

B Det är bara hundarna, vännen, de slår svansarna mot soffan.

A Nej, det kan inte vara hundarna, för de FINNS INTE! Men det ljud jag hör, det finns!

B Hur kan du vara så säker på det?

A Kan du inte bara sluta tjata om de där jävla hundarna!

B Men förstår du inte att jag knappt kan göra någonting alls på grund av dem! Det tog fyra timmar att handla bara för att det över allt var stora schäfrar och bulldogs som blockerade gångarna och vaktade hyllorna.

A Du inbillar dig bara, du är sjuk och behöver hjälp! Ingen normal människa ser hundar överallt!

B Varför hör du dem då?

A Jag hör dem inte alls, det är säkert bara rören som knäpper.

B Det finns inga rör i den här scenografin!

A Var ingen viktigpetter nu. (Paus.) Lyckades du handla något bröd då? Jag är utsvulten.

B Ja, jag går och hämtar det ur kassen. (Går bort till kassarna och börjar leta igenom dem.) Påsarna är tomma.

A Så hundarna har ätit upp allt? Precis som det är dem som sitter på mattan och slår med svansarna mot soffan.

B Ja, så måste det vara.

A Älskling, jag klarar faktiskt inte av det här, det har gått alldeles för–

(A tystnar, sjunker ner på golvet och slår händerna för pannan, B går fram till A och sätter sig ner bredvid.)

B (stryker A över håret) Det är okej, vi kan köpa ny mat, Kvantum har öppen till elva.

A Det står en hund framför mig, den tittar på mig!

B Det där är bara en liten hund, de är inte lika farliga, men du får nog passa dig för den där borta i hörnet…

A (tittar mot hörnet) Jag tror att jag vill gå här ifrån nu.

B Och lämna publiken ensam med alla hundarna? Nej, jag tror vi får sitta kvar tills ridån gått ner.

(A och B kramar om varandra samtidigt som de har blickarna fästa mot hörnet där den farligare hunden befinner sig.)

RIDÅ.