Hans händer lyser bleka i avsaknaden av de svarta bilhandskarna, läpparna är hårt hoppressade och nästan lika bleka de med.  Hatten ligger glömd på en stol på lasarettet och det är synd på en så fin hatt, för om jag känner honom rätt så kommer han inte att åka tillbaka för att hämta upp den.

 

Det är tidigt på eftermiddagen, men de tjocka molnen gör att det redan känns som kväll. Löven ligger våta och brandgula framför oss och när däcken rullar över dem fastnar de och följer med, det regnade inatt. Han kör inte för fort, men det är som om han inte alls ser vägen och i varje kurva är jag rädd för att vi ska tappa fästet.

 

”Du kanske kan komma och hälsa på någon gång”, försöker jag trevande och lägger handen på hans lår, det blir alldeles hårt av musklerna som spänner sig under huden och det mörka tyget, ”bara låta mig bjuda på kaffe, eller så?”

 

Han svarar inte och försiktigt lyfter jag tillbaka handen till min sida av bilen. Efter tre nervösa kurvor till är vi framme och han parkerar på andra sidan trottoaren, långt bort från porten. Med skakiga händer fiskar han fram ett paket John Silver från sin innerficka och erbjuder mig en cigarett innan han själv tar en, det luktar av svavel när han drar tändstickan mot plånet.

 

”Jag vet inte”, säger han utan att titta på mig, ”det var aldrig meningen att det skulle bli någonting sånt här”. Hans suck fyller hela kupén och vi röker under tystnad. Min kappa är tjock och jag är klädd i flera lager, ändå fryser jag och måste anstränga mig för att inte hacka tänder. Händerna känns som isbitar och tårna är på väg att somna; jag borde ha tagit på mig ett par bättre skor, eller i alla fall ett par handskar.

 

Gatan är tom, så när som på en liten pojke som sparkar boll mot en av husfasaderna. Han har för lite kläder på sig och kinderna är rödbitna av den kalla höstluften; han ser så liten och skör ut att jag får en impuls att gå ut ur bilen och linda min schal om honom, trösta honom. Jag skulle vilja ta upp honom till min lägenhet och ge honom bullar och varm mjölk, men jag sitter kvar och drar djupa halsbloss medan jag kämpar mot eterillamåendet och värken.

 

Det skulle vara fint att ha en liten pojke, en med ljusa lockar och små, små fräknar som skulle dansa när han skrattade. En liten pojke med skrubbsår på knäna om somrarna och rinnande näsa om vintrarna. Jag skulle klä honom i hemstickade tröjor och rejäla skor och om söndagarna skulle vi gå på promenad i stadsparken, eller se en matinéfilm.

 

”Jag ville inte…” börjar jag, men vet inte riktigt vad jag ska säga.

 

”Du måste förstå att jag inte kan ha det såhär, jag har Karin att tänka på och Annika ska snart börja i gymnasiet och vi kanske ska ge henne en häst i födelsedagspresent och den kommer att ta en jävla massa tid, dessutom har Kalle börjat skolka och jobbet –” På hans överläpp glänser små svettpärlor. Han pratar fort nu, så fort att jag får koncentrera mig noga för att höra vad han säger.

 

”Det gör ingenting”, avbryter jag och lägger handen på hans lår igen. Den här gången spänner han sig inte, slappnar snarare av, och jag vågar mig på en tafflig omfamning. Det molar i underlivet och knarrar i sätets bruna läder när jag sträcker mig mot honom över växelspaken. Han börjar prata igen, mumla ohörbara saker i min halsgrop, och efter ett tag känner jag hur det blir vått. Hela hans kropp skälver mellan mina armar och hans armar slingrar sig hårt kring min midja.

”Försiktigt”, vill jag säga, men det smakar så surt i munnen att jag är rädd för vad som ska hända om jag öppnar den.  Istället sväljer jag gång på gång medan jag stryker med handen över hans blanka frisyr. När han gråtit färdigt vänder han sig generat bort medan han torkar sig i ansiktet med en randig näsduk. Det har kommit snor på min krage, men han ser inte det och lånar inte ut näsduken till mig.

 

”Jag kan inte ha det såhär”, upprepar han och möter för första gången mina ögon med sina rödsprängda. Jag skulle också vilja gråta, men det går inte, det är som om bedövningen fortfarande sitter i. Istället försäkrar jag honom igen om att det inte är någon fara och smeker hans lår; det är alldeles mjukt nu. Hans hand lägger sig över min och tillsammans för vi dem fram och tillbaka över tyget på hans ben. Utanför bilen är det helt öde nu, barnet har gått in, endast bollen ligger kvar. En kvinna kommer ut och tar bort den med, gör gatan tom.

 

Det tar lång tid innan han har lyckats samla nog med kraft för att släppa taget om mina fingrar, be mig stiga ut ur bilen, och det tar ännu längre tid innan jag lyckats samla kraft att följa hans begäran. När han åkt står jag kvar länge på trottoaren och tittar efter honom. Det klibbar mellan strumpbyxorna och låren, men jag står kvar ett litet tag till och väntar på att det sura i munnen ska försvinna.