I sin novellsamling Paris-Dakar skriver Jens Liljestrand om män, om alla sorters olika män. Det är härligt och mångskiftande och fint. Verkligheten blir ibland inte så verklig och fantasin inte så fantastisk. Vi får bland annat följa med en toastmaster som håller på att braka ihop, en dockysåpedeltagare som aldrig hamnar på bild och en volontär på en mansjour som blir utsatt för ett medicinskt experiment. Det är lätt skruvat och mycket bra.

 

Jag är lite förkyld just nu, vi ska på bio ikväll så jag lär bli ännu sjukare. Jag ska nog försöka läsa ut Båten nu också, när jag ändå är så kroppssvag. Det är bara det att den är lite trögare…

Din hand är ett blad

som vecklar ut sig

med kärlen fyllda

av klorofyll och vatten

 

Det knakar

när din kropp växer

och krymper

gnisslar och jämrar

längs ryggraden

 

Din fot gräver sig djupt

ner i jordens fuktighet

ner mot det som är

själva roten

 

Knoppen är allt som rodnar

och inte kan förlösas

jag tuggar frukten

spottar ut kärnorna

(...)

 

min koffert har jag

efter mycket möda

placerat ovanpå det blå linneskåpet

 

Det är ett fint skåp

gammalt, men fräscht och med många historier

ett bra sällskap för en pensionerad koffert

och det blir nog inte så ensamt för den där

bara en aning dammigt

 

Linneskåpet har jag lejt två karlar

att bära upp till min nya bostad

(femte våningen, mitt emot stationsbyggnaden)

den är inte särskilt stor

men lagom när man inte är mer än en

 

När du kommer till Sverige, om du kommer till staden

får du gärna hälsa på

jag kan bädda åt mig i soffan

sänd mig bara ett svar om när

 

Och om du möjligtvis skulle

någon gång råka åka förbi den där baren

när vi var i det där landet

och drack den där ölen hela tiden,

 

skulle du då kunna tänka dig att stjäla

bara lite diskret snappa åt dig

ett av de där drinkunderläggen i papp

och bifoga det?

Vi brukade ligga i gräset i din mammas trädgård.
    Se upp mot trädkronans tunna blad, solen som försökte tränga in bland skuggorna. Andas in allt pollen och alla små bladlöss från syrenbuskaget. Din klänning var som ett kamouflage och det var bara armarna, myggbettsbenen och huvudet som syntes bland allt det klorofyllmättade.
    Om kvällarna kom gräshopporna fram. Ibland sjöng vi med, men oftare låg vi bara tysta och lyssnade. Försökte uppfatta stjärnorna på andra sidan trädet. Gräset var fuktigt och luktade av solbränd hud, eller var det kanske vi?

När det blev kallt drog vi lövverken närmare oss, som en stor filt, och sedan låg vi därunder tills det blev sommar igen. Tätt omslingrade.

I skrivarklassen har vi diskuterat Oryx & Crake av Margaret Atwood. Det är en dystopisk framtidsskildring där kapitalismen tagit över och vetenskapen ersatt religionen. Berättaren är en figur som kallar sig Snöman och genom hans historia får vi följa skeendet som ledde fram till den stora katastrofen.

 

Det är en häftig bok som utspelar sig bland nassonger och varjundar, crakerianer och bjunkar. En ganska klassisk sci-fi-bok som lyckats väldigt bra med att bygga sitt eget universum. Eller är det inte bara en skruvad variant av vårt

eget? I mångt och mycket är Atwoods bok ett worst case-scenario för vad som skulle kunna hända vårt eget universum. Det är en bok som får en att tänka mycket kring den egna etiken och moralen.

 

Även om Oryx & Crake i mångt och mycket är en väldigt dyster bok så är den också väldigt rolig. Om inte annat, så för att den är så absurd i sin framtidsvision. Språket är också väldigt underfundigt och roligt och spelar en väldigt stor roll i boken. Språket blir kulturen, motståndet till vetenskapens perfektion, bärandet av historien och till sist det enda som finns kvar av den gamla civilisati

onen.

 

Läs boken, den är grym.

Vi brukade gå längs stranden.

    Det blåste ganska mycket och lukten av tång var stark; här och var fanns mjukslipade glasbitar i grönt, blått och vitt och små snäckskal som vi inte visste vilket djur de kom ifrån. Vi roade oss med att gissa. Vi kom överens om att de nog måste komma från något kräftdjur.

    Ibland låg det några småfiskar uppspolade; matta och gröngrå. Om man gick på dem kunde de åka in i foten så att man började blöda. De hade mycket vassa fenor.

 

Det var nästan höst.

    Solen var mycket mildare och vindarna mycket kallare. Sanden hade blivit blek och grådaskig, som om den var sjuk. Ofta kunde vi se stora molnsjok på himlen.

    Det krasade ibland när vi gick längs havsranden. Våra fotsulor hade blivit nästan läderartade, så vi märkte knappt när vi råkade kliva på de där fiskarna. Bara efteråt, när vi vände oss om och såg de röda fotspåren i sanden, kom vi att tänka på att se var vi gick.

