Lovisa döpte marsvinet till Honey.
Honey var potatisskalfärgad och rund. Jag hade hellre döpt henne till Knölen.
Lovisa svarade att eftersom jag hade döpt henne skulle hon döpa marsvinet.
Så blev det.

Honey var redan tre år när vi fick henne. Förut hette hon Smulan och bodde hos en av mina arbetskamrater, men nu hade hans barn tröttnat.
Elvira brydde sig inte om att Honey redan var stor. Hon sa att då passar hon bättre i Skrollans kläder.
Honey kuttrade, så där som marsvin gör.

Vad jag skulle få veta snart var att Honey även passade i Skrollans säng. Och i soffan. Och i fruktskålen.
Och på alla andra ställen runt om i lägenheten där jag hittade marsvinslortar.
Ibland var de mjuka. Fastnade i strumpor och mosades in i mattorna.
Ibland var de hårda och trillade ner mellan soffkuddarna.

När Lovisa besökte sin pappa var det bara jag och Honey, fanskapet som pep sig genom nätterna.
Då slängde jag ut buren på balkongen för att slippa oljudet.
Då, när det var sommar.
En kvart innan Lovisa kom hem tog jag in buren igen. När hon kom hem öppnade hon genast Honeys lucka och slet ut henne. Visade upp henne för pappa.
Lät henne bajsa på hallmattan.

När jag slängde ut Honey i augusti blev hon sjuk. Förkyld.
Lovisa matade henne med apelsiner och var sur på mig. Var sur i en hel vecka.
Som att marsvinet var viktigast.

I november blev det minusgrader.
Lovisa åkte till sin pappa och lämnade mig ensam med Honey.
Hon sprätte mer än vanligt och hela vardagsrummet fylldes med spån och lukten av kiss. När jag satte in sallad i hennes bur högg hon mig. Hårt. Såret gick genom nageln och det blödde i flera minuter.
Sedan skrek hon sig genom nätterna.
När halva veckan gått åkte hon ut på balkongen, igen.

Morgonen efter fick jag dåligt samvete.
Det var ju trots allt Lovisas marsvin. Lovisas Honey.
En Honey som var extremt snuvig när hon äntligen fick komma in.

Hela dagen pysslade jag om kräket. Jag lindade in henne i en gammal halsduk och droppade varmt vatten och C-vitamin i hennes hals med en spruta jag hittade i medicinlådan. Jag kelade till och med med henne när vi satt och såg på Jeopardy.

På natten började hon kuttra.
Först var det nästan så man inte hörde henne. Bara ett lågt surrande. Så tilltog det i styrka och innan jag visste ordet av kunde jag knappt höra mina egna tankar. Så slog det slint för mig.

Tyvärr är marsvin för stora för att rymmas i toalettstolens avloppsrör och det enda som hände var att vattnet svämmade över.
Till och med i döden var Honey en plåga.