Lägenheten är inte min längre. När jag är ensam fylls mina näsborrar med lukten av Hennes cigaretter och när Agnes är hemma är Hon alltid här, också.

Som om de satt ihop med superlim.

Det började för ett halvår sedan, och sedan dess har jag för varje vecka suddats ut lite mer. Börjat uppgå lite mer i tapetens urblekta blommönster. Petats lite närmre marginalen.

Jag undrar hur många veckor till det dröjer innan Agnes glömt bort mig totalt. Ibland tror jag att hon redan gjort det, tänker det i alla fall.

Idag är Hon här igen. På samma sätt som Hon är här varje måndag.

Måndagar med Maja.

Hon ligger naken på en madrass i vardagsrummet och röker extra långa Marlboro Light. Röken fyller hela lägenheten, men jag får inte öppna fönstret för då skulle Maja frysa. Stackars Maja, som var dum nog att slita av sig alla sina kläder.

Maja kan gott och väl behålla kläderna på om hon ska röka inomhus!

Måndagar med Maja, så ska utställningen heta, det var vad Agnes sa till mig när det hela började, och därför måste Maja vara här på måndagar, annars skulle ju allting bara vara ljug!

Varför kunde du inte hittat någon som hette Olivia eller Frida? undrade jag och fick en fnysning till svar.

Måndagar var alltid min och Agnes gemensamma lediga dag. Hon var ledig från tidningen och jag från sjukhuset och vi brukade stanna i sängen till efter tolv. Frusna efter sömnen brukade vi ligga kvar där länge, tätt ihop, och värma varandras kroppar.

Andas mjukt i varandras ansikten.

På eftermiddagen gick vi sedan ner till caféet tre kvarter bort och beställde samma sak som alltid. En kopp kaffe med socker och en gräddbakelse till Agnes. Varm choklad och en kardemummaskorpa till mig.

Om det regnade stannade vi inne istället och la pussel med bilder från Europa. Jag köpte henne ett sådant där paketpussel, med fyra i en, när vi var på semester i Prag.

Vår första och enda resa, som vi arbetade i ett helt år för att få ihop till.

Vackra Agnes vars gröna ögon glittrade av vällust när hon tuggade gräddbakelsen i munnen. Agnes som bet sig i underläppen när hon inte visste var pusselbiten skulle läggas och som sedan tjöt av triumf när hon lyckades färdigställa Karlsbron. Vi hade det bra.

Så kom Maja.

Jag hatar måndagar med Maja. Vill helst av allt bara slita almanackan i tusen bitar och äta upp alla dagar märkta M.

M som i måndag.

M som i Maja.

M som i mord. Iskallt och brutalt mord.

Agnes Nikon blixtrar till med endast några få hundradelars mellanrum. Försöker fånga Majas minsta rörelse.

Jag sitter i fönstersmygen och kämpar hårt för att se så pass likgiltig ut som möjligt.

Andas in 1, 2, andas ut 3, 4, andas in 1, 2, andas ut 3, 4…

Likgiltigheten har blivit som ett täcke jag drar över mig. Ett skydd mot Majas nonchalans och Agnes svek. Jag har märkt att jag hatar Agnes nästan lika mycket som Maja ibland. Fast under hatet för Agnes gömmer sig kärleken. Jag vet att Agnes egentligen inte bryr sig om Maja.

Maja är bara konst.

Det är jag som är verklig.

En gång var jag och Agnes på picknick i stadsparken. Solen sken och vi hade med oss öl som vi satt och smygdrack bakom en yvig syrenbuske. Det luktade sommar och över allt hördes muntra små bins hummanden.

Du och jag, så ska det alltid vara, sa Agnes och tog min hand samtidigt som hennes pärlvita tänder skymtade fram mellan mjuka läppar.

Mitt hjärta slog frivolt på frivolt och jag kunde inte andas på en hel minut. Så log jag och drack lite mer öl samtidigt som mina ögon skyggt mötte hennes.

Hon och jag. Så kommer det alltid att vara.

Nu reser Maja på sig, sträcker ut sina långa lemmar och snurrar huvudet runt, runt kring sin stela nacke.

Hon är egentligen inte vacker, bara konstig. Hon påminner lite om en utomjording med sin långsmala kropp, där huden spänner över knotorna likt trumskinn, och sitt stora rakade huvud som hon aldrig håller stilla.