Jag och Maja Kronvall satt en dag i Horns uppehållsrum och insåg att vi inte var nog allmänbildade, exempelvis så kunde vi nästan ingenting om Sveriges kungar (och drottning). Just varför det skrämde oss så att inte kunna någonting om svensk monarki vet jag inte riktigt, men det kan ha någonting att göra med att vi då och då pratat om Viktoria och Daniel. Sen är det ganska spännande också, med monarkernas livsöden och den svenska historia som de levde i och påverkade (även om det blev historia först efteråt).

Hur som helst, vi kom på att man kan göra någonting åt kunskapsbristen hos oss. Beta av en kung i veckan och ägna frukostarna åt att prata om denne. Från och med nu kommer folkhögskolan att ha ett särskilt bord i matsalen ägnat åt diskussioner kring gamla kungar och tiden de levde och verkade i. Du som inte sitter med vid bordet kan följa vår kunskapsutveckling på en Kung i veckan, där vi sparar allt som vi lär oss. Först ut och kung för denna vecka: Gustav Vasa!

Vem ska få på sig glasskon? Prydliga flickor. Trasgranna flickor. Smarta flickor. Fula och dumma flickor. Allt för mannen, allt för skon. Vanställda flickor. Filar ner sina hälar och klipper av sina tår. För att förgäves söka få hans gunst, lyftas upp bland de lycksaliga. Svettas och gråter så att mascaran rinner. Klöser varandras ögon för att få pröva först. Det var en gång, det var igår, det var idag. Kanske passar den nu?

 

Så glider hon in. Trär på sig skon, som vore den elastisk.

Igår hade vi textuppläsning med klassen för de andra folkhögskoleeleverna. Det var supermysigt med vin och pausmusik och superbra texter (kolla in Elinors och Majas texter på deras bloggar). Precis så som det ska vara. Jag läste Vassa kanter och Ur begynnelsen - sedan blev det fest till tidigt på morgonen.

Idag är det dags att läsa ut Oryx & Crake av Margarete Atwood!

I begynnelsen fanns bara grått

och ingenting var rätt

och ingenting var fel

 

och allt brann

och inget brann

och hela tiden var jorden i himlen

 

i begynnelsen var vi inte två

vi gick omkring tillsammans

aldrig kluvna i tu

 

och vi brann

och ingen brann

och hela tiden var himlen på jorden

 

men ur begynnelsen

blev svart

och vitt

ur begynnelsen

blev du och

ur begynnelsen

blev jag

 

förvridna i krämpor

 

Vad kunde göra så ont?

Vad kunde få

benen att brytas

huden att spräckas

såret att aldrig helt

läka?

 

Så att varje gång

vi omfamnas

når vi inte

 

hela

 

vägen

 

fram.

 

 

 

Det var en gång

en människa

nu är hon bara

en enda människa

 

(för det finns inget

du

det finns inget

jag

vi har slagit oss till stoft

torkat ut

i våra krampaktiga

föreningsförsök)

 

människan såg på sig själv

på sina två armar

på sina två ben

på sina två händer

sina två fötter

sina två bröst

sina två ögon

sina två njurar

sina två lungor

sina tio fingrar

och tio tår

och hon viste

att hon bara var

 

halv

 

och hon tog

sin halva kropp

axlade den

och lät tyngden

skölja över henne

 

sedan började hon

att gå                  ut                         ur                        bilden.

I veckan har vi pratar mycket om myter och arketyper på skrivarkursen. Om myten som binder oss samman och ger oss förklaringar. Myten som skapar sammanhang och band över tiderna. Om arketyperna som mallar som ligger djupt inbäddade i vår kultur och därför används gång på gång. Sådant är intressant. Det ger mycket material att arbeta med, ta ställning till och förkovra sig i.

 

Tydligen pågår ett samarbete med författare från 33 länder (om jag inte mins helt fel) där varje författare skriver en bok utifrån en myt. Bland annat Jeanette Winterson (Tyngd) och Klas Östergren (Orkanpartyt) medverkar. Det låter spännande! Häftigt att arbeta tillsammans utifrån ett givet tema och sedan se hur var och en tacklar det.

 

Själv är jag väldigt intresserad av svensk folktro. Jag har inte jobbat så mycket med det i mina texter, men det kanske är någonting att fundera över. Däremot har jag idag snickrat ihop en dikt baserad på Platons Symposion och en prosadikt baserad på sagan om Askungen, ni ska få se dem sen!

 

 

Här kommer bilderna från premiären av En pjäs utan hundar! Jag skrev pjäsen någon gång i början av januari, och sedan arbetade tre av folkhögskolans teaterelever med den under tre veckor innan det var dags för att gå ut i snön(!) och se premiären.

Tack till Hanna för superfantastisk och tack till Love och Erik för toppenskådespeleri!

Foto: Sven-Olov Roos