I veckan åkte jag och Carro till Stockholm för att gå på museum och promenera en massa i snömodden. På tåget passade jag på att läsa större delen av Vägen av Cormac McCarthy, och dagen efter läste jag klart den. Det är en postapokalyptisk historia som handlar om en pappa och en son i USA som försöker ta sig söder ut efter Den Stora Katastrofen. Vägen dit kantas av banditer, kannibaler, kyla och svält; över allt hotar faran. I detta askfyllda dysterhetsland med bara två kulor kvar i revolvern måste de göra sitt yttersta för att överleva.

När jag började läsa Vägen kändes det mest som om jag hamnat i en Hollywoodfilm med Bruce Willis eller typ John Cusack. Eller bara någon annan amerikan som har lite actionhjälte/reko kille över sig, välj själv. Jag tänkte att boken handlade om en tuff kille som har ett stort fluffigt hjärta som bankar för sin son och att han kommer att beskydda honom och de kommer hitta lyckan etc. Men efter att ha kommit till den sista sidan var jag positivt överraskad. Min inledande bild stämde inte alls! Romanen och karaktärerna visade sig vara mycket mer komplexa och slutet lämnade en klurig liten funderare efter sig.

McCarthy lyckas skapa en riktigt spännande roman där karaktärerna är tydligt goda eller onda, men samtidigt så fulla av gråskalor att man betvivlar att de är varken eller. Texten är uppbyggd av korta stycken som skapar en slags ögonblickseffekt och hela tiden har man ett sug efter att få veta mer. Här är det endast den mest nödvändiga informationen som läcks.

Vad var det för katastrof? Vilka är mannen och pojken? Vad har hänt med pojkens mamma? Kommer de att ta sig till södern? Kommer de överhuvudtaget att överleva?