Tefatsögonen är glansiga och tittar alltid förbi en. Flyr bort i mönstret på den blå mattan i vardagsrummet eller sjunker djupt ner i en kaffekopps innanmäte. Så har hon sådana där äckliga fingrar som rymdvarelser alltid har; långa och otäckt smala.

Jag skrattar torrt för mig själv när jag föreställer mig hur Maja går in i sitt rymdskepp och åker tillbaka till sin egen planet.

Genast vänder Agnes och Maja sina huvuden mot mig och hyssjar.

Åk hem till din egen planet och lämna mig och Agnes ifred! tänker jag utan att våga säga det högt.

Det har blivit en vana. Att föra en inre monolog istället för att dela med mig. Till Agnes når jag inte längre fram och till Maja vill jag inte skänka något av mig själv.

Maja är ohyra och ohyra konverserar man inte med. Ohyra utrotar man.

Agnes lägger ifrån sig kameran på det vitmålade vardagsrumsbordet. Hon har tagit alla bilder hon behöver för idag. Jag knäpper händerna krampaktigt och ber samma dumma bön som jag alltid ber.

Ber Snälla Gud, låt Maja gå ut genom dörren och aldrig komma tillbaka!

Men Maja ska inte alls gå; i alla fall inte om inte Agnes går.

Agnes går faktiskt, men inte längre än till sovrummet, och Maja följer naturligtvis efter. Innan hon stänger dörren bakom dem kastar hon en blick mot mig och ler stöddigt.

Som om Agnes var hennes.

Det finns en motorsåg i förrådet. Jag såg den när jag bar ner några kartonger förra veckan och jag funderar allvarligt på om det är värt mödan att gå ner och hämta den.

Egentligen är nog inte motorsåg det bästa sättet att utrota någon på. I Majas fall skulle det gå för fort, sedan skulle det bli onödigt kladdigt också. Men just nu pumpar blodet så fort i mina ådror att vilket sätt som helst skulle tillfredställa min vrede.

Om nätterna, när jag inte kan sova, ligger jag ofta och funderar på vad jag ska ta mig till med Maja. Hur jag ska radera henne från mitt och Agnes liv. Jag brukar också se de där kriminalserierna som går på tv under kvällarna och varje gång hustrun mördar maken för att han har varit otrogen, eller tvärt om, förstår jag precis. Förstår jag in i minsta detalj.

En måndag kommer jag satt stiga upp från fönstersmygen. Ingen kommer att märka något.  Kameran kommer fortfarande att blixtra till på samma sätt som vanligt.

Jag går in i köket och hämtar den grövsta kniv jag kan hitta i lådan. Håller den hårt i min högra hand samtidigt som jag låter den vänstra handens fingrar försiktigt smeka längs eggen.

Så smyger jag tillbaka till vardagsrummet med mitt vapen dolt bakom ryggen. Kameran blixtrar fortfarande och skapar en närmast stroboskopliknande effekt.

När jag kommer lite för nära tittar Maja argt på mig från fåtöljen hon blivit placerad i. Agnes slutar fotografera och undrar om jag vill något.

Med händerna fortfarande bakom ryggen skakar jag på huvudet. Vad är det att bry sig om – att döda en kackerlacka?

Agnes fortsätter fotografera och jag tar några djupa andetag. Samlar mig.

Andas in 1, 2, andas ut 3, 4, andas in 1, 2, andas ut 3, 4…

Så drar jag fram kniven från där jag dolt den, bakom ryggen, och kastar mig mot Maja så som ett lejon överfaller en gasell.

Fåtöljen välter och vi ramlar ner på golvet.

Jag hugger henne hårt och skrattar kallt när jag hör ljudet av hennes smärtfyllda skrik.

Hugger henne i hennes trumskinnshud. Hugger i hennes tefatsögon.

Hugger i hennes vakuumfyllda bröstkorg och njuter av ljudet när den fylls med blod. Njuter av doften av blod. Smaken av blod på mina läppar.

Järn.

Kärleken övervinner allt och Agnes räddas från Majas långa fingrar.

Men trots alla mina planer, all min ilska, sitter jag kvar i fönsterkarmen. Övar på att spela sten, trots ljuden inifrån sovrummet. Det enda jag behöver är att få andas Agnes luft.

Vara skugga av hennes skugga.