I begynnelsen fanns bara grått

och ingenting var rätt

och ingenting var fel

och allt brann

och inget brann

och hela tiden var jorden i himlen

i begynnelsen var vi inte två

vi gick omkring tillsammans

aldrig kluvna i tu

och vi brann

och ingen brann

och hela tiden var himlen på jorden

men ur begynnelsen

blev svart

och vitt

ur begynnelsen

blev du och

ur begynnelsen

blev jag

förvridna i krämpor

Vad kunde göra så ont?

Vad kunde få

benen att brytas

huden att spräckas

såret att aldrig helt

läka?

Så att varje gång

vi omfamnas

når vi inte

hela

vägen

fram.

Det var en gång

en människa

nu är hon bara

en enda människa

(för det finns inget

du

det finns inget

jag

vi har slagit oss till stoft

torkat ut

i våra krampaktiga

föreningsförsök)

människan såg på sig själv

på sina två armar

på sina två ben

på sina två händer

sina två fötter

sina två bröst

sina två ögon

sina två njurar

sina två lungor

sina tio fingrar

och tio tår

och hon viste

att hon bara var

halv

och hon tog

sin halva kropp

axlade den

och lät tyngden

skölja över henne

sedan började hon

att gå                  ut                         ur                        bilden.