S drog in lukten genom sina näsborrar: torr och stickande. Som av någon kemikalie. Att en människa kunde lukta så. Han såg konstig ut också. Vassa kanter och taggigt hår. Axlarna och armbågarna verkade hota med att riva sönder klädernas tyg när som helst. Stramt tyg.

    Hissen var på väg upp till fjärde våningen. Den luktade också, men svagt. Ammoniak och gammal öl. Maskineriet tog tid på sig och stönade högt, dränkte hennes andetag. När hissen äntligen stannade lät hon honom gå av först. Hans stumma gång i den smala korridorens ljusrörsljus. Mekanisk. Som om han bestod av proteser.

    ”Här är det”, sa han och höll upp en dörr. Långa fingrar; långa, välmanikyrerade naglar. S kilade kvickt förbi honom, orolig för att skära sig på de utstickande armbågarna.

När hon kom in i lägenheten bländades hon av vitheten. Det stora fönstret, ordningen. Och så den där lukten igen, stickande och nästan fnasigt torr. Kanske aceton.

    Som för att kompensera för sin egen kantighet, var nästan allt i hans rum mjukt och runt. Madrasserat. Sängen var rund. S satte sig och upptäckte att lakanen var stela av stärkelse: hans stelhet. Han satte sig bredvid henne, längst ut på kanten. Det svarta håret och kläderna kliade i hennes ögon. Retade som en fluga på tv-skärmen. Störde det vita.

    Han tog fram ett kuvert ur innerfickan. Rundade hörn, klorblekt. Det var tunt, höga valörer. Han sa inget, lade det bara på sängbordet. Fingrarna klickandes mot ytan. Runt och blankt. Lukten som åter fick liv med rörelsen.

    Hennes tur att ta upp kuvertet. Papper av fin kvalité, släta sedlar inuti; lukten inuti. Markerade att det var hans pengar. Nu hennes, men fortfarande med hans lukt. S lade tillbaka kuvertet på bordet. Vitt mot vitt. Så hans svärta och han närmade sig henne.

    Läpparna var mjuka, kyssen hård. Skavande. Han klädde av sig med endast några få rörelser, klädde sedan av S. Hon skakade av köld. Inte heller blev hon varm av smärtan när han låg ovanpå henne. Hårda höftben som skar i huden. Revben som obarmhärtigt skrapade mot hennes kropp. Stickande hår mot ljumskarna.

    Hon försökte slappna av. Djupa andetag för att motverka den gnagande värken. Blicken flög iväg, betraktade allt ovanifrån. Hans trettiotre ryggkotor som pressade sig ut ur huden. Den spända sätesmuskulaturen. Det svettlösa. Hennes nästan helt dolda figur; nästan samma färg som lakanen.

    Det kändes som en evighets evighet. Smärtan och lukten. Hon kunde inte längre skilja dem åt. Det hade knappt gått tio minuter när han torkade bort sperman från hennes mage. Sedan försvann han in bakom en dörr och en kran började spola.

    Försiktigt förde S händerna mot underlivet. Ömmandet. Det bultade och svällde. Lakanets strävhet sved mot ryggen. Fingrarna mot näsan, de luktade som honom. Men var det verkligen aceton?

Kranen tystnade. S väntade på att han skulle komma ut. Visste inte riktigt varför. Kände att hon behövde hans tillåtelse att gå. Från sin väska tog hon fram ett paket cigaretter, tände en. Röken var doftlös.

    Det började skymma. Hon borde verkligen gå nu, men han kom inte ut från badrummet. Skulle hon ropa? Nej. Det var ett stumt rum. Istället reste hon sig från sängen. Gick fram till badrumsdörren. Knackade. Knackade igen.

    När ingen öppnade tryckte S ner handtaget och gick in. Tomt. Fönstret stod öppet och kall luft blåste in. Rufsade om i hennes hår. Hon stängde det. Sedan ställde hon sig framför spegeln. Det såg ut som om hon hade ätit blåbär. Blåmärsmärken från hans kyssar. Hon testade att le. Läppen sprack och en tunn strimma blod rann längs hakan.

    På axlarna skavsår, märken efter hans händer. S öppnade badrumsskåpet i jakt på salva. Det var tomt så när som på en smal glasflaska utan etikett. Hon tog av korken. Luktade. Torrt och stickande; som aceton. Fast inte riktigt. Hon lät några droppar falla på sina fingrar. Gned dem sedan bakom öronen, över de såriga ljumskarna, de blå läpparna.

    Hon väntade fortfarande på honom. Kroppen kändes vass.