Jamal sitter på en av de bruna hästarna i cirkuskarusellen och sensommarsolen lyser honom rakt i ansiktet när han snurrar förbi mig. Den lyser så starkt att jag inte ens tror att han ser mig när jag vinkar och ler. Det är första gången som han vill åka den själv. Tidigare har jag alltid fått sitta bakom honom och känna hans varma rygg mot min mage. Lukta med näsan i hans krulliga hår. Men nu har han blivit stor och protesterade högljutt när jag ställde mig i kön tillsammans med honom. Det värkte faktiskt lite i hjärtroten, men jag antar att det är någonting som man får vänja sig vid, han kommer inte alltid att vara liten.

    ”Vilken är det som är din?” undrar en blond kvinna som står bredvid mig och nästa gång Jamal snurrar förbi pekar jag och säger att det är den lille pojken på den bruna hästen. Hon ler och frågar om jag och min man fick stå i kö länge för att adoptera. Jag svarar att det alltid känns som en evighet när man väntar på att få barn och undrar sedan vilket av barnen som är hennes. ”Filippa, den blonda på giraffen”, svarar hon och vinkar när flickan åker förbi oss, ”vad är det din son heter?”.

    ”Jamal”, svarar jag och låter ögat följa med Filippa tills hon försvinner runt på andra sidan. Hon är som en liten miniatyr av sin mamma, något år äldre än Jamal, med färgmatchande kläder och tjocka flätor. Solen måste ligga på ganska så bra för svetten börjar rinna ner längs ryggraden på mig.

    Kvinnan fortsätter att ställa frågor om Jamal: ”Jaha, så ni behöll hans afrikanska namn? Var han gammal när ni fick honom?” Jag stoppar ner händerna i jeansfickorna, men tar ut dem nästan på en gång igen för att lägga armarna i kors istället. Säger att han inte var så gammal, men att han redan fått sitt namn och det var ju synd att ändra på det; lägger till att man vill ju inte ändra barnets ursprung och identitet bara för att det kommer till Sverige. Kvinnan nickar och ler med en förstående min medan jag väger fram och tillbaka på hälarna och försöker komma på någonting att fråga om Filippa.

    ”De växer ju upp fort, bara nyss ville han att jag skulle åka med i karusellen med nu åker han själv, men jag antar att det är så för alla?” Kvinnan nickar och ler igen, sedan stannar karusellen och barnen börjar springa mot oss, där vi står vidutgången. Jamal och Filippa kommer nästan samtidigt.

    ”Kan vi inte köpa sockervadd innan vi åker hem till mamma och pappa”, undrar Jamal medan han rycker mig i ärmen. Svetten rinner fortfarande längsmed ryggraden. Jag trycker hans huvud och ansikte mot min tröja medan jag äger att självklart ska vi köpa sockervadd, men det är någonting med rösten som inte riktigt går att kontrollera och på slutet blir den liksom gäll.”Vill ni också följa med och köpa sockervadd?”, frågar jag kvinnan och Filippa medan jag fortfarande trycker Jamal mot mig.

    ”Ja, snälla mamma”, ber Filippa och rycker kvinnan i hennes ärm.

”Jag trodde att du ville åka nyckelpigan, ska vi inte göra det först innan vi går och köper några sötsaker”, säger kvinnan med ett leende som är långt ifrån lika genuint som de tidigare, och leder bort sitt barn medan hon kastar en blick över axeln mot mig.

    ”Jag vill gå hem”, säger jag till Jamal och släpper taget om honom, ”det är ändå inge kul när du ska prata om dina föräldrar hela tiden, då kan jag ju lika gärna åka och umgås med dem istället”.

    ”Nej, snälla Sara, inte gå”, säger han och sträcker ut händerna för att ta tag i mig, men jag flyttar mig åt sidan så att han inte kommer åt, ”snälla, kan vi inte köpa sockervadd? Jag lovar att inte prata mer”.

    Tårarna börjar rinna ner för hans kinder och jag skyndar att sätta mig ner på huk och krama om honom. Hans huvud är alldeles mjukt när jag stryker med handen över det och säger att inte ska lilla gubben gråta, självklart ska vi gå och köpa sockervadd.

    En man går förbi med sin son och ler medlidande mot mig.