En ghasell om blekhet

På tvättlinan fladdrar lakanen vita
och molnen förblir regnlätta, vita

Liljorna med kronblad som är vita
hundra duvor och alla lika vita

Som snöflingor är de alla lika vita
som potatismjöl och salt vita

Skär som knivar i ögonglobens vita
brusande som skummets vita

Trots att dina tänder blänker så vita
ser jag i dina rosiga kinder bara det vita

Skriket

Ett skrik som

långsamt släpar sina

vita fötter över

jorden som veckas

och slätas ut

Som trött dunsar

emot bergens väggar

Som hörs bara

när någon lyssnar

riktigt noga

med handen kupad

kring örat

Ett skrik som

en väldigt liten fågel

flyger matt över
gräset som krusar
och stillnar

Som lätt landar

på elstolparnas trådar

Som syns bara

när någon tittar

riktigt noga

med handen kupad

kring ögat

Ett skrik som

en knapp rysning

ilar girigt över
hela kroppen som

skakar och spänns

Som hastigt kryper

längs med ryggraden

Som känns bara

när någon kommer

riktigt nära

med handen kupad

kring magen